I Bonn, våren 1973, ställde sig en 56-årig historiker vid namn Arno Peters framför pressen och rullade ut en världskarta. Han inledde med en ursäkt. Han beklagade att han chockerade dem, sade han, men det här var de verkliga ytorna. Europa hade krympt till något oansenligt och låg inte längre i centrum; Afrika hade svällt till proportioner som ingen i rummet var van att se. Peters, redan känd för sina försök att knuffa ned Europa från piedestalen i världshistorien, sade sig ha gett den första ärliga bilden av jorden, och att utvecklingsländerna under åratal hade blivit lurade på sin sanna storlek.
Hans exempel var brutalt enkla. På de kartor alla växt upp med såg Sovjetunionen större ut än Afrika; i själva verket täcker Afrika 30 miljoner kvadratkilometer och Sovjetunionen 22,4 miljoner. Skandinavien såg ut att vara lika stort som Indien, fastän Indien är tre gånger större. Sjökortet som ritats av Gerhard Kremer, verksam under namnet Mercator, var en typisk produkt av kolonialherrarna, sade Peters till nederländska journalister samma vecka: de forna kolonierna blev alldeles för små och de västeuropeiska länderna alldeles för stora. Han delade ut sin egen version i grälla popfärger. En brittisk journalist vid presentationen betraktade de hopskrumpna resterna av sitt lands imperium och sade att han äntligen kunde se hur mycket land de faktiskt hade förlorat med kolonierna.
Kartan fick en beskyddare. I slutet av 1977 gav Willy Brandt ett exemplar till varje ledamot i sin nord-sydkommission, med motiveringen att andra kartor placerade Europa i världens mitt medan denna lyfte fram den del av jorden där två tredjedelar av mänskligheten bor. Den hamnade på omslaget till kommissionens rapport om utveckling. Peters, då bosatt i Bremen, berättade för International Herald Tribune hur det hade börjat: han satt en dag i sitt arbetsrum och betraktade den stora kartan på väggen när det slog honom att denna karta, som användes över hela jorden, helt enkelt inte visade den värld vi lever i.
Problemet är att ingen kan vinna den här striden fullt ut. Carl Friedrich Gauss bevisade det med sitt Theorema Egregium: ett klots yta kan inte läggas ut plant utan att förvrängas. Varje projektion är ett beslut om vilken lögn man ska berätta. Den franske matematikern Nicolas Auguste Tissot konstruerade till och med ett redskap för att göra lögnen synlig, en förvrängningsellips utspridd över kartan i skärningspunkterna mellan meridianer och breddgrader, var och en den tillplattade bilden av en cirkel som var lika stor på klotet.
Mannen som satte villkoren reste nästan ingenstans. Gerardus Mercator, född 1512, byggde sin geografi ur ett bibliotek med mer än tusen böcker och kartor, ur besökare och ur korrespondens på sex språk. År 1569 publicerade han en världskarta i en ny projektion där kurser med konstant bäring framträdde som raka linjer, en innovation som fortfarande finns i dagens sjökort. Han gav oss också ordet atlas, lånat från en sagokung i Mauretanien. Priset för de raka linjerna är att landmassor blåses upp ju längre från ekvatorn de ligger, så att Grönland och Antarktis tornar upp sig. Användningen av projektionen till annat än sjökort mattades av under 1900-talet, för att sedan göra en brakåterkomst på 2000-talet, eftersom den passar nätkartor som beräknas i realtid.
Vilket för oss till en kartograf framför sin skärm 2017. Boston Public Schools hade meddelat att alla världskartor i klassrummen skulle bytas ut mot Gall-Peters-projektionen, och nyheten spreds överallt. Ungefär en vecka in i rapporteringen började Tom Patterson gå igenom ytriktiga projektioner på jakt efter ett alternativ. Tillsammans med Bojan Šavrič på Esri och Bernhard Jenny vid Monash University bestämde han sig först för ett namn, Equal Earth, och byggde sedan själva saken: en hybrid som förenar drag från Eckert IV och Putninš P4’, sammansatt i en webbapplikation som Jenny skrivit för att utforma nya projektioner, med synpunkter från andra kartografer på hur den tedde sig. De släppte en politisk världskarta i den nya projektionen på nätet, gratis, i augusti 2018, och presenterade den samma höst på North American Cartographic Information Society-konferensen i Norfolk, Virginia. Målet var ett visuellt tilltalande alternativ till Gall-Peters, där kontinenterna behåller igenkännbara former; helhetsintrycket ligger nära Robinsons projektion, som inte alls är ytriktig.
