Byggnaden på Morandé 440 i Santiago öppnade i fredags morse ungefär som vilken morgon som helst, med den skillnaden att mannen som i nästan tre decennier hade lett dess fastighets-, handels- och vattenregister inte längre skulle befinna sig där inne. Carlos Miranda, sextio år gammal och registerhållare för inteckningar och gravationer, kom tidigt och med en bestämd oro: att han skulle hitta Luis Maldonado Croquevielle vid skrivbordet, i arbete som om ingenting hade hänt. Maldonado hade jobbat en full dag på torsdagen och gått därifrån på eftermiddagen utan att säga något till någon. Miranda hade redan varnat de judiciella åklagarnas kansli vid appellationsdomstolen i Santiago, och därför installerade sig två judiciella åklagare, Javiera González och Jorge Norambuena, i byggnaden den fredagen, träffade Miranda och gick sedan våning för våning, ropade upp namn och bad personalen om legitimation. Vid halv elva-tiden klev Maldonado in. Han gick ett varv på bottenvåningen, hälsade på dem som fram till kvällen innan hade varit hans anställda och stötte på åklagarna. När han och Miranda korsade varandras vägar hälsade de två männen inte på varandra, enligt personer inne på registret.
Han var åttioett år gammal, och hans befogenheter hade formellt upphört klockan 23.59 kvällen innan, i enlighet med lag 21 772. Att han befann sig i lokalerna säger i sig ingenting om huruvida han undertecknade något eller utförde någon tjänsteåtgärd efter den tidpunkten.
Det är den lagen som är själva förutsättningen för morgonens scener. Den reformerade Chiles notarie- och registerväsen, trädde i kraft den 2 april 2026 och genomförde något som landet hade tvistat om i decennier utan resultat: den avskaffade tjänsternas livstidskaraktär och satte en övre åldersgräns på sjuttiofem år för notarier, registerhållare och arkivarier. Nya innehavare ska utses genom offentliga uttagningar som sköts av den nationella personalmyndigheten Servicio Civil, i stället för den äldre vägen med intervjuer och förslagslistor.
För att förstå vad som nu togs ifrån honom hjälper det att veta hur han en gång fick det. Maldonado inledde sin registerbana i Santa Cruz, ett distrikt där hans familj hade mark i närheten, och övertog registret där 1979. År 1983 hade han avancerat till Rancagua, en regionhuvudstad. När sedan Herman Chadwick Valdés, som varit registerhållare i Santiago i över tjugo år, avled 1997, blev landets mest eftertraktade post ledig. Vid den tiden byggde tillsättningen på intervjuer med domarna i appellationsdomstolen i Santiago och därefter en förslagslista som republikens president valde ur. Maldonado gjorde ingen hemlighet av hur han bar sig åt: 2001 sade han öppet att han hade bedrivit intensiv lobbyverksamhet hos varenda domare i appellationsdomstolen. Han besegrade notarien i Melipilla och notarien i Valparaíso, även om han själv gärna hänvisade till sina år i Santa Cruz och Rancagua och till sitt tjänstebetyg på 6,95. Det var president Eduardo Frei Ruiz-Tagle som ringde och meddelade att valet fallit på honom. Han svors in den 16 december 1997. I domstolskorridorerna löd kommentaren att posten hade gått till sonen till en före detta ledamot av Högsta domstolen och bror till en domare i Santiagos domstol. Hans deklaration av tillgångar och intressen tar upp tjugonio fastigheter, bland dem ett hus i Vitacura med ett taxeringsvärde på nära en miljard pesos.
