År 1871 tog sig Washington Roebling ner i en av kassunerna under Brooklyn Bridge. Han var den ingenjör som ledde bygget, och han ville med egna ögon se under vilka förhållanden hans arbetare slet. När han kom upp igen hade han drabbats av ett extremt fall av det som arbetarna kallade kassunsjuka. Han förblev förlamad resten av livet.
Roebling var inte den förste som sjukdomen slog till mot, och han skulle inte bli den siste. Den hade följt med en ny byggmetod hela vägen från kolgruvorna i Frankrike till de stora floderna i USA. På 1870-talet visste ingen vad den berodde på.
Ordet kassun kommer från franskans ord för ”låda”. En kassun var en enorm kammare som fylldes med tryckluft, och den användes när man byggde de pelare och grundläggningar som förankrar en bro i en flod. Männen grävde på botten medan lufttrycket höll vattnet borta. Metoden gjorde bygget både snabbare och billigare, men den hade ett dolt pris. I den tidens kassuner arbetade man vid ett tryck på upp till ungefär 3,8 bar över det normala lufttrycket, och sjukdomen var vanlig. I dag kallas den tryckfallssjuka. När trycket runt en människa sjunker snabbt kan det kväve som har lösts upp i blodet och vävnaderna bilda bubblor. Det ger ledvärk, andnöd, klåda, förvirring och kramper.
Roebling hade börjat arbetet i maj 1870. Bron skulle bli omkring 490 meter lång och förbinda Manhattan med Brooklyn. Dess kassuner var större än något som byggts tidigare. Med en yta på cirka 1 500 kvadratmeter var de tre gånger så stora som kassunerna till den bro som samtidigt byggdes över Mississippi vid St. Louis. Idén till projektet kom från hans far, John A. Roebling, som dog medan arbetet ännu var i sin början.
Den förste som använde en trycksatt kammare för arbete var Charles-Jean Triger, en fransk väg- och vattenbyggnadsingenjör och geolog. År 1840 pumpade han in tryckluft i en kammare som var öppen i botten, för att bryta kol i Loiredalen. Luften pressade ut vattnet så att gruvarbetarna kunde gräva under grundvattennivån. Anordningen användes i ungefär två veckor, med skift på sju till tio timmar. Före varje skift tog sig Triger själv ner genom luftslussen för att kontrollera luften och arbetsförhållandena. Hans kammare gav upphov till de första kända skadorna orsakade av tryckluft.
Senare anställde Triger två läkare, B. Pol och T. J. J. Watelle. De undersökte och vårdade 64 arbetare vid ett projekt i Douchy i norra Frankrike, där trycket enligt uppgift var tre och en halv gånger det normala. Hos många arbetare som lämnade kassunen noterade de andnöd, värk i leder och muskler samt klåda. Pol insjuknade själv och återhämtade sig först efter en natt med svåra bröstsmärtor, förlamning och kräkningar. De båda läkarna såg helt riktigt att sjukdomen blev svårare ju snabbare trycket släpptes. Däremot trodde de felaktigt att den berodde på syrebrist i blodet. Trots det var de år 1854 de första som föreslog att man kunde behandla en patient genom att utsätta honom för tryck igen.
Vid St. Louis hade James Eads ritat bron, och dess kassuner sänktes mot berggrunden omkring 30 meter under Mississippis yta. Redan när de nått ungefär 18 meters djup klagade männen över ledvärk, delvis förlamade ben, huvudvärk och klåda. Många kom upp krökta av smärta. Hållningen påminde om Grecian Bend, ett sätt att stå som var på modet bland kvinnor vid den tiden, och därför sade man att de drabbade männen hade fått ”the bends”, det vill säga ungefär ”böjen”. När en av kassunerna närmade sig sitt största djup, cirka 28 meter, dog sex män. När projektet var avslutat hade nästan en fjärdedel av alla arbetare drabbats av sjukdomen. Det hade blivit 30 sjukhusinläggningar och 13 dödsfall, och två män hade fått bestående funktionsnedsättningar.
