I april brukar forskarna i Marmot Project åka skidor in till sin fältstation i Gothic i Colorado. I år gick de in på bar mark, hela vägen. Dan Blumstein, som lett studien sedan 2001, lämnade Gothic i maj efter en vecka i fält och skrev att säsongen var olik allt han tidigare sett. Snötäcket har blivit tunnare i flera år, men det hade alltid funnits skidor. Hans student Emily Renkey fotograferade vägen och jämförde med bilder från fyra år tidigare. Murmeldjuren berättade redan något: de kom upp tidigt, blev utsatta för prärievargar och rävar, och några av dem, misstänkte han, var helt enkelt borta.
Det var de. Laboratoriet hade stängt föregående höst med ungefär 160 djur i populationen. Omkring 60 kom upp ur marken på våren. Snön fungerar som en isolerande filt över ett vintersovande murmeldjurs bo. Utan snö svänger temperaturen under marken, och ett sovande djur bränner fett som det inte har råd att förlora. Väldigt många fick slut på fettet innan de kunde komma upp och börja äta igen. Ungefär 100 murmeldjur i studien dog under vintern. Det rekordlåga snötäcket gjorde också att ängsblommorna, en viktig födokälla, inte blommade i vanlig omfattning. ”Det är jättesorgligt”, sa Renkey till The Denver Post. Det fanns ingen snö på marken, och snön isolerar murmeldjuren mot temperaturväxlingarna i luften under vintern. Därför använde de mer av sitt kroppsfett för att hålla värmen.
Det är precis sådana år som en sextiofemårig dataserie finns till för att fånga. Kenneth Armitage började studera de gulbukiga murmeldjuren vid Rocky Mountain Biological Laboratory 1962 och ledde arbetet fram till 2001, då Blumstein, professor i ekologi och evolutionsbiologi vid UCLA, tog över den dagliga driften. I dag delar han ansvaret med Julien Martin vid University of Ottawa. Gulbukigt murmeldjur är varken hotat eller utrotningshotat, och det är en del av poängen: arten lämpar sig väl för detaljerade studier av populationsbiologi och beteende över decennier, och databasen som byggts upp sedan 1962 är, som laboratoriet uttrycker det, ovärderlig. Det är en av världens längst pågående fångst och återfångststudier av ett djur som inte jagas, och den beskrivs som den näst längsta studien av individuellt identifierade däggdjur i världen, efter Jane Goodalls schimpanser i Tanzania.
Ändå räckte det inte. År 2025 förlorade RMBL sina federala anslag till Marmot Project, när Trumpadministrationen flyttade pengar till artificiell intelligens, robotteknik och kärnkraft och bort från det som presidentens vetenskapliga rådgivare kallade livsvetenskaper. År 2001 hade det varit förhållandevis lätt att få pengar från National Science Foundation. När Blumstein sökte förnyat stöd för ytterligare tio år fick han avslag tre gånger och uppmanades till slut att sluta söka, med motiveringen att projektet redan hade för mycket data. Han tyckte att det var obegripligt för en studie vars hela syfte är att följa evolutionära processer genom generationerna och ta fram användbar kunskap för beslutsfattare och markförvaltare.
Lösningen kom en trög morgon i fält. ”Jag lägger mycket tid på att vänta på att murmeldjuren ska göra något, och jag fick idén en trög morgon”, sa Blumstein. När han kom tillbaka med idén sa en av hans doktorander direkt att de måste göra det, och så blev det. Kvällen innan hade han sett Margo’s Got Money Troubles, en serie om en kvinna som startar ett OnlyFans-konto och tjänar stora pengar. Som Renkey återger resonemanget: murmeldjuren har också pengaproblem, så varför inte ett OnlyFans-konto åt dem. Den 17 juni meddelade projektet på Instagram att finansieringsläget var så illa att de vände sig till OnlyFans, eller OnlyMarms, som de själva föredrog att kalla det.
