Klockan kvart över elva på förmiddagen den 27 augusti 1916 lade en liten ångbogserare till vid Picton Island för att ta ombord kol. Trehundra säckar lastades från marinstationen i Puerto Banner, vilket förde fartygets totala last upp till sjuttiotvå ton. Hela arbetet var klart på mindre än tolv timmar. Halv fyra följande eftermiddag lättade hon ankar och satte kurs mot Elephant Island. Omkring hundra kilometer söder om Kap Horn fick utkiken syn på de första isbergen.
Fartyget hette Yelcho och hade byggts 1906 av det skotska varvet Geo. Brown and Co. i Greenock vid floden Clyde. Hon var beställd av ett chilenskt bolag i Puerto Montt för bogsering och godstransport. År 1908 köpte den chilenska flottan henne och skickade henne till Punta Arenas, där hon skulle fungera som bogserbåt och förse traktens fyrar med förnödenheter. Hon saknade radio, ordentlig uppvärmning, elektrisk belysning och dubbelt skrov. Den chilenska regeringen erbjöd henne ändå, trots att hon var fullständigt olämplig för antarktiska vatten, och framför henne låg åttahundra kilometer öppet hav. Befälhavare var Luis Alberto Pardo Villalón, som hade börjat vid den chilenska lotsskolan år 1900, gått in i flottan som lots av tredje klass 1906 och placerats vid flottbasen Magallanes i södra Chile som fartygschef på Yelcho.
Vid resans mål väntade tjugotvå män. De tillhörde Sir Ernest Shackletons brittiska expedition som skulle korsa Antarktis, och vars fartyg Endurance hade frusit fast i isen i Weddellhavet och krossats. De överlevande tog sig till Elephant Island till fots, med släde och i livbåt. Den 24 april 1916 gav sig Shackleton och fem följeslagare av i en öppen båt på en resa om nästan tretton hundra kilometer till Sydgeorgien för att söka hjälp. Kvar lämnade han Frank Wild som befälhavare över dem som stannade. Ön där de blev kvar är istäckt och bergig och ligger drygt 240 kilometer nordnordost om Antarktiska halvöns spets och omkring 935 kilometer söder om Falklandsöarna. Vädret där är i regel dimmigt med kraftigt snöfall, och vinden kan nå 160 kilometer i timmen.
Shackleton hade redan gjort tre försök att hämta dem. Valfångstfartyget Southern Sky vände i maj, när en ogenomtränglig barriär av packis dök upp ungefär elva mil från ön. Hon var inte byggd för att bryta is och drog sig tillbaka till Port Stanley. Därifrån telegraferade Shackleton till London och bad om ett lämpligt fartyg, men amiralitetet svarade att ingenting skulle finnas tillgängligt före oktober, vilket han ansåg vara alldeles för sent. Den uruguayanska regeringen lånade ut en tålig trålare, Instituto de Pesca No. 1, som gick söderut den 10 juni, men packisen stoppade även det försöket. I Punta Arenas träffade han Allan MacDonald, den brittiske ägaren till skonaren Emma, som rustade henne för ett tredje försök. Hon avseglade den 12 juli och misslyckades liksom de andra. Femtonhundra pund hade samlats in för att befrakta henne: ett fartyg på sjuttio ton, omkring fyrtio år gammalt, byggt av ek och en gång i tiden använt för olaglig säljakt. Yelcho hade bogserat Emma en bit söderut tills bogsertrossen brast. Därefter ropade hon över att hennes eget slagvatten stod högt i rummet och att kolet höll på att ta slut. Shackleton sade åt henne att hon fick vända hem till hamn.
Frank Worsley, som hade varit befälhavare på Endurance och följde Shackleton genom allt detta, såg hur väntan satte spår i sin ledare. Shackleton hade inte haft ett enda grått hårstrå när de först gav sig av för att hämta männen. När han kom tillbaka från det tredje misslyckade försöket höll hans tjocka, mörka, vågiga hår på att bli silvergrått. I Punta Arenas brast hans tålamod inför vad han uppfattade som irriterande restriktioner, och han skickade ett telegram till myndigheterna i mycket skarpa ordalag.
