Fotografen öppnade aldrig kameraväskan. Suman Nepali från Nepali Times satt på en slänt ovanför floden och betraktade två barn: femåriga Kirti Tamang, blåslagen och i chock, som såg sin mor och sin syster föras bort av vattnet innan hon själv slungades upp mot bergssidan och senare hittades i skogen tillsammans med två andra barn, och som inte har kunnat tala sedan dess, och en pojke från hennes skola, Biswas Tamang, ännu mer sönderslagen, med skolkortet fortfarande hängande om halsen. Det var kortet som gjorde att lärarna kunde nå hans mor, som bor i ett angränsande distrikt och hade skickat honom till en engelskspråkig offentlig skola i Betrawati. Att ta ett fotografi kändes respektlöst, skrev fotografen. Allt han kunde göra var att vittna.
Tretton dagar efter att is, sten och lera rasade ner längs gränsen mellan Kina och Nepal den 26 augusti sänkte landet sina flaggor. Måndagen var den sista sorgedagen enligt hinduisk sed, då den närmaste familjen håller sig hemma, släktingar kommer på besök och riter hålls för de döda. Vissa familjer vars anhöriga fortfarande är försvunna höll symboliska begravningar: kremeringen är den avgörande sista riten, och att utföra den utan en kropp ger ändå en viss andlig frid. På kvällen var ljusvakor inplanerade. Dödstalet låg på minst 1 398, med mer än 5 500 saknade, varav omkring 800 utlänningar.
Någon statlig ceremoni hölls inte. Phanindra Paudel vid det nationella krisledningscentret sade till Reuters att det inte fanns några organiserade statliga program, eftersom sök- och räddningsarbetet fortfarande pågick i de översvämmade områdena. President Ram Chandra Paudel, landets ceremoniella statschef, reste ut till de drabbade distrikten för att med egna ögon se förstörelsen.
Det som hindrade dagen från att bli enbart en begravning var det som hänt under jord under de tre föregående dygnen. På fredagen, nio dagar efter översvämningen, nådde räddningsmanskapet två män omkring 170 meter in i tunneln vid vattenkraftverket Trishuli 3A i distriktet Rasuwa. De hörde röster innan de kom fram. Inrikesminister Sudan Gurung namngav dem: Sanjay Shah, 30 år, mekanisk förman, och Kabir Maharjan, 45 år, mekanisk arbetsledare. Lokal television visade den förste av dem täckt av lera, buren ut på en räddares axel. Båda var stabila och flögs till sjukhus i Katmandu.
Sedan en tredje. Den nepalesiska armén meddelade att Lu Haitao förts ut ur en 225 meter lång tunnel vid vattenkraftprojektet Upper Trishuli-1, tio dagar efter att glaciären rasade i flodens övre lopp. Han hade inga synliga skador och stabila vitalparametrar, men visade tecken på lindrig hypotermi. Arméns filmupptagningar visade hur han fick akut sjukvård inne i en helikopter.
Räkneövningen över vilka som fortfarande kan finnas därnere är både bister och oprecis. Räddningsarbetet har koncentrerats till tolv vattenkraftprojekt där omkring 900 arbetare är saknade och ungefär 500 tros vara instängda i tunnlar. Arméns räddningsstyrkor uppskattar att omkring 121 av de 900 kan befinna sig inne i tunnelsystemen, medan andra kan ha arbetat på annat håll i anläggningarna, utanför det vidsträckta underjordiska nätet. Bland måndagens insatser fanns fyra av sex personer som saknas vid vattenkraftprojektet Chilime i det hårt drabbade distriktet Rasuwa, och de kan enligt Shri Ram Neupane, en parlamentsledamot som deltar i räddningsarbetet, fortfarande vara vid liv. Myndigheterna hade skaffat specialutrustning och arbetat fram de metoder som behövdes vid Chilime. Räddningsmanskapet anser att överlevande är möjliga eftersom många av tunnlarna innehåller luftfickor. Enbart vid Trishuli 3A räknar den nepalesiska branschorganisationen för privata elproducenter, Independent Power Producers Association of Nepal, till minst 557 saknade arbetare, varav ungefär 115 tros befinna sig i huvudtunneln.
