År 1877 steg en kvinna som undertecknade sig Mrs. Gill i land i Garrison, den lilla bosättningen på Ascension, tillsammans med sin make David, som var astronom. De hade fått höra talas om en plats som hette Green Mountain. Där de stod bland den svarta lavan och de röda kullarna spanade de efter den, men hittade ingenting. De kom fram till att den var ”en saga” och ”en ren myt”, och sa till varandra: ”Ingenting grönt.”
Berget fanns där. Green Mountain är en vulkan och Ascensions högsta punkt, och i dag är det känt för något ovanligt: det kan vara en av mycket få stora skogar på jorden som människor har planterat. Ekosystemet på dess sluttningar är nästan helt konstgjort. Det började som en plan att förse en klippa mitt ute i havet med vatten.
Ascension ligger nära den punkt i Atlanten som ligger mitt emellan Afrika och Sydamerika, en bit söder om ekvatorn. De som såg ön för två sekel sedan beskrev den med uppriktig fasa. En kallade den det kargaste land hans ögon någonsin skådat, en plats så förbannad att han trodde att ingenting annat i världen liknade den. En annan skrev att den bara frambringade sköldpaddor, råttor och sömnlösa nätter. Ön är bara omkring en miljon år gammal och ligger mer än 1 500 kilometer från närmaste större landmassa, så mycket få växter nådde den någonsin på egen hand. Forskarna räknar med mellan 25 och 30 inhemska arter av kärlväxter, och 10 av dem växer ingen annanstans.
Människor kom för öns läge, inte för dess växter. Den portugisiske sjöfararen João da Nova upptäckte den 1501. Ingen bodde där förrän Napoleon förvisades till Sankta Helena 1815, då den brittiska regeringen förlade en liten garnison på Ascension. Amiralitetet hade kontroll över ön från den 22 oktober 1815 till 1922. Soldaterna och sjömännen behövde vatten, och det fanns mycket lite av det. När upptäcktsresanden William Dampier led skeppsbrott vid kusten 1701 hittade han öns enda källa med sötvatten, högt uppe på Green Mountain. Redan då, noterade Encyclopædia Britannica 1911, fanns öns enda växtlighet på just den toppen, som höll sig grön eftersom den så ofta låg insvept i dimma.
Charles Darwin kom dit med Beagle den 19 juli 1836. Han beskrev släta röda koner som reste sig ur ett torrt vulkaniskt landskap och skrev att ”nära denna kust växer ingenting”. Han återgav också en fransk naturforskares iakttagelse att bara engelsmännen skulle ha försökt göra Ascension till en produktiv plats, medan vilken annan nation som helst skulle ha behandlat ön som en fästning i havet. Darwin jämförde ön, som sköttes på sjömilitärt vis, med ”ett väldigt skepp som hålls i förstklassigt skick.”
Sju år senare steg ännu en ung naturforskare i land. Joseph Dalton Hooker var botaniker på Sir James Clark Ross antarktiska expedition, och 1843 lade fartygen till vid Ascension på hemvägen. Hooker föreslog att ön skulle täckas med växter, i hopp om att öka nederbörden och göra livet lättare för garnisonen. Enligt honom hängde framgången framför allt på en praktisk åtgärd: att utse en föreståndare som skulle driva ett jordbruk. Tillbaka i Storbritannien var han enligt sin biograf till och med beredd att segla ut igen och rapportera om ”ön Ascension, en karg klippa”, som en del av amiralitetets plan att förbättra dess växtlighet.
Träd och frön började anlända, och med tiden slog de rot. En rapport från amiralitetet 1865 sa om Green Mountain att ön ”nu har snår av 40 sorters träd, förutom talrika buskar; tack vare att växtligheten breder ut sig är vattentillgången nu utmärkt”. I början av 1900-talet växte bananer och guavor vilt där.
Mrs. Gills bok, som gavs ut 1878, visar hur bräcklig vattenförsörjningen ändå kunde vara. På nätterna såg hon törstig boskap ströva runt huset efter en lång vandring ner från berget på jakt efter föda och vatten. Hon berättade också om en källa som grävts 1830 i en djup ravin, där moln och dimma fångades upp av den höga terrängen. Dess byggare rapporterade att den gav omkring fem ton vatten om dagen och skrev att frågan om vattenförsörjningen nu var ”slutgiltigt löst”. Det var den inte. Källan slutade rinna, brunnarna slammade igen, och bara minnet av den fanns kvar 1877, när en lång torka tvingade öborna att leta på nytt. En officer vid marinkåren hittade den, och den gav tre ton om dagen, men när paret Gill fick se den hade flödet sjunkit till ett ton, och folk betraktade den, med hennes ord, ”med tvivel och misstro”.
Paret Gill hade kommit för att mäta himlen, och Green Mountain gjorde det svårt. Natt efter natt bildades tunga moln över berget och vällde in över Cross Hill ovanför Garrison, ”till stort förfång för det astronomiska arbetet”. En typisk kväll, skrev hon, var berget ”i full färd med att skicka iväg ett tåg av moln” rakt framför Mars. Till slut flyttade de sitt observatorium till Mars Bay, en remsa kal klippa på sydkusten, med berget och dess moln långt i norr. När de till sist tog semester på Green Mountain var förvandlingen total: en vagn förde dem förbi vattencisterner och längs ett järnrör som ledde vattnet ner till Garrison, och upp bland gräs och trädgårdar.
Molnen kan vara skogens verkliga vattenkälla. Hooker hade hoppats att träden skulle ge regn. Det hände förmodligen aldrig. Vad den ökade växtligheten troligen gjorde var att fånga mer av dimman som drar fram över berget. Forskare kallar detta interception av molnvatten. Små droppar av dimma eller vinddrivet regn träffar blad och grenar, slås samman till större droppar och faller till marken. Fenomenet är vanligast längs kuster och på öar som ständigt utsätts för havsbrisen. Mängderna kan vara stora. På högplatån på Madeira mätte forskare en trädljung i utkanten av en skog mellan 1997 och 1999 och fann att den fångade nästan dubbelt så mycket vatten ur molnen som det regn som föll på den. I en molnskog på Hawaii utgjorde det infångade molnvattnet däremot omkring 11 procent av det som nådde skogsbotten, betydligt mindre än på en mer utsatt plats vid skogsbrynet i närheten. Läget spelar roll, och det gör skogens form också.
Den motsatta processen syns också på andra håll. Längs kusten i Peru och norra Chile finns landskap som kallas lomas och som är beroende av dimma. Skogarna där har huggits ner sedan 1500-talet, och marken har förvandlats till öken, eftersom dimman inte längre fångas upp när träden är borta.
Skogen på Green Mountain har ett pris. Den är en blandning av arter från många olika klimat, med skogsmark, gräsmark och buskmark sida vid sida, och det ekosystem som de brittiska introduktionerna skapat har hotat några av öns få inhemska växter.
Hur mycket vatten dimman egentligen ger studeras fortfarande. I ny forskning har en forskare vid namn S. Schmitt arbetat på San Cristóbal i Galápagosöarna och på Ascension och använt stabila isotoper, satellitdata och studier av växtfysiologi för att följa dimman genom torra ekosystem på öar. Arbetet utgår från ett rakt medgivande: hur dimman kommer in över sådana platser är dåligt känt, och det finns få mätningar gjorda på marken. Nästan 150 år efter att Mrs. Gill såg molnen glida ner från berget och skymma Mars försöker forskarna fortfarande ta reda på exakt hur mycket av molnen som till slut blir vatten.