Fotografen öppnade aldrig sin kameraväska. Suman Nepali från Nepali Times satt på en sluttning ovanför floden och såg på två barn: femåriga Kirti Tamang, blåslagen och i chock, som hade sett sin mamma och sin syster föras bort av flodvågen innan hon själv slungades upp mot bergssidan och senare hittades i skogen tillsammans med två andra barn, och som inte har kunnat tala sedan dess, och en pojke från hennes skola, Biswas Tamang, ännu mer sönderslagen, med skolans id-bricka fortfarande hängande om halsen. Det var id-brickan som gjorde att lärarna kunde nå hans mamma, som bor i ett angränsande distrikt och hade skickat honom till en statlig skola med engelska som undervisningsspråk i Betrawati. Att ta en bild kändes respektlöst, skrev fotografen. Allt han kunde göra var att vittna.
Tretton dagar efter att is, sten och lera kom ner längs gränsen mellan Kina och Nepal den 26 augusti sänkte landet sina flaggor. Måndagen var den sista sorgedagen enligt hinduisk sed, då den närmaste familjen stannar hemma, släktingar kommer på besök och riter hålls för de döda. Vissa familjer vars anhöriga fortfarande är försvunna höll symboliska begravningar: kremeringen är den avgörande sista riten, och att genomföra den utan en kropp ger en viss andlig lindring. Ljusvakor var planerade till kvällen. Dödssiffran låg på minst 1 398, med över 5 500 saknade, omkring 800 av dem utlänningar.
Någon statlig ceremoni hölls inte. Phanindra Paudel vid det nationella krisledningscentret sade till Reuters att det inte fanns några organiserade statliga program, eftersom sök- och räddningsarbetet fortfarande pågick i de översvämmade områdena. President Ram Chandra Paudel, statschef med i huvudsak ceremoniella uppgifter, reste ut till de drabbade distrikten för att med egna ögon se förstörelsen.
Det som hindrade dagen från att bli enbart en begravning var vad som hade hänt under jord de tre föregående dygnen. På fredagen, nio dagar efter översvämningen, nådde räddningsarbetarna två män omkring 170 meter in i vattenkrafttunneln vid Trishuli 3A i distriktet Rasuwa. De hörde röster innan de kom fram. Inrikesminister Sudan Gurung namngav dem: Sanjay Shah, 30, mekanisk förman, och Kabir Maharjan, 45, mekanisk arbetsledare. Lokal television visade den förste av dem täckt av lera, buren ut på en räddningsarbetares axel. Bådas tillstånd var stabilt och de flögs till sjukhus i Katmandu.
Sedan en tredje. Den nepalesiska armén uppgav att Lu Haitao hade förts ut ur en 225 meter lång tunnel vid vattenkraftprojektet Upper Trishuli-1, tio dagar efter att glaciären kollapsade i flodens övre lopp. Han hade inga synliga skador och stabila vitalparametrar, men visade tecken på lätt hypotermi. Arméns filmupptagningar visade honom när han fick akut sjukvård inne i en helikopter.
Räknestycket över vilka som fortfarande kan finnas där nere är dystert och oprecist. Räddningsarbetet har smalnat av till tolv vattenkraftprojekt där omkring 900 arbetare är saknade och ungefär 500 antas vara instängda i tunnlar. Arméns räddningsstyrkor uppskattar att omkring 121 av de 900 kan befinna sig inne i tunnelsystemet, medan andra kan ha arbetat på annat håll i anläggningarna, utanför det vidsträckta systemet under jord. Bland måndagens insatser fanns fyra av de sex personer som saknas vid vattenkraftprojektet Chilime i det hårt drabbade distriktet Rasuwa, och som fortfarande kan vara vid liv, enligt Shri Ram Neupane, parlamentsledamot som medverkar i räddningsarbetet. Myndigheterna hade skaffat specialutrustning och arbetat fram de metoder som behövs vid Chilime. Räddningsarbetarna tror att överlevande är möjliga eftersom många av tunnlarna innehåller luftfickor. Enbart vid Trishuli 3A räknar de oberoende kraftproducenternas förbund i Nepal minst 557 saknade arbetare, varav omkring 115 tros befinna sig i huvudtunneln.