Innehållet är, som Blumstein noga påpekat, helt barntillåtet, möjligen med en liten åldersgräns om två murmeldjur börjar bråka. Prenumerationerna är gratis, och laboratoriet ber om dricks. Inläggen visar murmeldjur som leker, gräver, ser söta ut och släpar hem växter till sina bon, vanliga murmeldjursbestyr. På frågan hur mycket OnlyMarms egentligen dragit in var Blumstein rättfram. ”Inte mycket”, sa han. Folk får gratis prenumerationer och ombeds ge dricks, OnlyFans tar 20 procent och han måste betala skatt på resten. I början av augusti hade kontot gett ungefär 4 000 dollar efter plattformens avdrag. Renkey, som går första året på masterprogrammet, är den som väljer vad som ska publiceras, och siktar på material som både lär ut något och får folk att säga ”åh”. De första hundra dollarna gick till bete, alltså det som lockar murmeldjuren tillräckligt nära för att kunna studeras. Blumstein sa till NPR att projektet behöver 75 000 till 100 000 dollar för att kunna behålla sina doktorander, precis det som staten tidigare bidrog med. Det är frustrerande, sa han, eftersom timmarna egentligen hör hemma i artiklar och handledning. Men de gör det ändå, sa han, vilket i längden är ganska fånigt.
Sedan blev det ännu mer absurt. En community kring så kallade meme-mynt byggde en kryptovaluta runt OnlyMarms och berättade för laboratoriet att det kunde göra anspråk på myntet och ta ut avgifter på handeln. Renkey trodde inte att det var på riktigt de första gångerna folk hörde av sig. Laboratoriet gjorde ändå anspråk på myntet, vilket tycks ha gett saken legitimitet och lockat fler köpare, och en rörelse för ”meme-mynt för goda ändamål” växte fram runt det. Transaktionsavgifterna har gett projektet mer än 140 000 dollar. ”Det jag kan säga är att det inte är den community vi väntade oss skulle sluta upp bakom oss, men vi är väldigt tacksamma för dem”, sa Renkey.
Laboratoriet hade i flera år lekt med tanken på en Fat Marmot Week, med Katmais Fat Bear Week som förebild. I augusti genomförde de den äntligen, med åtta vuxna murmeldjur som alla hade sin historia. Ett av dem, en hane som heter Dawn, vägrade under stora delar av sommaren att gå in i en fälla. Teamet brukar säga att murmeldjuren deltar frivilligt i sin egen forskning, och Dawn var under en period inte frivillig. Murmeldjuren vet vad de gör vid fällorna och kliver ibland försiktigt över utlösningsplattan. Till slut blev Dawn ändå för ivrig på betet. I juni vägde han ungefär 8,6 pund. Den 15 augusti vägde han ungefär 13, vilket Renkey påpekar motsvarar en mycket stor katt. Han slog en hane som heter G, och eftersom han också ökat mest i vikt, mer än halva sin kroppsvikt, tog han hem både publikens pris och titeln som rundast. Blumsteins skönhetsideal är okomplicerat: ett murmeldjur i sin fulländning ser ut som ett limpbröd i slutet av säsongen, säger han, och kroppspositivitet handlar helt om murmeldjur. Samtidigt har grannbryggeriet Irwin Brewing Company bryggt en IPA med namnet Marmot Tears och skänker intäkterna till RMBL.
Allt det där fettet har en enda uppgift: att brinna långsamt i åtta månader medan djurets kroppstemperatur sjunker till strax över nollan. ”Man lyfter upp ett vintersovande murmeldjur och det är den här luddiga bollen, och det känns som en kall sten med päls. Det är helt surrealistiskt”, sa Blumstein. ”De andas en gång varje eller varannan minut”.
Det är detta som pengarna ska gå till. Murmeldjur är ett modellsystem: däggdjur, vintersovare, flexibelt sociala, långlivade för att vara gnagare, men inte så långlivade att man inte hinner se generationerna avlösa varandra. Det projektet lär sig sprider sig vidare. Vancouver Island Marmot Recovery Project, som arbetar med några dussin djur som var nära att försvinna helt, använder forskningen från Colorado när de utformar sin räddningsplan.
”Murmeldjuren vet inte hur berömda de är”, sa Renkey och skrattade.