I början av september 1865 gick kapten Thomas Musgrave och besättningen på kuttern Flying Scud i land vid Port Ross, på norra delen av Auckland Island. Där, bredvid resterna av ett hus, låg en död man. Han hade varit död en tid, och ena foten var lindad med trasor av ylle. Bredvid honom låg en skifferplatta från ett tak, och någon hade ristat tecken i den. Musgrave beskrev den som ”en skifferplatta med några hieroglyfliknande sicksackstreck inristade, kanske skrivna av den stackars karln när han låg för döden, men vi kunde inte tyda något mer än förnamnet James.”
Musgrave hade sina egna skäl att studera tecknen noga. Han hade själv varit strandsatt på samma ö i mer än ett och ett halvt år, och han hade bara kommit tillbaka för att hämta de två sista av sina egna män. Den döde var en främling för honom. Vem han var, och hur nära han hade funnits, skulle visa sig först senare.
Musgrave föddes i Durham i nordöstra England och gick till sjöss som sextonåring. Han gifte sig med Catherine Halcrow Sinclair i Kanada 1854 och bosatte sig med familjen i Australien 1858. År 1863 fick han befälet över Grafton, en skonare på 56 ton som en liten grupp investerare hade hyrt. En av dem var fransmannen François Édouard Raynal, som hade tillbringat elva år på de australiska guldfälten. Planen var att leta efter en gruva med silverhaltigt tenn på Campbellön och att jaga säl. Något tenn hittade de aldrig, så de seglade vidare till Aucklandöarna för sälarnas skull. Natten till den 2 januari 1864, under en kraftig storm, brast ankarkättingarna i Carnley Harbour på öns södra del, och skonaren drev upp på en stenig strand.
Alla fem män tog sig i land. De räddade verktyg, mat, navigationsinstrument, Raynals gevär och segelduk. Förråden räckte bara i två månader, men de klarade sig på sälkött, fågel och fisk. Raynal hade byggt hyddor på guldfälten, och med bara en yxa, en hammare och ett par andra enkla verktyg ledde han bygget av en stadig stuga med skorsten av sten, matbord och skrivpulpet. Musgrave föreslog namnet ”Epigwaitt”, som han trodde var ett indianskt ord för en bostad vid vattnet. På kvällarna lärde han männen att läsa.
Han förde också dagbok, och den är inte skriven av en lugn man. ”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag gav mig in i det här företaget”, skrev han den 21 februari 1864. Han tänkte på hustrun och barnen i Sydney, som han var säker på redan hade gett upp hoppet om honom. I september medgav han att väntan på ett fartyg nästan hade drivit honom till vansinne, och att han lade ner mycket mer möda på ett nytt hus än vad som behövdes, bara för att hålla de mörka tankarna borta. Den 1 januari 1865, ett år efter förlisningen, antecknade han: ”Jag har blivit alldeles gråhårig.” Hårt arbete var den enda medicin lägret hade, menade han, och han såg till att männen alltid hade något att göra.
Inget fartyg kom. Männen bestämde sig för att bygga ett eget av vraket. Raynal tillverkade en blåsbälg av metall, trä och sälskinn och smidde nya verktyg, men han kunde inte göra den borr de behövde, och bygget fick överges. Sälarna hade blivit färre och en ny vinter närmade sig. I stället byggde de om Graftons lilla jolle: de gjorde relingen högre, satte på en extra köl och lade däck över den, medan Musgrave skar segel av den gamla duken från stugans tak. Utgivaren av Musgraves dagböcker skrev senare att man kunde höra ”Raynals städ klinga långt in på natten” när han smidde bultar och spikar inför en resa på cirka 390 kilometer över ett stormigt hav.
Båten var för ostadig för fem personer, så Musgrave lämnade två män, Harris och Forgés, kvar på ön. Han själv, Raynal och McLaren seglade den 19 juli 1865. De hade bara kommit drygt tre mil ut när en storm från sydväst nådde dem. I fem dygn stod Musgrave på däck, skrev han, med ett rep i ena handen medan han med den andra pumpade ut vatten ur den läckande båten. De andra två turades om vid rodret. På morgonen den 24 juli nådde de Port Adventure på Stewart Island. Där gav kapten Cross på Flying Scud dem mat, ett varmt bad och en natts sömn, och en insamling bland invånarna i Invercargill betalade för att Cross skulle ta Musgrave tillbaka till de två männen.
De hittade Harris och Forgés vid liv. På väg norrut igen, den 23 augusti 1865, tyckte Musgrave och andra ombord att de såg rök stiga på östkusten, men de kunde inte undersöka saken. Sedan kom den döde mannen vid Port Ross, en sjöman som uppenbarligen hade svält ihjäl. Enligt inskriptionen som senare hittades på hans grav begravde besättningen på Flying Scud honom den 3 september 1865. Två dagar senare, efter en promenad i bergen, skrev Musgrave att han gick förbi ”den bortgångne främlingens grav” innan kuttern lämnade ön.
Det Musgrave inte visste var att andra skeppsbrutna hade levt på öns andra ände under nästan hela hans tid där. Barken Invercauld var på väg från Melbourne till Callao i Peru när hon gick på grund vid öns nordvästra spets klockan två på natten under en svår storm i maj 1864, fyra månader efter Grafton. Sex av de 25 männen ombord dog vid förlisningen. De överlevande hade räddat nästan ingenting. De levde på rötter och skaldjur och dog en efter en av kyla och hunger. De två grupperna fick aldrig veta om varandra medan de var där. Den svultne mannen vid skifferplattan har senare identifierats som Invercaulds andrestyrman, James Mahoney.
När Musgrave hittade honom var Invercaulds historia på ön redan slut. I maj 1865 hade det portugisiska fartyget Julian, som hade fått en läcka, skickat en båt till Port Ross för att få hjälp med reparationer. Den tog med sig de enda tre som fortfarande levde, kapten George Dalgarno, styrmannen Andrew Smith och sjömannen Robert Holding, och förde dem till Callao. Alla fem männen från Grafton överlevde. Av de 25 på Invercauld överlevde tre.
Musgrave återförenades med sin familj 1865 och lovade sin hustru att aldrig mer segla långt ut på havet. Han blev lots vid Lakes Entrance i Victoria, och 1869 fick han ansvaret för fyren på Wilsons Promontory. Resten av livet skötte han fyrar längs Victorias kust: på Gabo Island, Cape Schanck, Cape Otway och till sist Point Lonsdale.