I april brukar forskarna i Marmot Project åka skidor in till sin fältstation i Gothic, Colorado. I år gick de in på bar mark, hela vägen. Dan Blumstein, som lett studien sedan 2001, lämnade Gothic i maj efter en vecka i fält och skrev att säsongen var olik allt han tidigare varit med om. Snötäcket har blivit tunnare i åratal, men det hade alltid gått att ta sig fram på skidor. Hans student Emily Renkey tog fotografier som jämförde vägen som den såg ut fyra år tidigare med vägen som den såg ut nu. Murmeldjuren berättade redan något för dem: de kom upp tidigt, blottade för prärievargar och rävar, och några av dem var helt enkelt borta, misstänkte han.
Det var de. Laboratoriet hade stängt föregående höst med ungefär 160 djur i populationen. Ett sextiotal kom upp ur marken på våren. Snön fungerar som en isolerande filt över ett vinterdvalande murmeldjurs bo. Utan den svänger temperaturen under jord, och ett sovande djur förbränner fett som det inte har råd att förlora. Väldigt många fick slut på reserverna innan de hann komma upp och börja äta igen. Ungefär 100 murmeldjur i studien dog under vintern. Det rekordlåga snötäcket gjorde också att ängsblommorna, en viktig födokälla, inte blommade i vanlig omfattning. ”Det är jättesorgligt”, sade Renkey till The Denver Post. ”Det låg ingen snö på marken, och det är snön som isolerar murmeldjuren under vintern mot temperatursvängningarna i luften. Så de använde mer av sitt kroppsfett för att försöka hålla värmen”.
Det är precis ett sådant år som en sextiofemårig dataserie finns till för att fånga. Kenneth Armitage började studera de gulbukiga murmeldjuren vid Rocky Mountain Biological Laboratory 1962 och ledde arbetet fram till 2001, då Blumstein, professor i ekologi och evolutionsbiologi vid UCLA, tog över den dagliga driften. I dag delar han ansvaret med Julien Martin vid University of Ottawa. Gulbukiga murmeldjur är varken hotade eller utrotningshotade, och det är en del av poängen: arten lämpar sig väl för detaljerade studier av populationsbiologi och beteende över decennier, och databasen som byggts upp sedan 1962 är, som laboratoriet uttrycker det, ovärderlig. Det är en av världens längst pågående fångst- och återfångststudier av ett icke jaktbart djur, och har beskrivits som den näst längsta studien av individuellt identifierade däggdjur i världen, efter Jane Goodalls schimpanser i Tanzania.
Inget av detta räckte. Under 2025 förlorade RMBL sin federala finansiering för Marmot Project, sedan Trumpadministrationen styrt om pengar mot artificiell intelligens, robotik och kärnkraft och bort från det som presidentens vetenskapliga rådgivare kallade livsvetenskaper. År 2001 hade det varit jämförelsevis lätt att få medel från National Science Foundation. När Blumstein sökte förnyelse för ytterligare tio år fick han avslag tre gånger och blev till slut tillsagd att sluta ansöka, med motiveringen att projektet redan hade för mycket data. Han fann det obegripligt för en studie vars hela syfte är att följa evolutionära processer över generationer och ta fram användbar vetenskap för beslutsfattare och markförvaltare.
Lösningen kom en stillsam morgon i fält. ”Jag tillbringar mycket tid med att vänta på att murmeldjur ska göra något, och jag fick idén en morgon när det gick trögt”, sade Blumstein. ”När jag kom tillbaka med den här idén sade en av mina doktorander direkt att vi MÅSTE göra det här! Så här är vi nu!” Kvällen innan hade han sett Margo’s Got Money Troubles, en serie om en kvinna som startar ett OnlyFans-konto och tjänar väldigt mycket pengar. Som Renkey återger resonemanget: murmeldjuren har också pengabekymmer, så varför inte ett OnlyFans-konto åt murmeldjuren. Den 17 juni meddelade projektet på Instagram att finansieringsläget var så illa att de vände sig till OnlyFans, eller OnlyMarms, som de själva föredrog att kalla det.
