Från tidigt på måndagsmorgonen strömmade de i tusental in genom portarna till den serbisk-ortodoxa Sankt Lukas-kyrkan i Belgrad: forna soldater i uniform, unga män med Serbiens och Republika Srpskas flaggor, fotbollssupportrar. Inne i kyrkan låg Ratko Mladić på lit de parade. Hans officersmössa och hans sabel låg på kistan. Medaljerna var utlagda till beskådande. På var sida stod män i fältuniform.
Senare bars kistan ut under applåder, draperad i nationsflaggan, och processionen rörde sig mot kyrkogården i Košutnjak, med hundratals fotbollssupportrar i följet och unga män som höll upp banderoller med hans ansikte. Salut sköts. En militärorkester spelade. Serbiska ministrar var på plats, trots tidigare försäkringar om att inga sittande företrädare skulle närvara. Bryssel hade varnat för just detta: allt förhärligande av dömda krigsförbrytare ”hör inte hemma i EU eller i EU:s kandidatländer”, enligt unionen. Serbiens regering fortsätter att avvisa sådana varningar. Den vägrar också att erkänna att folkmord begicks i Srebrenica och beskriver i stället de summariska avrättningarna av tusentals människor som ett ”fasansfullt brott”. Några dagar tidigare hade supportrar till Röda Stjärnan Belgrad rullat ut en stor bild av Mladić under en match i huvudstaden, med en text som anspelade på dessa avrättningar, och skanderat hans namn.
Mannen i kistan föddes den 12 mars 1942 och dog den 27 augusti 2026, 84 år gammal, medan han avtjänade ett livstidsstraff i Haag. Han hade lett Republika Srpskas armé under Bosnienkriget, kallades allmänt ”Bosniens slaktare” och dömdes 2017 av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien på tio åtalspunkter: en för folkmord, fem för brott mot mänskligheten och fyra för brott mot krigets lagar och sedvänjor. Som högste militär befälhavare med befälsansvar hölls han ansvarig både för belägringen av Sarajevo och för massakern i Srebrenica. Efter domen kallade Zeid Ra’ad al-Hussein, FN:s förre människorättskommissarie, honom sinnebilden för ondska.
Vad domen omfattade är dokumenterat. I juli 1995 dödades mer än 8 000 bosniakiska män och pojkar i Srebrenica, och ytterligare 25 000 till 30 000 bosniakiska civila drevs bort, av VRS-förband under Mladićs befäl. I de områden som VRS kontrollerade omfattade kampanjen mot bosniaker och bosnienkroater olaglig internering, folkmordsvåldtäkter, tortyr, plundring, granatbeskjutning av civila, förföljelse av politiska ledare och intellektuella samt förstörelse av bostäder, företag och gudstjänstlokaler. Domstolarna fann att en del av de fysiska förövarna hade avsikten att utplåna de skyddade grupperna.
Den nederländska utredningen om enklavens fall visar hur små marginalerna var under de dagarna. Officerare i Dutchbat upprättade blockeringspositioner med instruktioner att förhindra en upptrappning, att hålla VRS under uppsikt så att styrkan inte kunde rycka fram runt dem och att fungera som en sköld mellan befolkningen och de bosnienserbiska styrkorna. Där VRS inte sköt direkt mot positionerna drog de nederländska officerarna slutsatsen att styrkan inte heller skulle skjuta på befolkningen, så länge de själva stod emellan. Positionerna kunde de överge endast om den bosniska armén gav upp striden, om deras fordon hotades eller om VRS gick runt dem utan att något nära flygunderstöd kom. Om staden angreps skulle B-kompaniet försöka föra civila mot Potočari, som ännu var relativt lugnt. Flygvapnet hade sitt pris: efter Natos angrepp mot Pale den 25 och 26 maj 1995 tog bosnienserberna hundratals FN-anställda som gisslan, och erfarenheten hade visat att sådana repressalier lamslog UNPROFOR i två till sex veckor.