År 1870 inrättade Alphonse Jaminet, en läkare från trakten, en sjukstuga på en pråm bredvid bygget, med britsar och filtar. Det var en av de första arbetsplatsklinikerna i Amerika. Han krävde att arbetarna stannade i hans vård ”minst en timme efter arbetet”, och under tiden skulle de dricka omkring tre och en halv deciliter stark köttbuljong. Jaminet tog sig själv ner i kassunen. När han kom upp fick han ont i öronen och kraftiga frossbrytningar, och därför rådde han männen att klä sig varmt medan trycket släpptes. Han trodde felaktigt att sjukdomen berodde på att männen utsattes för trycket för snabbt, men han fastställde bestämda hastigheter både för att gå ner i och för att lämna kassunerna. Med dagens mått mätt släpptes trycket mycket snabbt, men att alls styra hastigheten var ett steg mot att förebygga sjukdomen. År 1871 publicerade han en redogörelse för sina erfarenheter.
I Brooklyn fick Andrew H. Smith ansvaret för arbetarnas hälsa. Han var läkare och specialiserad på sjukdomar i halsen. Han registrerade 86 fall av kassunsjuka, med ledvärk, huvudvärk, klåda, andnöd och förlamning. Han behandlade dem med morfin eller atropin, men eftersom ingen ännu kände till den verkliga orsaken kunde han inte göra mycket för att förebygga sjukdomen. Han lade dock märke till att de flesta som drabbades var överviktiga, och att samtliga dödsfall gällde patienter som beskrevs som ”feta”. Den iakttagelsen användes senare som stöd för slutsatsen att fetma ökar risken. Smith publicerade sin rapport år 1873. En översiktsartikel i tidskriften Laryngoscope år 2024 drog slutsatsen att Smith visserligen hade fel om hur sjukdomen uppstod, men att hans stränga regler och snabba ingripanden gjorde det möjligt att färdigställa brons murade torn.
Roebling stod under tiden inför gränserna för sin egen konstruktion. Ju djupare man grävde, desto mer oroade han sig över det växande antalet skadade och döda. Till slut stoppade han arbetet vid ungefär 24 meters djup, alltså innan man nått de cirka 30 meter som ansågs nödvändiga för att komma ner till berggrunden. Mot de råd han hade fått lät han grunda tornet på Manhattansidan på sand. Författaren Joel Cook beskrev senare hur Roebling var invalid i många år efter att han insjuknat.
Det var en annan person som skötte en del av kontakterna med omvärlden. I maj 1883 rapporterade en tidning i Sacramento att representanter för bruk som ville lämna anbud på arbeten till bron hade rest till New York för att rådfråga överste Roebling. Enligt tidningen blev de mycket förvånade när fru Roebling satte sig ner med dem. Med hjälp av sina kunskaper i ingenjörskonst hjälpte hon dem med deras ritningar och löste deras problem. Samma månad invigdes bron.
Abram S. Hewitt hade valts att tala för staden New York, och hans tal om bron trycktes i Popular Science Monthly i juli 1883. Han sade att ”namnet Emily Warren Roebling därmed för alltid kommer att förknippas med allt som är beundransvärt i den mänskliga naturen.” Han talade också om det pris som familjen hade fått betala: ”Döden blev i sanning ödet för dess store upphovsman, och fruktansvärd sjukdom arvet för den ännu större ingenjör som har fullbordat den.”
Förklaringen kom från den franske fysiologen Paul Bert, som år 1870 gjorde en mängd experiment med lufttryck. Han visade att sjukdomen orsakades av att trycket sjönk för snabbt. Han märkte också att symtomen ofta kom först efter tio till trettio minuter. Han rekommenderade att trycket skulle släppas långsammare, att lindriga symtom skulle behandlas med ren syrgas och att förlamning skulle behandlas genom att patienten omedelbart utsattes för tryck igen. De tre metoderna är fortfarande grunden för behandlingen i dag. År 1908 ledde J. S. Haldanes experiment till rekommendationen att trycket skulle sänkas stegvis.
Ingenting av detta nådde männen i East River i tid. Till och med den elektriska belysningen, påpekade Hewitt, hade fulländats för sent för att kunna användas i kassunerna. Han bad sina åhörare att tillsammans med ingenjörerna också minnas ”de namnlösa män genom vars orubbliga mod, djupt nere i kassunerna,” bron hade byggts.