Klockan kvart över elva på förmiddagen den 27 augusti 1916 lade en liten ångbogserare till vid Picton Island och började ta ombord kol. Trehundra säckar lastades över från flottstationen i Puerto Banner, vilket förde fartygets totala last upp till sjuttiotvå ton, och lastningen var avklarad inom tolv timmar. Halv fyra följande eftermiddag lättade hon ankar och gick mot Elephant Island. Omkring hundratio kilometer söder om Kap Horn siktade utkiken de första isbergen.
Fartyget var Yelcho, byggt 1906 av det skotska varvet Geo. Brown and Co. i Greenock vid floden Clyde för bogsering och fraktfart åt ett chilenskt rederi i Puerto Montt. År 1908 köptes hon av den chilenska flottan och sändes till Punta Arenas för att tjänstgöra som bogserbåt och förse regionens fyrar med förnödenheter. Hon saknade radio, ordentligt värmesystem, elektrisk belysning och dubbelt skrov. Den chilenska regeringen erbjöd henne ändå, trots att hon var fullständigt olämpad för antarktiska vatten, och framför henne låg åttahundra kilometer öppet hav. Hennes befälhavare var Luis Alberto Pardo Villalón, som hade skrivits in vid den chilenska lotsskolan år 1900, gått in i flottan som lots av tredje klass 1906 och placerats vid flottbasen Magallanes i södra Chile som befälhavare på Yelcho.
Tjugotvå män väntade i andra änden. De tillhörde Sir Ernest Shackletons transantarktiska expedition, vars fartyg Endurance hade frusit fast i Weddellhavets is och krossats. De överlevande tog sig till Elephant Island till fots, med släde och i livbåt, och den 24 april 1916 gav sig Shackleton och fem följeslagare av i en öppen båt på en resa om omkring trettonhundra kilometer till Sydgeorgien för att hämta hjälp, med Frank Wild som befälhavare över dem som stannade kvar. Ön de blev kvar på är istäckt och bergig och ligger omkring 245 kilometer nord-nordost om Antarktiska halvöns spets och 935 kilometer söder om Falklandsöarna. Vädret där är i regel dimmigt med kraftigt snöfall, och vinden kan nå 160 kilometer i timmen.
Shackleton hade redan gjort tre försök att hämta dem. Valfångstfartyget Southern Sky vände i maj när en ogenomtränglig barriär av packis dök upp omkring hundratio kilometer från ön; hon var inte byggd för att bryta is och drog sig tillbaka till Port Stanley. Därifrån telegraferade Shackleton till London och bad om ett lämpligt fartyg, men fick av amiralitetet beskedet att ingenting skulle finnas tillgängligt före oktober, vilket enligt honom var alldeles för sent. Den uruguayanska regeringen lånade ut en tålig trålare, Instituto de Pesca No. 1, som gick söderut den 10 juni, och packisen satte stopp även för det försöket. I Punta Arenas träffade han Allan MacDonald, den brittiske ägaren till skonaren Emma, som rustade henne för ett tredje försök som avseglade den 12 juli och misslyckades som de övriga. Femtonhundra pund hade samlats in för att befrakta henne: ett sjuttiotonsfartyg på ungefär fyrtio år, byggt av ek och en gång i tiden använt för olaglig säljakt. Yelcho hade bogserat Emma en del av vägen söderut tills bogserlinan brast, och ropade därefter över att hennes egna slagvatten stod fulla och att kolet höll på att ta slut. Shackleton sade åt henne att hon fick återvända till hamn.
Frank Worsley, som hade fört befälet på Endurance och varit med Shackleton genom alltihop, såg väntan sätta sina spår i sin ledare. Shackleton hade inte haft ett enda grått hårstrå när de först gav sig av för att hämta männen; vid den tredje hemkomsten från ett misslyckat försök höll hans tjocka, mörka, vågiga hår på att bli silvergrått. I Punta Arenas brast hans tålamod inför vad han betraktade som förargliga inskränkningar av hans handlingsfrihet, och han telegraferade till myndigheterna i svidande ordalag.
