Varje dag böjer sig Bridget Wade över mikroskopet och tittar på fossilt plankton som är miljontals år gammalt. Det bästa med jobbet, säger hon, är ändå studenterna: en forskargrupp med master och doktorander, många av dem från andra länder, som arbetar med klimatförändringar, evolution och den geologiska tidsskalan. Hon hade inte planerat något av det. Hon sökte till universitetet för att läsa engelsk litteratur, men betygen räckte inte. I dag ser hon det som vändpunkten i sitt liv, även om hon konstaterar att hon fortfarande läser och skriver större delen av tiden.
Det hon studerar kallas planktoniska foraminiferer, encelliga havsorganismer som är ungefär lika stora som ett sandkorn. Deras skal består av kalk. När djuren dör sjunker skalen ner i havsbottnens sediment och byggs upp lager på lager, år efter år, till ett långt arkiv som går att läsa. Wade arbetar med borrkärnor genom det arkivet. Hon räknar arter för att mäta hur snabbt evolution och utdöende går, och mäter ämnen i skalen för att räkna ut hur varma haven var förr.
Gruppen är enorm och mycket gammal. Namnet foraminiferer betyder ungefär hålbärare på latin, efter de porer som förbinder skalets kamrar. Över 50 000 arter är kända, både fossila och levande, och de flesta är mindre än en millimeter. De flesta lever på havsbotten. Bara omkring fyrtio levande arter svävar fritt i vattnet, och det är de som regnar ner överallt. Deras skal täcker havsbotten över hela världen och bildar ett arkiv som går omkring 560 miljoner år tillbaka.
I det arkivet finns en gåta som har funnits i sjuttio år. Många planktoniska foraminiferer bygger spiralformade skal, och vissa arter föredrar tydligt att vrida spiralen åt ett håll, antingen vänster eller höger. På 1950-talet märkte den schweiziske mikropaleontologen Hans Bolli att den vanan inte var fast: hos flera arter ändrades den över tid. År 1959 sorterade maringeologen David Ericson hundratals skal från Nordatlanten och trodde att han hade svaret. Under istiderna vred sig skalen åt vänster, under varmare perioder åt höger. Han kunde inte förklara varför, men misstänkte att temperaturen styrde.
Idén höll i decennier och föll sedan från två håll. År 2006 visade Kate Darling, i dag hedersprofessor vid University of Stirling, med hjälp av genetik att vänster och höger former i själva verket är två olika arter. År 2013 undersökte Yurika Ujiié, i dag professor vid Kochi University i Japan, flera arter från olika hav och såg att riktningen inte följde temperaturen. Dessutom fanns ett enkelt problem: det är svårt att se vilken nytta en encellig organism skulle ha av att vrida sig åt ett visst håll.
Det som fångade Wades intresse var geografin. Hennes grupp såg att flera arter tycktes byta riktning ungefär samtidigt i Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet. Därför samlade de in femtio års publicerade räkningar och analyserade flera arter så långt som 56 miljoner år tillbaka. Varje gång fanns bytena i flera havsområden och klimatzoner samtidigt. Bäst av allt var arten Pulleniatina obliquiloculata, som lever än i dag i alla tropiska hav. De senaste 860 000 åren har den nästan alltid vridit sig åt höger. Dessförinnan bytte den riktning över hela världen med några tusen års mellanrum. ”Det var en stor överraskning, för om det hade varit en lokal händelse skulle det vara lättare att tänka sig en lokal miljöförändring”, sa Wade.
Förklaringen som gruppen föreslår är att haven bara ser enhetliga ut. De är uppdelade i olika livsmiljöer, och en art som verkar global kan i själva verket dölja flera genetiskt skilda arter. Om en av dem får en fördel kan den sprida sig med strömmarna och ta över, och då ändras riktningen i det fossila arkivet. Wade jämför med hur en variant av covid-19 först blev vanlig på en plats och sedan spred sig nästan överallt. ”Ett byte betyder enligt min mening att de har bildat nya arter”, sa Darling, som inte deltog i studien.
Alla är inte övertygade. Ujiié menar att riktningen visserligen har en genetisk grund, men att det inte behöver betyda att vänster och höger individer är skilda populationer. Julie Meilland, forskare vid Cerege i Frankrike, odlar foraminiferer i laboratorium och ser inte alltid de förhållanden som fossilen förutsäger. Hon tror att gener, miljö, evolution och även ren tur spelar in.