Byggnaden på Morandé 440 i Santiago öppnade på fredagsmorgonen ungefär som vilken morgon som helst. Skillnaden var att mannen som i nästan trettio år hade lett dess register för fastigheter, handel och vatten inte längre skulle befinna sig där inne. Carlos Miranda, sextio år gammal och chef för registret över inteckningar och belastningar, kom tidigt och bar på en mycket bestämd oro: att han skulle hitta Luis Maldonado Croquevielle vid skrivbordet, arbetande som om ingenting hade hänt. Maldonado hade jobbat en hel dag på torsdagen och gått därifrån på eftermiddagen utan att säga något till någon. Miranda hade redan varnat domstolsåklagarnas kansli vid appellationsdomstolen i Santiago, och därför installerade sig två domstolsåklagare, Javiera González och Jorge Norambuena, i byggnaden den fredagen. De träffade först Miranda och gick sedan våning för våning, ropade upp namn och bad personalen om legitimation. Vid halv elva-tiden klev Maldonado in. Han gick ett varv på bottenvåningen, hälsade på dem som fram till kvällen innan hade varit hans anställda och stötte ihop med åklagarna. När han och Miranda möttes hälsade de inte på varandra, enligt personer inne på registret.
Han var åttioett år gammal, och hans uppdrag hade formellt upphört klockan 23.59 kvällen innan, i enlighet med lag 21 772. Att han befann sig i lokalerna säger i sig ingenting om huruvida han skrev under något eller utförde någon tjänsteåtgärd efter den tidpunkten.
Det är den lagen som gör att morgonen över huvud taget blev av. Den reformerade Chiles notarie- och registersystem, trädde i kraft den 2 april 2026 och genomförde något som landet hade tvistat om i decennier utan resultat: den avskaffade tjänsternas livstidskaraktär och införde en högsta ålder på sjuttiofem år för notarier, registerchefer och arkivarier. Nya innehavare ska utses genom offentliga uttagningar som sköts av den statliga personalmyndigheten Dirección Nacional del Servicio Civil, i stället för genom den gamla vägen med intervjuer och förslagslistor.
För att förstå vad som togs ifrån honom är det värt att veta hur han hade fått det. Maldonado inledde sin bana i Santa Cruz, ett distrikt där familjen ägde mark i närheten, och tog över registret där 1979. År 1983 hade han avancerat till Rancagua, en regionhuvudstad. När sedan Herman Chadwick Valdés, som hade varit registerchef i Santiago i mer än tjugo år, avled 1997, blev landets mest eftertraktade tjänst ledig. På den tiden gick tillsättningen till så att kandidaterna intervjuades av domarna i appellationsdomstolen i Santiago, varefter en förslagslista lämnades till republikens president, som valde. Maldonado gjorde ingen hemlighet av hur han bar sig åt: 2001 berättade han öppet att han hade bedrivit intensiv lobbyverksamhet hos varenda domare i appellationsdomstolen. Han besegrade notarien i Melipilla och notarien i Valparaíso, även om han själv gärna hänvisade till sina år i Santa Cruz och Rancagua och till sitt tjänstebetyg på 6,95. Det var president Eduardo Frei Ruiz-Tagle som ringde och meddelade att valet hade fallit på honom. Han svors in den 16 december 1997. I domstolarnas korridorer var kommentaren att tjänsten hade gått till sonen till en tidigare domare i högsta domstolen och bror till en domare i appellationsdomstolen i Santiago. Hans deklaration av tillgångar och intressen tar upp tjugonio fastigheter, bland dem ett hus i Vitacura med ett taxeringsvärde på närmare en miljard pesos.