”Vi står inför något jag aldrig har varit med om tidigare”, skrev den australiske tunnelräddningsexperten Arnold Dix på sociala medier på måndagen. ”Inte en räddningsinsats, utan flera möjliga räddningar samtidigt, på olika platser, var och en med sina egna risker, sin egen osäkerhet och sina liv som ännu kan gå att rädda.” Dix, ordförande för International Tunnelling and Underground Space Association, var rådgivare under räddningen av 41 män som satt fast i sjutton dagar i den kollapsade Silkyara-tunneln i Uttarakhand 2023. ”Vi mäts inte bara efter de liv vi räddar, utan efter de liv vi vägrar att överge”, sade han. ”Silkyara lärde mig att aldrig förväxla osannolikt med omöjligt.” Specialiststyrkor från Indien, Kina, Sydkorea och USA arbetar sig genom rasmassor, skadade konstruktioner och tunnlar. Arméns talesperson, Raja Ram Basnet, sade att insatsen fortsatte i samma takt som den första dagen, på marken, från luften och i tunnlarna, för att säkerställa att ingen fortfarande satt fast.
Före genombrottet på fredagen hade Dix berättat om hur räddningslagen ropade in i tunneln vid Trishuli 3A: ”Var inte oroliga, vi håller på att rädda er.” De ansåg att ett svagt svar kom tillbaka, hunchha, ja eller okej. ”Just nu ser jag glaset som trekvarts fullt. Efter en vecka av dygnet-runt-ångest kanske vi, trots allt, är tillbaka i mirakelland”, sade han till AFP på väg till Nepal. Grävmaskiner hade röjt 50 till 60 meter rasmassor. Mindre än en timme senare var de två männen ute.
Familjerna låter sig inte tröstas. I Katmandu samlades de nära premiärministerns kansli och de viktigaste ministerierna för att kräva att sökandet snabbas upp efter de hundratals som arbetade vid vattenkraftverken och antingen sveptes bort av floden Bhotekhoshi eller begravdes under rasmassor. ”Vi har mycket hopp”, sade Reena, vars bror är saknad. ”De säger att de genomför en räddningsinsats. Om räddningen finns, var är då resultatet? Vi behöver resultat.” Bårhusen har blivit överfulla; polisen uppger att hundratals kroppar har lagts i massgravar efter att DNA-prover tagits för senare identifiering, och att bara omkring 100 har identifierats och lämnats tillbaka till sina familjer. Trettiosex australier finns bland de saknade.
Ingenting av detta var oförutsägbart. Nepal ligger nedanför mer än 5 000 himalayiska glaciärsjöar som hålls tillbaka av moränvallar som kan vara instabila. Forskare som kartlagt glaciärsjöutbrott i världen har funnit att den årliga takten stigit från 5,2 om året under 1980-talet till 15,2 om året under 2010-talet, i takt med den globala lufttemperaturen men med en fördröjning på ungefär två decennier. En genomgång från 2023 av den så kallade tredje polen visade en intensifierad utbrottsaktivitet i sydöstra Tibet och längs gränsen mellan Kina och Nepal under det senaste decenniet, med 105 vattenkraftprojekt bland den infrastruktur som är hotad.
I Yau Ma Tei i Hongkong tände hundratals nepaleser ljus och lade ner blommor i en samlingslokal på måndagen. Satish Gurung, tillförordnad generalkonsul, sade till dem att det var en mycket svår tid, angav antalet till 1 355 döda och 4 996 saknade, sade att katastrofen delvis drevs av den globala uppvärmningen i bergen och bad om mer än bistånd och välgörenhet: om klimaträttvisa.