Från tidigt på måndagsmorgonen kom de i tusental genom dörrarna till den serbisk-ortodoxa Sankt Lukas-kyrkan i Belgrad: före detta soldater i uniform, unga män med Serbiens och Republika Srpskas flaggor, fotbollssupportrar. Därinne låg Ratko Mladićs kropp på lit de parade. Hans officersmössa och hans sabel låg på kistan. Hans medaljer var utlagda till beskådande. Män i fältuniform stod vakt på var sida.
Senare bars kistan ut under applåder, svept i nationsflaggan, och processionen rörde sig mot kyrkogården i Košutnjak, med hundratals fotbollssupportrar i följet och unga män som höll upp banderoller med hans bild. Salut avlossades. En militärorkester spelade. Serbiska ministrar var på plats, trots tidigare försäkringar om att inga tjänstgörande företrädare skulle närvara. Bryssel hade varnat för just detta: all glorifiering av dömda krigsförbrytare, sade EU, ”hör inte hemma i EU eller i EU:s kandidatländer”. Serbiens regering fortsätter att avvisa sådana varningar. Den vägrar också att erkänna att folkmord begicks i Srebrenica och beskriver i stället de summariska avrättningarna av tusentals människor som ett ”fruktansvärt brott”. Några dagar tidigare hade supportrar till Röda Stjärnan Belgrad rullat ut en stor bild av Mladić under en match i huvudstaden, med en text som anspelade på dessa avrättningar, och skanderat hans namn.
Mannen i kistan föddes den 12 mars 1942 och dog den 27 augusti 2026, 84 år gammal, medan han avtjänade ett livstidsstraff i Haag. Han hade fört befäl över Republika Srpskas armé under Bosnienkriget, kallades allmänt ”Bosniens slaktare” och dömdes 2017 av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien på tio åtalspunkter: en för folkmord, fem för brott mot mänskligheten och fyra för brott mot krigets lagar eller sedvänjor. Som högste militäre befälhavare med befälsansvar hölls han ansvarig för både belägringen av Sarajevo och massakern i Srebrenica. Efter domen kallade Zeid Ra’ad al-Hussein, FN:s tidigare kommissarie för mänskliga rättigheter, honom ”sinnebilden för ondska”.
Vad domen omfattade är dokumenterat. I juli 1995 dödades mer än 8 000 bosniakiska män och pojkar i Srebrenica, och ytterligare 25 000 till 30 000 bosniakiska civila fördrevs, av VRS-förband under Mladićs befäl. I de områden som VRS kontrollerade omfattade kampanjen mot bosniaker och bosniska kroater olaglig internering, våldtäkt som ett led i folkmordet, tortyr, plundring, artilleribeskjutning av civila, angrepp mot politiska ledare och intellektuella samt förstörelse av bostäder, företag och gudstjänstlokaler. Domstolarna fann att vissa av de fysiska gärningsmännen hade uppsåt att förinta de skyddade grupperna.
Den nederländska utredningen om enklavens fall visar hur små marginalerna var under de dagarna. Officerare ur Dutchbat upprättade spärrpositioner med order att förhindra en upptrappning, att hålla VRS under uppsikt så att förbanden inte kunde avancera runt dem, och att utgöra en sköld mellan befolkningen och de bosnienserbiska styrkorna. Där VRS inte sköt direkt mot positionerna drog de nederländska officerarna slutsatsen att förbanden inte heller skulle skjuta mot befolkningen, så länge de själva stod emellan. Positionerna fick överges endast om den bosniska armén upphörde att strida, om deras pansarfordon hotades, eller om VRS gick runt dem utan att understöd från flyget kom. Om staden angreps skulle B-kompaniet försöka föra ut civila mot Potočari, som ännu var förhållandevis lugnt. Flygmakten hade sitt pris: sedan Nato slagit till mot Pale den 25 och 26 maj 1995 tog bosnienserberna hundratals FN-anställda som gisslan, och erfarenheten hade visat att sådana repressalier lamslog UNPROFOR i två till sex veckor.
