I början av september 1865 var kapten Thomas Musgrave vid Port Ross, längst norrut på Auckland Island. Där hittade han och besättningen på kuttern Flying Scud en död man bredvid resterna av ett hus. Mannen hade varit död en tid. Ena foten var lindad med trasor av ylle. Bredvid honom låg en skifferplatta från ett tak, och någon hade ristat tecken i den. Musgrave trodde att mannen kanske hade skrivit dem när han höll på att dö, men det enda han kunde läsa var förnamnet James.
Musgrave visste själv hur det var att vara strandsatt på ön. Han hade just levt där i mer än arton månader, och nu hade han kommit tillbaka bara för att hämta de två sista av sina egna män. Den döde mannen var en främling för honom.
Musgrave föddes i Durham i nordöstra England och började arbeta till sjöss när han var 16 år. År 1858 flyttade han med sin familj till Australien. År 1863 blev han kapten på Grafton, en liten skonare. Planen var att leta efter tenn på Campbell Island och att jaga säl. De hittade inget tenn, så de seglade vidare till Aucklandöarna för sälarnas skull. Natten till den 2 januari 1864 blåste det storm. Ankarkättingarna gick av i Carnley Harbour, och fartyget slog mot en stenig strand.
Alla fem män tog sig i land. De räddade verktyg, mat och segelduk. Maten räckte bara i två månader, men de levde på sälkött, fåglar och fisk. Fransmannen François Édouard Raynal hade byggt hyddor i Australiens guldfält, och han visade de andra hur de skulle bygga en stark stuga med en skorsten av sten. På kvällarna lärde Musgrave männen att läsa.
Musgrave skrev också dagbok, och den visar att han inte var lugn. Han tänkte på sin fru och sina barn i Sydney, som säkert trodde att han var död. Han skrev att han aldrig skulle förlåta sig själv för att han hade gett sig in i det här. Ett år efter förlisningen, den 1 januari 1865, skrev han: ”Jag har blivit alldeles gråhårig.” Han menade att hårt arbete var den enda medicin som lägret hade, och han såg till att männen alltid hade något att göra.
Inget fartyg kom. Till slut byggde männen om Graftons lilla jolle. De gjorde sidorna högre och lade ett däck över den, och Musgrave gjorde segel av den gamla duken från stugans tak. Båten var för ostadig för fem personer, så Harris och Forgés fick stanna kvar.
Musgrave, Raynal och McLaren seglade den 19 juli 1865. Snart kom en storm. I fem dagar och nätter stod Musgrave på däck. Med ena handen höll han i ett rep, och med den andra pumpade han ut vatten ur den läckande båten. Den 24 juli kom de fram till Port Adventure på Stewart Island. Där tog kapten Cross på Flying Scud hand om dem. Människor i Invercargill samlade in pengar, så att Cross kunde segla tillbaka med Musgrave och hämta de två männen.
Harris och Forgés levde. Men på vägen hem hittade de den döde mannen vid Port Ross. Han hade tydligen svultit ihjäl. Besättningen på Flying Scud begravde honom den 3 september 1865.
Det Musgrave inte visste var att andra skeppsbrutna hade levt på andra sidan ön under nästan hela hans tid där. I maj 1864, fyra månader efter Grafton, förliste barken Invercauld på öns nordvästra spets under en svår storm. Sex av de 25 männen dog när fartyget gick under. De andra hade räddat nästan ingenting. De åt rötter och snäckor och dog en efter en av kyla och hunger. De två grupperna fick aldrig veta något om varandra. Mannen bredvid skifferplattan var Invercaulds andrestyrman, James Mahoney.
I maj 1865 skickade det portugisiska fartyget Julian en båt i land vid Port Ross. Den hämtade de enda tre från Invercauld som fortfarande levde. Alla fem män från Grafton överlevde. Av de 25 på Invercauld överlevde bara tre.
Musgrave kom hem till sin familj 1865 och lovade sin fru att han aldrig mer skulle segla långt ut på havet. År 1869 fick han ansvaret för fyren på Wilsons Promontory. Resten av livet skötte han fyrar längs kusten i Victoria, och den sista var fyren på Point Lonsdale.