I Bonn, våren 1973, ställde sig en 56-årig historiker vid namn Arno Peters framför pressen och rullade ut en världskarta. Han inledde med en ursäkt. Han beklagade att han chockade dem, sa han, men det här var de verkliga ytorna. Europa hade krympt till något oviktigt och låg inte längre i mitten, medan Afrika hade svällt till proportioner som ingen i rummet var van vid att se. Peters, som redan var känd för sina försök att knuffa ner Europa från piedestalen i världshistorien, sa att han trodde sig ha gett den första ärliga bilden av jorden, och att utvecklingsländerna i åratal hade blivit lurade på sin verkliga storlek.
Exemplen var rättframma. På de kartor alla vuxit upp med såg Sovjetunionen större ut än Afrika. I själva verket täcker Afrika 30 miljoner kvadratkilometer och Sovjetunionen 22,4 miljoner. Skandinavien såg ut att vara lika stort som Indien, fast Indien är tre gånger större. Sjökortet som ritats av Gerhard Kremer, verksam under namnet Mercator, var en typisk produkt av kolonialmakterna, sa Peters till nederländska journalister samma vecka: de forna kolonierna blev alldeles för små och de västeuropeiska länderna alldeles för stora. Han delade ut sin egen version i skarpa popfärger. En brittisk journalist tittade på det som återstod av imperiet och sa att han äntligen såg hur mycket mark de faktiskt hade förlorat med kolonierna.
Kartan fick en beskyddare. I slutet av 1977 gav Willy Brandt ett exemplar till varje medlem i sin nord-sydkommission och sa att andra kartor placerade Europa i världens mitt, medan denna lyfte fram den del av jorden där två tredjedelar av mänskligheten bor. Den hamnade på omslaget till kommissionens rapport om utveckling. Peters, som då bodde i Bremen, berättade för International Herald Tribune hur det hade börjat: han satt en dag i sitt arbetsrum och tittade på den stora kartan på väggen när det slog honom att denna karta, som användes över hela jorden, helt enkelt inte visade den värld vi lever i.
Problemet är att ingen kan vinna den här diskussionen helt. Carl Friedrich Gauss bevisade det med sitt Theorema Egregium: en sfärs yta kan inte plattas ut utan att förvrängas. Varje projektion är ett beslut om vilken lögn man ska berätta. Den franske matematikern Nicolas Auguste Tissot konstruerade rentav ett sätt att göra lögnen synlig, en förvrängningsellips utspridd över kartan där meridianer och breddgrader korsas.
Mannen som satte villkoren reste nästan ingenstans. Gerardus Mercator, född 1512, byggde sin geografi på ett bibliotek med över tusen böcker och kartor, på besökare och på brevväxling på sex språk. År 1569 publicerade han en världskarta i en ny projektion där kurser med konstant bäring blev raka linjer, en nyhet som fortfarande finns i sjökorten. Han gav oss också ordet atlas, lånat från en sagokung i Mauretanien. Priset för de raka linjerna är att land blåses upp ju längre från ekvatorn det ligger, så att Grönland och Antarktis tornar upp sig. Under 1900-talet användes projektionen allt mindre till annat än sjökort, men den kom tillbaka med kraft på 2000-talet, eftersom den passar onlinekartor som beräknas i realtid.
Därmed är vi framme vid en kartograf framför sin skärm 2017. Skolorna i Boston hade meddelat att alla världskartor i klassrummen skulle bytas ut mot Gall-Peters projektion, och nyheten spreds överallt. Ungefär en vecka in i rapporteringen började Tom Patterson gå igenom ytriktiga projektioner för att hitta ett alternativ. Tillsammans med Bojan Šavrič på Esri och Bernhard Jenny vid Monash University bestämde han först namnet, Equal Earth, och byggde sedan själva saken: en hybrid som blandar drag från Eckert IV och Putninš P4’, sammansatt i en webbapplikation som Jenny skrivit för att utforma nya projektioner, med synpunkter från andra kartografer på hur den såg ut. De släppte en politisk världskarta i den nya projektionen gratis på nätet i augusti 2018 och presenterade den samma höst på kartografkonferensen NACIS i Norfolk, Virginia. Målet var ett tilltalande alternativ till Gall-Peters, där kontinenterna behåller igenkännbara former. Helhetsintrycket ligger nära Robinsons projektion, som inte alls är ytriktig.
