Washington Roebling, ingenjören som ledde bygget av Brooklyn Bridge, steg 1871 ned i en av brons kassuner för att med egna ögon se under vilka förhållanden hans män arbetade. Han kom upp med ett extremt fall av det som arbetarna kallade kassunsjuka och förblev förlamad resten av livet.
Roebling var inte den förste som drabbades av sjukdomen, och han skulle inte bli den siste. Den hade följt en ny byggmetod från de franska kolfälten till Förenta staternas stora floder, och på 1870-talet visste ingen vad som orsakade den.
En kassun, av franskans ord för ”låda”, var en väldig kammare fylld med tryckluft som användes för att bygga de pelare och grundläggningar som förankrar en bro i en flod. Männen grävde på botten medan lufttrycket höll vattnet ute. Metoden gjorde byggandet snabbare och billigare, men den hade ett dolt pris. I tidens kassuner arbetade männen vid tryck på upp till omkring 3,8 bar över normalt lufttryck, och sjukdomen var vanlig. I dag kallas den tryckfallssjuka. När trycket kring en människa sjunker snabbt kan kväve som lösts i blodet och vävnaderna bilda bubblor, vilket ger ledsmärtor, andnöd, klåda, förvirring och kramper.
Roebling hade i maj 1870 inlett arbetet på en omkring 490 meter lång bro som skulle förbinda Manhattan med Brooklyn. Dess kassuner var större än något som byggts tidigare: med nästan 1 500 kvadratmeter var de tre gånger så stora som dem som användes vid den bro som just då växte fram över Mississippi vid St. Louis. Projektet hade utformats av hans far, John A. Roebling, som dog under det inledande arbetet.
Den förste som använde en trycksatt kammare för arbete var Charles-Jean Triger, en fransk väg- och vattenbyggnadsingenjör och geolog. År 1840 pumpade han in tryckluft i en kammare med öppen botten för att bryta kol i Loiredalen. Luften pressade ut vattnet så att gruvarbetarna kunde gräva under grundvattenytan. Anordningen användes i ungefär två veckor, med skift på sju till tio timmar, och Triger gick själv ned genom luftslussen före varje skift för att kontrollera luften och arbetsförhållandena. Hans kammare gav upphov till de första kända skadorna orsakade av tryckluft.
Triger anlitade senare två läkare, B. Pol och T. J. J. Watelle, som undersökte och vårdade 64 arbetare vid ett projekt i Douchy i norra Frankrike, som enligt uppgift drevs vid tre och en halv gånger normalt atmosfärstryck. De noterade andnöd, led- och muskelsmärtor samt klåda hos många arbetare som lämnade kassunen. Pol insjuknade själv och tillfrisknade först efter en natt med svåra bröstsmärtor, förlamning och kräkningar. De båda männen kopplade riktigt nog sjukdomens svårighetsgrad till hur snabbt trycket släpptes, men trodde felaktigt att den berodde på syrebrist i blodet. Trots detta blev de 1854 de första att föreslå att man kunde behandla en patient genom att åter sätta honom under tryck.
Vid St. Louis sänktes kassunerna till den bro som James Eads hade ritat ned mot berggrunden, omkring 30 meter under Mississippis yta. När de hade nått ungefär 18 meter klagade männen över ledsmärtor, partiell förlamning i benen, huvudvärk och klåda. Många kom upp framåtböjda av smärta, en hållning som påminde om den grekiska böjen, ett moderiktigt sätt för kvinnor att stå, och därför sades de drabbade männen ha fått ”the bends”, böjningarna. När en av kassunerna närmade sig sitt största djup på omkring 28 meter dog sex män. När projektet var avslutat hade nästan en fjärdedel av alla arbetare drabbats av sjukdomen: 30 hade lagts in på sjukhus, 13 hade dött och två hade fått bestående funktionsnedsättningar.