Vad som hände på ön kunde han bara föreställa sig. Wild beskrev senare en landremsa som var omkring 230 meter lång och trettiosex meter bred. Resten låg begravt under ett tjockt istäcke från den 25 april och framåt. Männen byggde ett skydd av två uppochnedvända båtar som stöttades mot klipporna, och en snöstorm i maj var nära att dra det i havet. Maten måste hanteras med största omsorg: ett varmt mål om dagen, och den krympande köttransonen drygades ut med pingviner, fisk och skålsnäckor, eftersom isen höll sälarna borta från ön. En av männen fick tårna amputerade. Under midvintern levde de under ett ständigt täcke av dimma och snö, och varje gång havet öppnade sig återvände hoppet om räddning.
Shackletons egen skildring fyller i resten. Snöstormen som började samma dag som de gick i land varade i fjorton dagar och blåste ofta med mellan 110 och 145 kilometer i timmen. Under en av stormarna slungade vinden omkring isflak som var stora som fönsterrutor och ungefär sex millimeter tjocka, så att gå ut var som att röra sig genom en lavin av krossat glas. Rickenson kollapsade av hjärtsvikt, Blackborrow och Hudson kunde inte röra sig, alla var förfrusna i någon grad och deras kläder hade burits utan avbrott i sex månader. Ändå firade de midvinterdagen, den stora polarhögtiden, med vad en av dem kallade en ”magnifik frukost”: en tjock hoosh av slädproviant, en pudding som Wild hittat på av kexpulver kokt med tolv bitar möglig nötmat, samt en konsert ledd av Hussey på hans ”oumbärliga banjo”, det sista som räddades från fartyget innan det sjönk.
Det fjärde försöket lämnade Punta Arenas den 25 augusti. Yelcho gick genom Beaglekanalen och ankrade natten därpå utanför Ushuaia, världens sydligaste stad. Vädret gav dem deras första riktiga tur på länge: klart och vackert, och havet nästan spegelblankt.
När de närmade sig ön fann Shackleton isen öppen, tillfälligt pressad norrut av en sydlig storm, och Yelcho tog chansen och gled igenom. De kom in mot land i tät dimma, och han vågade inte vänta på att den skulle lätta. Tjugo minuter i tolv på förmiddagen den 30 augusti lättade dimman ändå, lägret siktades och bogserbåten gick rakt in i viken. Shackleton såg svarta gestalter skynda ner mot stranden och vinka. Han befann sig ungefär två och en halv kilometer från lägret. Han styrde in fartyget, och inom en halvtimme var han i land tillsammans med Crean och några av de chilenska sjömännen. Worsley, som följde båten med blicken, hörde honom ropa: ”Mår ni alla bra?”
Inom en timme var alla ombord, efter två turer med en liten båt, och med sig hade de expeditionens anteckningar och den viktigaste utrustningen. De tjugotvå männen var helt slut på krafter. Två dagar tidigare hade fartyget inte kunnat ta sig in alls.
Yelcho nådde Punta Arenas den 3 september och möttes av ett jubel värdigt en hjälte. Polisen hade fått i uppdrag att sprida budskapet att hon var på väg in med de räddade männen, och brandlarmet ljöd för den som ändå inte hade hört. Därifrån skickade Shackleton ett så kort telegram som möjligt till tidningen Daily Chronicle i London: alla räddade, alla välbehållna. Nederländska tidningar tryckte nyheten redan dagen därpå och tillade att detaljerna om räddningen säkert skulle komma inom kort.
Pardo befordrades omedelbart till lots av första klass och fick medaljer, militära utmärkelser och tillgodoräknade sig tio tjänsteår. När den brittiska regeringen beviljade honom en stor summa pengar tackade han nej med motiveringen att han bara hade utfört ett uppdrag som den chilenska flottan gett honom. Han gick i pension 1919, var chilensk konsul i Liverpool mellan 1930 och 1934 och dog i lunginflammation 1935, femtiotvå år gammal. Elephant Islands högsta punkt heter i dag Pardo Ridge, och en byst av honom står på den plats där männen från Endurance väntade.