Patterson hade tillbringat 26 år vid USA:s nationalparksmyndighet på Harpers Ferry Center i West Virginia innan han gick i pension, och gjorde kartor med det skuggreliefarbete han är känd för. Han behandlar geodata som en målare behandlar färgerna på paletten. ”De är råmaterialet som kartan görs av”, säger han. ”För mig börjar kartframställningen med en skattjakt efter geodata på nätet och slutar med en visuell skildring av resultatet av den skattjakten, en karta.”
I september 2026 röstade FN:s generalförsamling för att erkänna de förvrängningar som är inbyggda i Mercator och för att främja ytriktiga projektioner, i synnerhet Equal Earth. Etthundrasextiofyra länder röstade för. USA var det enda land som röstade emot. Sex avstod. Resolutionen är inte rättsligt bindande och tvingar ingen att överge Mercator; den uppmuntrar helt enkelt en bredare användning av projektioner som visar relativa storlekar sanningsenligt, till priset av viss formförvrängning.
Debatten i salen handlade inte om geometri. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot, vars departement meddelade att det skulle sluta använda Mercator, bjöd på en replik som lät inövad och förmodligen var avsedd att låta så: ”Att ändra kartan förändrar naturligtvis inte världen. Men att korrigera en framställning som förvränger den är redan en sanningens handling.” Yaryna Ferencevych, amerikansk representant, sade att resolutionen gjorde narr av generalförsamlingens syfte. ”I stället för att fokusera på verkliga problem som internationell fred, välstånd eller goda relationer debatterar detta organ kartprojekt från 1500-talet och deras roll i att främja skadestånd och ’kognitiv rättvisa’”, sade hon.
Resolutionen hette Correct the Map, Rätta kartan, och den korrigering den efterlyste var densamma som Peters hade velat ha: Afrika är ungefär 14 gånger så stort som Grönland, inte ungefär lika stort. För den kenyanske geografen Kioko Muendo förminskade den gamla bilden i det tysta Afrikas resurser, befolkning och attraktionskraft för investerare. Men den nya kartan ger upp de raka linjer som gjorde Mercator perfekt för navigation, och den kan inte användas för att mäta verkliga avstånd.
Om något faktiskt förändras är en annan sak. Kartframställning är decentraliserad och ingen myndighet reglerar vilken projektion någon använder, som kartograferna Jack Swab och Derek Alderman påpekar; det generalförsamlingen ställde sig bakom var ett budskap. Att verkligen byta ut bilden innebär att revidera läroböcker, databaser, medieproduktioner och diplomatiska dokument, vilket kostar arbete och pengar, och varje enskild kartmakare måste ansluta sig frivilligt. Mercator försvinner under tiden ingenstans, eftersom Google Maps och Apple Maps bygger på en variant av den när de talar om var du ska svänga. Motståndet i FN var tunt: Ukrainas nedlagda röst gällde hur Equal Earths webbplats skildrar den omstridda Krimhalvön, vilket föranledde ett ryskt svar, och andra stater tog upp sina egna omstridda gränser.
Det finns till och med en fråga om skadan någonsin var den alla förutsatte. Under 1990-talet tog forskare för givet att Mercatorkartan gav människor felaktiga föreställningar om kontinenternas storlek, en så kallad Mercatoreffekt; ett växande antal perceptionsstudier sedan dess har misslyckats med att belägga den.
Pattersons argument vilar inte på studierna. ”Om man använder Mercatorkartan som världskarta, säg i klassrummet, får eleverna en fullständigt förvrängd bild av hur stora världens länder är”, sade han.