År 1870 inrättade Alphonse Jaminet, en läkare från trakten, en sjukstuga med britsar och filtar på en pråm intill bygget, en av de första arbetsplatsklinikerna i Amerika. Han krävde att arbetarna skulle stanna i hans vård ”minst en timme efter arbetet, medan de drack drygt tre deciliter stark köttbuljong”. Jaminet steg själv ned i kassunen och fick vid uppstigningen ont i öronen och kraftiga frossbrytningar, vilket fick honom att råda männen att klä sig varmt när trycket släpptes. Han trodde felaktigt att sjukdomen berodde på att männen trycksattes för snabbt, men han fastställde standardhastigheter både för att gå in i och för att lämna kassunerna. Med dagens mått var hans dekompression mycket snabb, men att över huvud taget styra dess hastighet var ett steg mot förebyggande. Han publicerade en redogörelse för sina erfarenheter 1871.
I Brooklyn föll ansvaret för männen på Andrew H. Smith, en läkare specialiserad på halssjukdomar. Han registrerade 86 fall av kassunsjuka, med ledsmärtor, huvudvärk, klåda, andfåddhet och förlamning. Han behandlade dem med morfin eller atropin, men eftersom den verkliga orsaken fortfarande var okänd kunde han göra lite för att förebygga sjukdomen. Han lade dock märke till att de flesta av de drabbade var överviktiga och att samtliga dödsfall gällde patienter som beskrevs som ”feta”, en iakttagelse som senare användes till stöd för slutsatsen att fetma ökar risken. Smith publicerade sin rapport 1873. En översiktsartikel i tidskriften Laryngoscope 2024 drog slutsatsen att Smith visserligen hade fel om hur sjukdomen uppstod, men att hans stränga rutiner och snabba ingripanden gjorde det möjligt att färdigställa brons murade torn.
Roebling stod under tiden inför gränserna för sin egen konstruktion. Allteftersom grävandet fortsatte oroades han av det växande antalet skador och dödsfall, och till slut avbröt han arbetet vid omkring 24 meter, före de cirka 30 meter som ansågs nödvändiga för att nå berggrunden. Mot de råd han fått lät han ställa Manhattantornet på sand. Författaren Joel Cook beskrev honom senare som invalid i flera år efter insjuknandet.
Någon annan förde en del av arbetet ut i världen. I maj 1883 rapporterade en tidning i Sacramento att representanter för bruk som hoppades lämna anbud på arbeten vid bron hade rest till New York för att rådgöra med överste Roebling. Enligt tidningen blev de mycket förvånade när fru Roebling satte sig ned med dem och med sina ingenjörskunskaper hjälpte dem med deras ritningar och röjde undan deras svårigheter. Bron invigdes samma månad.
Abram S. Hewitt, som utsetts att tala för staden New York, höll ett tal om bron som trycktes i Popular Science Monthly i juli 1883. Han sade att ”namnet fru Emily Warren Roebling kommer därmed att för alltid vara förknippat med allt som är beundransvärt i den mänskliga naturen”. Han talade också om det pris familjen hade betalat: ”Döden blev visserligen dess store upphovsmans öde, och fruktansvärd sjukdom arvet för den ännu större ingenjör som har fört den till fullbordan.”
Förklaringen kom från den franske fysiologen Paul Bert, som 1870 genomförde en lång rad experiment med lufttryck. Han visade att sjukdomen orsakades av snabb dekompression, lade märke till att symtomen ofta dröjde tio till trettio minuter och rekommenderade långsammare dekompression, ren syrgas vid lindriga symtom och omedelbar återkompression vid förlamning. Dessa tre åtgärder utgör fortfarande grunden för behandlingen i dag. År 1908 ledde J. S. Haldanes experiment till en rekommendation om dekompression i etapper.
Inget av detta nådde männen i East River i tid. Till och med den elektriska belysningen, påpekade Hewitt, fulländades för sent för att kunna användas i kassunerna. Han bad sina åhörare att vid sidan av ingenjörerna minnas ”de namnlösa män genom vilkas orubbliga mod, i kassunernas djup,” bron hade byggts.