Patterson arbetade i 26 år för den amerikanska nationalparksmyndigheten vid Harpers Ferry Center i West Virginia innan han gick i pension, och gjorde kartor med den kuperingsteknik han är känd för. Han behandlar geodata som en målare behandlar färgerna på paletten. ”Det är råmaterialet som kartan görs av”, säger han. ”För mig börjar kartarbetet med en skattjakt efter geodata på nätet, och slutar med en visuell bild av resultatet, en karta.”
I september 2026 röstade FN:s generalförsamling för att erkänna de förvrängningar som är inbyggda i Mercator och för att främja ytriktiga projektioner, särskilt Equal Earth. Etthundrasextiofyra länder röstade ja. USA var det enda land som röstade nej. Sex lade ner sina röster. Resolutionen är inte juridiskt bindande och tvingar ingen att överge Mercator, utan uppmuntrar bara till bredare användning av projektioner som visar storleksförhållanden sanningsenligt, till priset av viss formförvrängning.
Debatten i salen handlade inte om geometri. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot, vars departement meddelat att det skulle sluta använda Mercator, bjöd på en formulering som lät inövad och förmodligen var det: ”Att ändra kartan förändrar naturligtvis inte världen. Men att korrigera en bild som förvränger den är redan en sanningshandling.” Yaryna Ferencevych, amerikansk representant, sa att resolutionen gjorde narr av generalförsamlingens syfte. ”I stället för att fokusera på verkliga problem som internationell fred, välstånd eller goda relationer diskuterar detta organ kartprojekt från 1500-talet och deras roll i att främja skadestånd och ’kognitiv rättvisa’”, sa hon.
Resolutionen hette Correct the Map, Rätta kartan, och den korrigering den ville ha var densamma som Peters velat ha: Afrika är ungefär 14 gånger så stort som Grönland, inte ungefär lika stort. För den kenyanske geografen Kioko Muendo förminskade den gamla bilden i tysthet Afrikas resurser, befolkning och attraktionskraft för investerare. Men den nya kartan ger upp de raka linjer som gjorde Mercator perfekt för navigation, och den kan inte användas för att mäta verkliga avstånd.
Om något faktiskt förändras är en annan sak. Kartframställning är decentraliserad och ingen myndighet reglerar vilken projektion någon använder, påpekar kartograferna Jack Swab och Derek Alderman. Det församlingen ställde sig bakom var ett budskap. Att verkligen byta ut bilden innebär att revidera läroböcker, databaser, medieproduktioner och diplomatiska dokument, vilket kostar arbete och pengar, och varje enskild kartmakare måste välja att vara med. Mercator försvinner samtidigt inte, eftersom Google Maps och Apple Maps bygger på en variant av den när de talar om var du ska svänga. Motståndet i FN var tunt: Ukrainas nedlagda röst handlade om hur Equal Earths webbplats framställer den omstridda Krimhalvön, vilket fick ett ryskt svar, och andra stater tog upp sina egna omstridda gränser.
Det finns till och med en fråga om skadan någonsin var den alla antog. Under 1990-talet tog forskare för givet att Mercator gav människor felaktiga föreställningar om kontinenternas storlek, en så kallad Mercatoreffekt. Allt fler perceptionsstudier sedan dess har misslyckats med att hitta den.
Pattersons argument vilar inte på studierna. ”Om man använder Mercatorkartan som världskarta, till exempel i klassrummet, får eleverna en helt förvriden bild av hur stora världens länder är”, sa han.