”Vi står inför något jag aldrig har ställts inför tidigare”, skrev den australiske tunnelräddningsexperten Arnold Dix i sociala medier på måndagen. ”Inte en räddningsinsats, utan flera möjliga räddningsinsatser samtidigt, på olika platser, var och en med sina egna faror, sina osäkerheter och sina liv som ännu kan räddas.” Dix, ordförande för International Tunnelling and Underground Space Association, var rådgivare under räddningen av de 41 män som satt instängda i sjutton dagar i den kollapsade Silkyara-tunneln i Uttarakhand 2023. ”Vi mäts inte bara efter de liv vi räddar, utan efter de liv vi vägrar att överge”, sade han. ”Silkyara lärde mig att aldrig förväxla osannolikt med omöjligt.” Specialiststyrkor från Indien, Kina, Sydkorea och USA arbetar sig igenom rasmassor, skadade konstruktioner och tunnlar. Arméns talesperson i Nepal, Raja Ram Basnet, sade att insatsen fortsatte i samma tempo som första dagen, på marken, från luften och i tunnlarna, för att säkerställa att ingen fortfarande var kvar därinne.
Före fredagens genombrott hade Dix berättat om hur styrkorna ropade in i tunneln vid Trishuli 3A: ”Var inte oroliga, vi räddar er.” De trodde att ett svagt svar kom tillbaka, hunchha, ja eller okej. ”Just nu ser jag glaset som trekvart fullt... Efter en vecka av dygnet runt-ångest är vi kanske, precis kanske, tillbaka i mirakelland”, sade han till AFP på väg till Nepal. Grävmaskinerna hade röjt 50 till 60 meter rasmassor. Mindre än en timme senare var de två männen ute.
Familjerna låter sig inte tröstas. I Katmandu samlades de utanför premiärministerns kansli och de viktigaste departementen för att kräva att sökandet skyndas på efter de hundratals som arbetade vid vattenkraftverken och antingen sveptes bort av floden Bhotekhoshi eller begravdes under rasmassor. ”Vi har mycket hopp”, sade Reena, vars bror är saknad. ”De säger att de håller på med räddningsarbete. Om räddningsarbetet finns, var är resultatet? Vi behöver resultatet.” Bårhusen har blivit överfulla, och polisen uppger att hundratals kroppar har lagts i massgravar efter att dna-prover tagits för senare identifiering. Bara omkring hundra har identifierats och lämnats tillbaka till familjerna. Trettiosex australier finns bland de saknade.
Ingenting av detta var oförutsägbart. Nepal ligger nedanför mer än 5 000 himalayiska glaciärsjöar som hålls tillbaka av potentiellt instabila moränvallar. Forskare som kartlagt utbrottsfloder i hela världen fann att den årliga takten steg från 5,2 per år under 1980-talet till 15,2 per år under 2010-talet, i takt med den globala lufttemperaturen men med en fördröjning på ungefär två decennier. En genomgång från 2023 av Tredje polen visade en intensifierad utbrottsaktivitet i sydöstra Tibet och längs gränsen mellan Kina och Nepal under det senaste decenniet, med 105 vattenkraftprojekt bland den infrastruktur som är utsatt för risk.
I Yau Ma Tei i Hongkong tände hundratals nepaleser ljus och lade ner blommor i en samlingslokal på måndagen. Satish Gurung, tillförordnad generalkonsul, sade till dem att det var en mycket svår tid, angav antalet till 1 355 döda och 4 996 saknade, sade att katastrofen delvis drevs av den globala uppvärmningen i bergen och bad om mer än bistånd och välgörenhet: om klimaträttvisa.