Tolvtimmarsdagar i tidningskiosken på Newark Penn Station, där de sålde tidningar till pendlare på väg in till Manhattan, många av dem med World Trade Center som mål. Snabbmat till lunch, kall öl när arbetsdagen var slut, och sedan hem till en sjaskig lägenhet i Jersey City, middag lagad på en uråldrig spis och actionfilmer hyrda i videobutiken i kvarteret. Som så många andra invandrare skickade de hem pengar, till Indien.
På morgonen den 11 september 2001 flög Mohammed Jaweed Azmath och Ayub Ali Khan från Newarks flygplats mot San Antonio. Planet sattes på marken i St. Louis kort efter attackerna, och de köpte i stället platser på ett Amtrak-tåg mot Texas. De hade med sig två mattknivar, svart hårfärg och omkring 5 600 dollar i kontanter. För myndigheterna uppgav de att de skulle öppna ett fruktstånd. Den 12 september plockade polisen av dem tåget i Fort Worth.
Den första misstanken gällde inte terrorism. De hade pekats ut som möjliga narkotikasmugglare, eftersom de betalat biljetterna kontant omedelbart före avgång och verkade nervösa när de tillfrågades. De togs i förvar för misstänkta brott mot utlänningslagstiftningen, och deras lägenhet i Jersey City genomsöktes samma helg.
Sedan började inventarielistan läsas på ett annat sätt. I arresteringsrapporten som polisen i Fort Worth offentliggjorde beskrevs båda männen som ytterst nervösa när poliserna närmade sig dem. Utredarna fann att de hade tagit emot penningöverföringar. Och FBI noterade deras kortklippta hår och rakade kroppar, vilket tolkades som ett möjligt tecken på att de hade förberett sig på att dö i ett attentat av det slag som just hade inträffat.
Mattknivar uppgavs ha varit kaparnas vapen, och inom en vecka rapporterade The Washington Post om de två namnen, kontanterna, hårfärgen och knivarna. Den 29 september nämndes deras frihetsberövande i en artikel av Dan Eggen och Bob Woodward, en del av det material som skulle belönas med Pulitzerpriset för nationell rapportering 2002, där en anonym källa citerades om att båda männen hade flygutbildning.
Ingen av dem åtalades för något som hade med den 11 september att göra. I stället hölls de på hemligstämplade häktningsbeslut som materiella vittnen i ett federalt häkte på Manhattan, och FBI sade offentligt så gott som ingenting om varför myndigheten intresserade sig så starkt för dem. En tidigare rumskamrat, Rashed Mazhar, trädde fram samma helg och berättade att de två hade förlorat sina jobb i tidningskiosken i Newark och var på väg till San Antonio för att söka arbete i en närbutik, och att de inte var terrorister.
Sex veckor efter gripandet, den 26 oktober 2001, undertecknade president George W. Bush USA PATRIOT Act. Enligt American Civil Liberties Union kom myndigheterna att använda de nya befogenheterna i ett stort antal fall för att på obestämd tid hålla kvar huvudsakligen arabiska och muslimska män, många av dem gripna enbart som vittnen och aldrig faktiskt förda inför domstol för att vittna. Azmath och Khan, vars verkliga namn senare fastställdes till Syed Gul Mohammed Shah, var två av dem. Deras prövning skulle vara i fjorton månader.
I slutet av oktober 2001, sex veckor in i frihetsberövandet, hade de fortfarande inte förklarat sina resor på ett sätt som tillfredsställde utredarna. FBI testade handlingar som hämtats i lägenheten för spår av mjältbrand. Deras rumskamrat i Jersey City, Mohammad Aslam Pervez, hölls också i förvar: han hade en gång arbetat i Trenton och bott nära den postanläggning där mjältbrandsbreven hanterades.
Enligt en skildring av utredningen erbjöds Azmath och Khan, tillsammans med Zacarias Moussaoui och Nabil al-Marabh, utsikter om strafflindring, pengar, arbete och nya identiteter i USA om de hjälpte till i utredningen av attackerna, samtidigt som de hotades med att injiceras med ett sanningsserum, uppgivet natriumpentotal, eller med förflyttning.
Det som de två männen i själva verket dolde var mindre och mer vardagligt. De hade skaffat pass genom en korrupt passagent. Khans verkliga namn var Gul Mohammed Shah. Azmath hade uppgett för hög ålder för att få visum, och hans hustru, Tasleem Murad, var pakistanska och hade inte indiskt medborgarskap. Murad sade till The New York Times att hennes man knappast var den förste som ljugit om sin ålder för ett visum, att han inte hade några onda avsikter och att han redan hade fått betala för det.
Det brottmål som till sist växte fram liknade inte på något sätt det som landet hade läst om. I södra distriktet i New York, inför domaren Lawrence M. McKenna, åtalades Mohammed Azmath och Syed Gul Shah enligt en federal lag för stämpling till kreditkortsbedrägeri. Shahs advokat, Lawrence K. Feitell, yrkade att alla uppgifter klienten lämnat till federala eller delstatliga agenter, liksom allt som beslagtagits från honom och från hans lägenhet, skulle avvisas som bevisning. Utgången blev, när den kom, tolv månaders och en dags fängelse samt tre års övervakning, på en enda åtalspunkt om försök till brott: stämpling till kreditkortsbedrägeri.
Azmath nådde Hyderabad klockan två på natten en fredag i januari 2003, rentvådd från terroranklagelserna och dömd för bedrägeriet. Han var trettiotvå år. Han hade lagt ett par år till sin ålder i passet för att få det amerikanska visumet, sade han, och agenten som ordnade det befann sig numera själv i USA. Han berättade hur förhören hade gått till. FBI visade honom ett flygcertifikat och sade att han var pilot och navigatör. ”De sade att jag var en av dem som attackerade WTC, att jag kom från Egypten. De sade att de kunde göra vad som helst och också få fram mina fotografier och mitt pass från det landet”, sade han. De sade att han aldrig skulle få se sin familj igen. ”De sade att mitt straff för attacken mot WTC skulle bli dödsstraff. Lamporna i fängelset var tända dygnet runt, jag fick inte sova och under ett antal dagar hölls jag i iskall temperatur.” Tillfrågad om vad han skulle göra härnäst svarade han att han skulle vila några dagar och sedan börja om från början.
Fem månader senare, i juni 2003, sammanträdde senatens justitieutskott för att behandla justitiedepartementets internrevisors rapport om de frihetsberövade efter den 11 september. De två männen från tåget dök upp i protokollet som ett exempel på hur rimligt alltsammans hade tett sig vid tillfället: två personer nere i Texas som togs av ett tåg, med mattknivar och skokräm och en orimligt stor summa pengar, något som helt enkelt såg misstänkt ut i ett första skede. Senator Patrick Leahy påpekade att internrevisorns rapport över huvud taget inte hade omfattat personer som hållits enligt lagen om materiella vittnen, och frågade Glenn Fine om han tänkte granska behandlingen av den kategorin frihetsberövade. Fines svar var att någon sådan granskning inte hade inletts, eftersom många av brottsutredningarna pågick och många av ärendena stod under domstolarnas tillsyn. Leahy läste också upp en kolumnists omdöme om att justitieministern var skyldig flera hundra personer en ursäkt för att ha hållit dem kvar långt längre än nödvändigt, och nästan alla de 762 frihetsberövade en ursäkt för att ha antytt att de förtjänade att behandlas som terrorister. Justitieministern var inte närvarande vid utfrågningen.