Själva registret gav honom ungefär hundrafemtio miljoner pesos i månaden. Han räknades till den grupp som kallades De odödliga, och kritiken mot honom handlade i första hand inte om pengarna utan om vilka som arbetade åt honom. Under de senaste månaderna anställde han sitt barnbarn, arkitekten Agustín Palacios Maldonado, på ritningsavdelningen. När frågorna kom blev svaret att den unge mannen var tjänstledig utan lön. Journalistiska granskningar visade att den interna strukturen vid registret i Santiago rymde söner, syskonbarn, en svärdotter, en före detta partner till en av hans döttrar, en gudson och personer ur hans närmaste vänkrets. År 2022 pekade rapporter ut minst femton släktingar eller vänner till Maldonado som anställda i institutionen. År 2023 dokumenterade granskningsredaktionen vid Radio Bío Bío att lönelistan också innehöll söner, döttrar, syskonbarn, svågrar och andra släktingar till personer inom rättsväsendet, till ledamöter av kongressen och till notarier: ett nät av relationer som enligt de sakkunniga som då tillfrågades bidrog till att skydda de mest åtråvärda tjänsterna i rättsväsendets kringverksamhet. Anmärkningen under alltihop var densamma hela tiden: dessa kontor utövar offentliga uppgifter och deras innehavare är de som officiellt bestyrker rättshandlingar, men de arbetade efter öppenhetskrav som låg långt under dem som ställs på resten av staten.
Den nya lagen stänger den dörren rakt av. Notarier, arkivarier och registerchefer får inte anställa sina närmaste släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, makar eller släktingar i sidled upp till tredje graden. Ingen får heller utses till en sådan tjänst om han eller hon har familjeband eller äktenskapliga band till makthavare som presidenten, ministrar, kongressledamöter, riksåklagaren eller domstolstjänstemän.
Maldonado gav inte upp utan vidare. Justitieministeriet beslutade i juli om hans avsättning med stöd av lag 21 772, och han försökte stoppa den med en talan till skydd för sina ekonomiska rättigheter, som avvisades, och därefter med ett klagomål om godtycklig diskriminering. Inget av detta flyttade datumet. Hans sista försök var tystare och mer handfast: den 19 mars lämnade han in en lista med tre advokater som möjliga efterträdare och bad appellationsdomstolen klargöra hur tillförordnade innehavare av registren för fastigheter, handel och vatten skulle utses. Det utlåtande som lades fram för domstolen i dess helhet var kortfattat och tydligt: listan från registerchefen skulle inte beaktas. När tjänsten väl blivit vakant, hette det, ska en tillförordnad innehavare utses på förslag av behörig domstolsåklagare, och till dess fortsätter registret att fungera genom ställföreträdare. Det var därför Carlos Miranda var den som kom tidigt den fredagsmorgonen.
Maldonado var inte ensam om att lämna. Samma fredag tvingades trettiofem notarier, registerchefer och arkivarier över sjuttiofem år att lämna sina tjänster, genom avsättningar som formaliserats i dekret undertecknade av justitieminister Fernando Rabat och statssekreteraren Luis Silva. Deras genomsnittsålder var åttioett år. Listan sträcker sig över hela landet och omfattar bland andra Alfonso Barrientos, register- och arkivchef i Los Andes, nittiosex år gammal. Kontoren stängs inte: tillförordnade innehavare håller dem i gång medan uttagningarna till efterträdarna genomförs.
I ett meddelande till personalen försökte Miranda lugna de anställda. Han uppmanade dem att fortsätta arbeta sansat och ansvarsfullt och lovade för egen del en gemensam insats i en anda av ömsesidig respekt och förtroende. Under det lugnande budskapet finns dock en dyster matematik. Som ende kvarvarande ordinarie innehavare kommer Miranda att ta emot intäkterna från tre register, och om det gamla domstolsryktet om summorna stämmer kan det handla om närmare trehundra miljoner pesos i månaden, så länge personalmyndigheten, som leds av Pedro Lea-Plaza, inte har utlyst uttagningen för att ersätta Maldonado och den tidigare registerchefen Kamel Saquel. Myndigheten har redan alla kravprofiler för tjänsterna. Om det nya systemet kommer snabbt hänger nu på när den säger ja.