Två år tidigare hade generalens hot redan sträckt sig långt utanför Bosnien. I maj 1993 sade Mladić att västvärlden, om den ingrep militärt mot bosnienserberna, kunde vänta sig bombdåd mot mål i västliga huvudstäder: det fanns, hävdade han, gott om rasande serber i London och Washington som kunde ställa till med stor skada med en enda tändsticka, och varje utländsk styrka i Bosnien skulle lämna sina ben där. Radovan Karadžić bad om ursäkt för uttalandena dagen därpå, kallade dem idiotiska, ansvarslösa och känslostyrda och sade att han i skarpa ordalag hade sagt till Mladić att han inte hade någon rätt att tala på det sättet. Mladićs ställföreträdare, general Milan Gvero, lade omgående till ett eget hot och varnade för att dödandet i Bosnien skulle fortsätta i hundra år om inte muslimer, kroater och serber skildes åt för gott.
Den sommaren ritades kartorna i Genève. I slutet av juni 1993 meddelade Karadžić, efter fem timmars samtal med den bosnienkroatiske ledaren Boban, att de hade enats om en konfederation av tre republiker med ett gemensamt ministerråd, utan att ha enats om den faktiska uppdelningen av territoriet. EG-medlaren Owen kallade tillkännagivandet förhastat och sade att de båda männen skulle behöva betydligt mer precisa idéer för att komma vidare. I augusti utsågs Karadžić till riddare av en orden uppkallad efter den helige Dionysios av Zakynthos för sina insatser för freden, och insignierna fästes på honom av en serbisk-amerikan vid namn Mladen Zarubica. Ingen kunde fastställa vad ordnen var. Både det serbiska och det grekiska patriarkatet sade att de inte hade något med den att göra, den grekiska och den rumänska ambassaden i Belgrad var lika ovetande, och Belgradtidningen Borba sammanfattade saken i en rubrik om en okänd orden från en okänd kyrka, medan Politika noterade att utmärkelsen placerade Karadžić i sällskap med John F. Kennedy, moder Teresa och Albert Schweitzer.
Mladić åtalades den 24 juli 1995 och gick fri i nästan sexton år, skyddad först av serbiska och bosnienserbiska säkerhetstjänster och senare av sin familj. Biljana Plavšić avsatte honom från hans post i november 1996; pension fick han ända till november 2005. Serbiska myndigheter uppgav att de senast kända bilderna av honom var tagna i militärkaserner nära Valjevo den 1 juni 2002. I juni 2010 begärde hans familj att en domstol skulle förklara honom död, vilket skulle ha gjort det möjligt för hustrun att få statlig pension och sälja hans egendom; då gömde han sig i ett hus som familjen ägde. I oktober samma år höjdes belöningen för hans tillfångatagande från fem miljoner euro till tio. Den 26 maj 2011 åkte ett par dussin maskerade poliser för att kontrollera en anhörigs hus i Lazarevo i norra Serbien, utan några särskilda skäl att tro att han fanns där. Han var på väg ut på en tidig morgonpromenad. Han uppgav vem han var och lämnade över två pistoler. Gripandet betraktades som en av förutsättningarna för Serbiens närmande till Europeiska unionen, och det förbättrade relationerna med en union som hade misstänkt Belgrad för att skydda honom.
I Skopje publicerade skribenten Bardhyl Jashari, som leder stiftelsen Metamorphosis, i slutet av augusti, det år då Nordmakedonien firar 35 år som självständigt land, ett inlägg om att döden inte ändrar något i domen: Mladić var varken krigshjälte eller offer för Haag, och när makthavare sätter en dömd krigsförbrytare på piedestal förolämpar de offren, urholkar rättsstaten, skadar tanken på ett multietniskt land och undergräver dess europeiska ambitioner. En stat, skrev han, byggs inte genom att krigsförbrytare förhärligas. Nordmakedonien har varit EU-kandidat sedan 2005, efter att ha ansökt året innan.
På andra håll fortsatte sorgen offentligt. Serber samlades i städer runt om i Republika Srpska, bland dem krigsveteraner och regeringsföreträdare. Milorad Dodik kallade dödsfallet ett ”mord” och hyllade Mladić som en befälhavare som ställde sig upp för att försvara serberna. Ćamil Duraković, Republika Srpskas vicepresident, tidigare borgmästare i Srebrenica och själv överlevare därifrån, fördömde samlingen i Zvornik och konstaterade att Mladić hade överlevt sina offer med decennier. ”Mer än något annat känner vi bitterhet över att han fick leva till så hög ålder medan tusentals andra, tragiskt nog, inte fick det”, sade han.