Innehållet är, som Blumstein noga påpekat, barntillåtet, möjligen med en gnutta högre åldersgräns när två murmeldjur råkar i luven på varandra. Prenumerationerna är gratis; laboratoriet ber om dricks. Inläggen visar murmeldjur som leker, gräver, ser gulliga ut och släpar hem växter till sina bon, vanliga murmeldjursbestyr. På frågan hur mycket OnlyMarms faktiskt dragit in var Blumstein rakt på sak. ”Inte mycket”, sade han. ”Vi låter folk prenumerera gratis och ber om dricks. De [OnlyFans] tar 20 procent och jag måste betala skatt på resten”. I början av augusti hade kontot gett omkring 4 000 dollar efter plattformens avdrag. Renkey, som går första året på masterprogrammet, är den som väljer vad som ska publiceras, med sikte på material som både lär ut något och framkallar ett hörbart ”åh”. De första hundra dollarna gick till att köpa bete, det som lockar murmeldjuren tillräckligt nära för att kunna studeras. Blumstein sade till NPR att projektet behöver 75 000 till 100 000 dollar för att hålla doktoranderna i gång, vilket är vad den federala staten brukade bidra med. Det är frustrerande, sade han, eftersom timmarna borde gå till artiklar och studenter. Men vi gör det här, sade han, vilket i längden är ganska fånigt.
Sedan blev det ännu mer absurt. En memecoin-gemenskap byggde en kryptovaluta kring OnlyMarms och berättade för laboratoriet att det kunde göra anspråk på myntet och ta ut avgifter på handeln. Renkey trodde inte att det var på riktigt de första gångerna folk hörde av sig. Laboratoriet gjorde ändå anspråk på myntet, vilket tycks ha gett saken legitimitet och lockat fler köpare, och en rörelse för ”memecoins för goda ändamål” växte fram kring det. Transaktionsavgifterna har gett projektet mer än 140 000 dollar. ”Det jag kan säga är att det inte var den gemenskap vi väntade oss skulle sluta upp bakom oss, men vi är mycket tacksamma för dem”, sade Renkey.
Laboratoriet hade i åratal lekt med tanken på en Fat Marmot Week, med Katmais Fat Bear Week som förebild. I augusti i år genomförde de den till slut, med åtta vuxna murmeldjur, vart och ett med sin historia. Ett av dem, en hane vid namn Dawn, ägnade stora delar av sommaren åt att vägra gå in i en fälla. Teamet brukar säga att murmeldjuren deltar frivilligt i sin egen forskning; Dawn var under en period inte frivillig. Murmeldjur vet vad de gör när det gäller fällor och kliver ibland försiktigt över utlösningsplattan. Till sist blev Dawn för ivrig på betet. I juni vägde han omkring 8,6 pund. Den 15 augusti vägde han omkring 13, vilket Renkey konstaterar motsvarar en mycket stor katt. Han besegrade en hane som kallas G, och eftersom han dessutom ökat mest i vikt, mer än halva sin kroppsvikt, tog han hem både publikens pris och titeln som den fetlagdaste. Blumsteins skönhetsideal är okomplicerat: sinnebilden för ett murmeldjur är ett som ser ut som en limpa i slutet av säsongen, säger han, och kroppspositivitet handlar helt och hållet om murmeldjur. Samtidigt har närbelägna Irwin Brewing Company bryggt en Marmot Tears IPA och skänker intäkterna till RMBL.
Allt detta fett har en enda uppgift: att förbrännas långsamt i åtta månader medan djurets kroppstemperatur sjunker till strax över fryspunkten. ”Man lyfter upp ett murmeldjur i vinterdvala och det är en luden boll som känns som en kall sten med päls. Det är fullkomligt overkligt”, sade Blumstein. ”De andas en gång i minuten eller varannan”.
Det är det pengarna ska gå till. Murmeldjur är ett modellsystem: däggdjur, vinterdvalare, flexibelt sociala, långlivade för att vara gnagare men inte så långlivade att man inte hinner se generationerna avlösa varandra. Det projektet lär sig kommer till användning på andra håll. The Vancouver Island Marmot Recovery Project, som arbetar med ett par dussin djur som var nära att försvinna helt, bygger sin åtgärdsplan på arbetet i Colorado.
”Murmeldjuren vet inte hur berömda de är”, sade Renkey och skrattade.