Själva registret gav honom ungefär hundrafemtio miljoner pesos i månaden. Han räknades till den krets som fått smeknamnet De odödliga, och kritiken mot honom handlade i första hand inte om pengarna utan om vilka som arbetade åt honom. Under de senaste månaderna anställde han sitt barnbarn, arkitekten Agustín Palacios Maldonado, i ritningsavdelningen; när frågor ställdes blev svaret att den unge mannen var tjänstledig utan lön. Journalistiska granskningar visade att den interna strukturen i Santiagoregistret rymde söner, syskonbarn, en svärdotter, en tidigare partner till en av hans döttrar, en gudson och personer nära knutna till hans personliga vänkrets. År 2022 identifierade rapporter minst femton släktingar eller vänner till Maldonado som var anställda i institutionen. År 2023 dokumenterade Radio Bío Bíos granskningsredaktion att lönelistan också innehöll söner, döttrar, syskonbarn, svågrar och andra anhöriga till personer inom rättsväsendet, till kongressledamöter och till notarier: ett nät av relationer som enligt de sakkunniga som då tillfrågades bidrog till att skydda de mest attraktiva posterna i rättsväsendets biträdande sfär. Anklagelsen under alltsammans var sig alltid lik: dessa kontor utövar offentliga funktioner och deras innehavare är officiella vittnen till rättshandlingar, samtidigt som de verkade under krav på öppenhet långt under dem som ställs på resten av statsapparaten.
Den nya lagen stänger den dörren rakt av. Notarier, arkivarier och registerhållare förbjuds att på sina kontor anställa släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, makar eller släktingar i sidoled till och med tredje graden. Inte heller får någon utses till en sådan post om han eller hon har familje- eller äktenskapsband till myndighetspersoner som presidenten, ministrar, kongressledamöter, riksåklagaren eller domstolstjänstemän.
Maldonado gav inte upp utan strid. Justitieministeriet beslutade i juli om hans avsättning med stöd av lag 21 772, och han försökte stoppa den med en ekonomisk skyddstalan, som avvisades, och därefter med ett klagomål om godtycklig diskriminering. Inget av det ändrade datumet. Hans sista försök var tystare och mer praktiskt: den 19 mars lämnade han in en lista med tre jurister som tänkbara efterträdare och bad appellationsdomstolen klargöra hur tillförordnade innehavare av fastighets-, handels- och vattenregistren skulle utses. Den rapport som lades fram för domstolen i plenum var kärv och slog fast att den lista som registerhållaren lämnat in inte skulle beaktas. När vakansen väl uppstått, hette det, ska en tillförordnad innehavare utses på förslag av den behöriga judiciella åklagaren, och till dess fortsätter registret att drivas genom ställföreträdarskap. Det är därför Carlos Miranda var den som kom tidigt den fredagsmorgonen.
Maldonado var inte ensam om att lämna. Samma fredag var trettiofem notarier, registerhållare och arkivarier över sjuttiofem tvungna att utrymma sina tjänster, med avsättningarna formaliserade i dekret undertecknade av justitieminister Fernando Rabat och statssekreteraren Luis Silva. Deras genomsnittsålder var åttioett år. Listan sträcker sig över hela landet och omfattar Alfonso Barrientos, registerhållare och arkivarie i Los Andes, nittiosex år gammal. Deras kontor stänger inte; tillförordnade innehavare håller i dem medan uttagningarna av efterträdare genomförs.
I ett meddelande till personalen försökte Miranda lugna de anställda och uppmanade dem att fortsätta arbeta i lugn och med ansvar, samtidigt som han för egen del lovade en gemensam ansträngning i en anda av ömsesidig respekt och förtroende. Under det lugnande budskapet ligger en viss aritmetik. Som ende kvarvarande ordinarie innehavare kommer Miranda att uppbära intäkterna från tre register, och om det gamla ryktet i domstolshuset om beloppen stämmer kan det betyda något i närheten av trehundra miljoner pesos i månaden, så länge Servicio Civil, som leds av Pedro Lea-Plaza, inte har utlyst uttagningen för att ersätta Maldonado och den tidigare registerhållaren Kamel Saquel. Myndigheten har redan samtliga befattningsprofiler i sin hand. Om det nya systemet kommer snabbt beror nu på när den säger ja.