En dag i augusti 2019 böjde sig Chen Yuanhui över en bur i ett rum uppe i Mangshanbergen för att titta närmare på en ung orm, och något mörkt kom farande mot hans huvud ovanifrån. Han hoppade instinktivt bakåt. Det som hade huggit efter honom var en Mangshanhuggorm som tagit sig ut ur sin inhägnad. Efteråt skrev han på sociala medier att han hade undkommit döden ännu en gång.
Orden ”ännu en gång” bär tungt. Under mer än trettio år med den här ormen har han blivit biten av ormar över tjugo gånger, nio av dessa av Mangshanhuggormen själv, och två av betten var nära att ta livet av honom. I dag är han 77 år och står fortfarande i främsta ledet i arbetet med att utforska och skydda den art han upptäckte för 37 år sedan. Nere på de små matställena vid foten av Mangshan räcker det att säga Ormdoktorn, så vet alla vilken vithårig man du talar om.
Det började med en patient. Chen föddes i Guangdong, gick ut en klinisk läkarutbildning i Hunan vid nitton års ålder och arbetade sedan vid ett forskningscentrum för ormbett. När centrumet lades ner 1982 tackade han nej till ett jobb i staden. I stället gav han sig långt in i Mangshanbergen och etablerade sig som ormbettsläkare. År 1984 behandlade han vid personalsjukhuset på skogsbruksstationen i Mangshan en skogsarbetare som blivit biten av något märkligt. Ormen, som lokalbefolkningen kallade den lilla gröna draken, beskrevs för honom som gul och grön över hela kroppen, med vit svans och teckningar som såg ut som fyrkanter ovanifrån och trianglar från sidan.
Chen kunde sina giftormar. Kungskobror är svarta. Bambuhuggormar är gröna men små. Femstegsormen är stor men brun. Ingen av dem stämde in. I en annan version av samma samtal var det patientens uppgift om att ormen var tjockare än en vinflaska och hade en svans som gick i vitt som fick honom att haja till. Hur som helst kom han fram till samma slutsats: det här var en art som ingen hade beskrivit.
Sedan följde fem års letande. Varje ledig dag gick han upp i bergen. Han stötte på björnar. Han gick vilse. Han övervägde aldrig att sluta. År 1989 fick han höra att en arbetare hade fångat ett bo med tjugotre ormar som stämde in på beskrivningen av den lilla gröna draken. Han höll det hemligt för sin fru, tog de pengar familjen hade sparat i tre år till ett kylskåp och köpte ormarna.
Han var överlycklig, har han berättat, och skickade fotografier till experter på provinsnivå, men svartvita bilder räckte inte för att avgöra saken. Alltså tog han med sig två nykläckta ungar till Chengdu för att träffa zoologen Zhao Ermi. Ungarna var för små för att ge något definitivt svar. Han återvände till Yizhang, hämtade ett vuxet exemplar och gjorde om resan till Chengdu. År 1990 publicerade Zhao och Chen en gemensam artikel där de beskrev djuret, Kinas femtionde giftormsart, under namnet Mangshanhuggorm. Beskrivningen kom ut i Sichuan Journal of Zoology under släktnamnet Trimeresurus; i dag förs arten till Protobothrops.
Att ge arten ett namn var den enkla delen. Ingen visste hur många det fanns eller hur stort utbredningsområdet var, och skogsbruksstationen drev vid den tiden en paroll om att tjäna pengar på att döda ormar. Chen vände sig till länsledningen och argumenterade för skydd först, forskning sedan. Det tog närmare ett år av fram och tillbaka, men den vädjan han hade formulerat utfärdades till slut som ett myndighetsdokument, vilket stoppade handeln med dödade ormar och räddade arten från att utrotas nästan i samma stund som den upptäckts.
Djuret är mödan värt. Det är en nattaktiv groporm som blir tre till fem kilo tung och upp till 203 centimeter lång, med en vit svansspets som den vickar med som en larv för att locka bytet inom hugghåll. Giftet får blodet att koagulera och fräter sönder muskelvävnad, och det kan döda en människa om bettet inte behandlas. Till skillnad från de flesta huggormar lägger honan kullar på tretton till tjugoen ägg och vaktar dem tills de kläcks.
Chen födde upp dem. År 1994 fick han fram de första Mangshanhuggormarna födda i fångenskap, 2017 ruvade han fram tio under efterliknade naturliga förhållanden, och till 2022 hade han fött upp 160, varenda en av dem utsläppt i bergets naturreservat. Vissa år tillbringade han halva tiden uppe på berget, för ormarna är nattaktiva och han var tvungen att sova utomhus och gå in i skogen med ficklampa. Mangshan täcker mer än tvåhundra kvadratkilometer, har han sagt, och nästan varenda tum av det bär spår av hans fötter. Han bar tiotals jin utrustning: sovsäck, tält, kläder, torrföda, kamera, videokamera, papper och fyra eller fem ficklampor i olika storlekar, i fall batterierna skulle ta slut.
Priset betalade inte bara han själv. Hans fru var nära att skilja sig från honom på grund av ormarna. Hans dotter, orolig för honom, lät bli att söka jobb under fyra år efter examen för att kunna följa med honom upp på berget och hålla ormar hemma. Han och familjen flyttade aldrig från sitt enplanshus på 51 kvadratmeter, och det var där han födde upp huggormarna. Sedan IUCN 2011 klassat arten som starkt hotad ska priserna på svarta marknaden ha stigit till över en miljon yuan, ungefär 150 000 amerikanska dollar, per orm. Chen tackade nej till erbjudandena, och när en ormhandlare stal ett djur ur hans grop flyttade han in de ormar han fött upp i sitt eget hus.
Det nionde bettet kom den 18 augusti 2003, från en ung orm som han höll på att släppa ut, i långfingret på vänster hand. Han visste precis hur dyrbara de tre första minuterna är, och han lade dem på kameran i stället, eftersom det var den första vilda ungormen han någonsin hittat och han ville ha de första bilderna och den första filmen av den. Han förlorade medvetandet innan han hunnit ner från berget. Svullnaden vandrade från fingret upp till bröstet. Smärtan gick in i benen och in i hjärtat, har han sagt. Kollegerna hade redan förberett hans minnestal. Familjen fortsatte ge honom medicin, för de hade ändå ingenting att förlora, och efter tre dygn kom han tillbaka, ett halvt finger fattigare.
Enligt hans egen räkning finns det fortfarande färre än sexhundra av dessa huggormar i livet. Så vitt han vet är han den enda i världen som har studerat arten långsiktigt i dess naturliga utbredningsområde, även om skyddsgruppen numera består av tre eller fyra personer. Arbetet kräver någon som inte är rädd för umbäranden, inte för utmattning, inte för döden och inte för ormar, och som dessutom står ut med ensamheten. En sådan människa är svår att hitta, har han sagt, och han hoppas få träffa en medan han fortfarande lever.
En av hans ormar hamnade som preparat på Kinas nationella zoologiska museum, dit han själv skänkte den. I år gick museet ut offentligt och kritiserade en man som hade uppmuntrat sina två barn att leka med den tills den skadades. Chen sa att han var förtvivlad och inte kunde begripa varför en vuxen skulle låta barn behandla ett så dyrbart preparat som en leksak, och att ansvaret helt och hållet låg hos föräldern. ”Barn förstår inte, men det borde vuxna göra”, sa han.