Två år tidigare hade generalens hot redan sträckt sig långt utanför Bosnien. I maj 1993 sade Mladić att om Väst ingrep militärt mot bosnienserberna borde det räkna med bombdåd mot mål i västliga huvudstäder: det fanns, sade han, gott om rasande serber i London och Washington som kunde ställa till med stor skada med en enda tändsticka, och varje utländsk styrka i Bosnien skulle lämna sina ben där. Radovan Karadžić bad om ursäkt för uttalandena dagen därpå, kallade dem idiotiska, oansvariga och känslostyrda, och sade att han i hårda ordalag hade sagt till Mladić att han inte hade någon rätt att tala på det sättet. Mladićs ställföreträdare, general Milan Gvero, lade genast till ett eget hot och varnade för att dödandet i Bosnien skulle fortsätta i hundra år om inte muslimer, kroater och serber skildes åt för gott.
Den sommaren ritades kartorna i Genève. I slutet av juni 1993 meddelade Karadžić, efter fem timmars samtal med den bosniskkroatiske ledaren Boban, att de hade enats om en konfederation av tre republiker med ett gemensamt ministerråd, utan att komma överens om den faktiska uppdelningen av territoriet. EG:s medlare Owen kallade beskedet förhastat och sade att de båda männen skulle behöva betydligt mer preciserade idéer för att nå framåt. I augusti utnämndes Karadžić till riddare av en orden uppkallad efter Sankt Dionysios av Zakynthos, för hans arbete för freden, och insignierna fästes på honom av en serbisk-amerikan vid namn Mladen Zarubica. Ingen kunde fastställa vad det var för orden. Både det serbiska och det grekiska patriarkatet sade att de inte hade något med saken att göra, den grekiska och den rumänska ambassaden i Belgrad var lika ovetande, och Belgradtidningen Borba sammanfattade det hela i en rubrik om en okänd orden från en okänd kyrka, medan Politika noterade att utmärkelsen placerade Karadžić i sällskap med John F. Kennedy, moder Teresa och Albert Schweitzer.
Mladić åtalades den 24 juli 1995 och gick fri i nästan sexton år, skyddad först av serbiska och bosnienserbiska säkerhetstjänster och senare av sin familj. Biljana Plavšić avsatte honom från hans post i november 1996; han uppbar pension till november 2005. Serbiska myndigheter uppgav att de sista kända bilderna på honom var tagna i militärkaserner nära Valjevo den 1 juni 2002. I juni 2010 begärde hans familj att en domstol skulle förklara honom död, vilket skulle ha gjort det möjligt för hans hustru att få statlig pension och sälja hans egendom; han gömde sig då i ett hus som familjen ägde. I oktober samma år höjdes belöningen för att gripa honom från fem miljoner euro till tio. Den 26 maj 2011 åkte ett par dussin maskerade poliser för att kontrollera en släktings hus i Lazarevo i norra Serbien, utan att ha någon särskild anledning att tro att han befann sig där. Han var på väg ut på en tidig morgonpromenad. Han uppgav vem han var och lämnade ifrån sig två pistoler. Gripandet betraktades som en av förutsättningarna för Serbiens närmande till Europeiska unionen, och det förbättrade relationerna med en union som hade misstänkt Belgrad för att skydda honom.
I Skopje publicerade skribenten Bardhyl Jashari, som leder stiftelsen Metamorphosis, i slutet av augusti, det år då Nordmakedonien firar 35 år av självständighet, ett inlägg om att döden inte förändrar något i domen: Mladić var varken en krigshjälte eller ett offer för Haag, och när makthavare sätter en dömd krigsförbrytare på piedestal förolämpar de offren, försvagar rättsstaten, skadar tanken på ett mångetniskt land och äventyrar dess europeiska ambitioner. En stat, skrev han, byggs inte genom att krigsförbrytare hyllas. Nordmakedonien har varit EU-kandidat sedan 2005, efter att ha ansökt året dessförinnan.
På andra håll fortsatte sorgen offentligt. Serber samlades i städer runt om i Republika Srpska, bland dem krigsveteraner och regeringsföreträdare. Milorad Dodik kallade dödsfallet ett ”mord” och hyllade Mladić som ”en befälhavare som stod upp för att försvara serberna”. Ćamil Duraković, vicepresident i Republika Srpska, tidigare borgmästare i Srebrenica och överlevande därifrån, fördömde samlingen i Zvornik och konstaterade att Mladić hade överlevt sina offer med årtionden. ”Mer än något annat känner vi bitterhet över att han fick leva till så hög ålder medan tusentals andra tyvärr inte fick det”, sade han.