Vad som hände på ön kunde han bara föreställa sig. Wild beskrev senare en landremsa på omkring 230 meters längd och trettiosju meters bredd, medan resten låg begravt under en tjock ismassa från den 25 april och framåt. Männen byggde ett skydd av två uppochnedvända båtar som stöttades upp mot klipporna, och en snöstorm i maj var nära att dra ner det i havet. Maten måste hanteras med största omsorg: ett lagat mål om dagen, och den krympande köttransonen drygades ut med pingviner, fisk och skålsnäckor, eftersom isen höll sälarna borta från ön. En av männen fick tårna amputerade. Genom midvintern levde de under ett ständigt täcke av dimma och snö, och varje gång havet öppnade sig återvände hoppet om räddning.
Shackletons egen skildring fyller i resten. Snöstormen som bröt ut samma dag som de gick i land varade i fjorton dagar och blåste ofta med 110 till 145 kilometer i timmen. Under en av stormarna slungades isflak så stora som fönsterrutor och sex millimeter tjocka omkring av vinden, så att det var som att gå genom en lavin av krossat glas att vistas ute. Rickenson kollapsade av hjärtsvikt, Blackborrow och Hudson kunde inte röra sig, alla var förfrusna i någon grad och deras kläder hade burits utan uppehåll i ett halvår. Ändå firade de midvinterdagen, den stora polarhögtiden, med vad en av dem kallade en ”magnifik frukost” av tjock hoosh på slädproviant, en pudding som Wild hittat på av pulvriserade skeppsskorpor kokta med tolv bitar möglig nötmassa, och en konsert ledd av Hussey på hans ”oumbärliga banjo”, det sista som räddades från fartyget innan det sjönk.
Det fjärde försöket lämnade Punta Arenas den 25 augusti. Yelcho gick genom Beaglekanalen och ankrade nästa kväll utanför Ushuaia, världens sydligaste stad. Vädret gav dem deras första verkliga tur på länge: vackert, klart och ett nästan spegelblankt hav.
Nära ön fann Shackleton isen öppen, tillfälligt pressad norrut av en sydlig storm, och Yelcho tog chansen och smet igenom. De närmade sig land i tjock dimma, och han vågade inte vänta på att den skulle lätta. Tjugo minuter i tolv på förmiddagen den 30 augusti lättade dimman ändå, lägret siktades och bogserbåten gick rakt in i viken. Shackleton såg svarta gestalter skynda ner mot stranden och vinka. Han befann sig ungefär två och en halv kilometer från lägret. Han vände in fartyget, och inom en halvtimme var han i land tillsammans med Crean och några av de chilenska sjömännen. Worsley, som såg båten gå in, hörde honom ropa: ”Mår ni alla bra?”
Alla var ombord inom en timme, efter två turer med en liten båt, tillsammans med expeditionens handlingar och den nödvändigaste utrustningen. De tjugotvå männen var helt utblottade på krafter. Två dagar tidigare hade fartyget inte kunnat ta sig in alls.
Yelcho nådde Punta Arenas den 3 september och möttes av ett hjältemottagande; polisen hade fått i uppdrag att sprida budskapet om att hon var på väg in med de räddade männen, och brandlarmet ljöd för den som ändå skulle ha missat det. Därifrån skickade Shackleton ett så kort telegram som möjligt till Daily Chronicle i London: alla räddade, alla välbehållna. Nederländska tidningar tryckte det inom ett dygn och tillade att detaljer om räddningen säkert snart skulle följa.
Pardo befordrades omedelbart till lots av första klass och tilldelades medaljer, militära utmärkelser och tio års tillgodoräknad tjänstetid. När den brittiska regeringen beviljade honom en stor penningsumma avböjde han den och sade att han bara hade utfört ett uppdrag som den chilenska flottan hade gett honom. Han tog avsked 1919, var chilensk konsul i Liverpool mellan 1930 och 1934 och dog i bronkopneumoni 1935, femtiotvå år gammal. Elephant Islands högsta punkt heter i dag Pardo Ridge, och en byst av honom står på den plats där männen från Endurance väntade.