I början av september 1865, vid Port Ross på norra delen av Auckland Island, fann kapten Thomas Musgrave och besättningen på kuttern Flying Scud kroppen av en man som låg bredvid ruinerna av ett hus. Han hade varit död en tid. Ena foten var lindad med ylletrasor. Bredvid honom låg en takskiffer med inristade tecken, som Musgrave beskrev som ”en skiffertavla i vilken man ristat några hieroglyfliknande sicksackmönster, kanske skrivna av den stackars karlen när han låg för döden, men av vilka vi inte kunde tyda något mer än förnamnet James.”
Musgrave hade sina egna skäl att granska en skeppsbruten mans sista tecken noga. Han hade nyss tillbringat mer än arton månader strandsatt på samma ö och hade återvänt enbart för att hämta de två sista av sina egna män. Den döde var en främling för honom. Vem han var, och hur nära han hade funnits, skulle klarna först senare.
Musgrave föddes i Durham i nordöstra England, gick till sjöss som sextonåring, gifte sig med Catherine Halcrow Sinclair i Kanada 1854 och slog sig ner med familjen i Australien 1858. År 1863 tog han befäl över Grafton, en skonare på 56 ton som hyrts av en liten grupp investerare, bland dem fransmannen François Édouard Raynal, som hade tillbringat elva år på de australiska guldfälten. Planen var att leta efter en gruva med silverhaltig tenn på Campbellön och att jaga säl. Tennet hittades aldrig, så de seglade vidare till Aucklandöarna för sälarnas skull. Natten mot den 2 januari 1864, under en svår storm, brast ankarkättingarna i Carnley Harbours norra arm, i den södra änden av huvudön, och skonaren drev upp på en stenig strand.
Alla fem männen tog sig i land. De räddade verktyg, mat, navigationsinstrument, Raynals gevär och segelduk, och fast förråden bara räckte i två månader livnärde de sig på sälkött, fågel och fisk. Med enbart en yxa, en dyxa, en hammare och en vridborr ledde Raynal, som hade byggt hyddor på guldfälten, arbetet med att resa en stadig stuga med skorsten av sten, matbord och skrivpulpet. Musgrave föreslog namnet ”Epigwaitt”, som han trodde var ett indianskt ord för en boning vid vattnet. På kvällarna lärde han männen att läsa.
Han förde också dagbok, och den är inte skriven av en lugn man. ”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv att jag gav mig in i det här företaget”, skrev han den 21 februari 1864, med tankarna hos hustrun och barnen i Sydney, som han var övertygad om redan hade gett upp hoppet om honom. Om bara de gamla kättingarna hade hållit, funderade han, kunde han ha fyllt fartyget med skinn inom en månad. I september medgav han att väntan på ett fartyg hade drivit honom nära vansinne och att han lade ner betydligt mer möda än nödvändigt på en ny byggnad, enbart för att hålla de mörka tankarna borta. Den 1 januari 1865, ett år efter förlisningen, antecknade han: ”Jag har blivit alldeles gråhårig.” Hårt arbete ordinerade han som lägrets enda medicin, och han höll männen sysselsatta.
Inget fartyg kom. Männen bestämde sig för att bygga ett av vraket. Raynal tillverkade en blåsbälg av metall, trä och sälskinn och smidde nya verktyg, men han kunde inte få fram en navare, det borr de behövde, och bygget övergavs. Med färre sälar än året innan och ännu en vinter i antågande vände de sig i stället till Graftons lilla jolle: de byggde upp relingen, satte till en lösköl och däckade över den, medan Musgrave skar segel ur den gamla duk som hade täckt stugans tak. Utgivaren av Musgraves dagböcker skrev senare om att höra ”klangen från Raynals städ långt in på natten” när han smidde bultar och spik inför en färd på omkring 390 kilometer över ett stormigt hav.
Den färdiga båten var för ranglig för fem, så Musgrave lämnade två män, Harris och Forgés, kvar. Själv seglade han tillsammans med Raynal och McLaren den 19 juli 1865. De hade knappt kommit drygt trettio kilometer ut när en sydvästlig storm hann ifatt dem, och i fem dygn, skrev Musgrave, stod han på däck och höll i ett rep med ena handen medan han med den andra pumpade läns den läckande båten, samtidigt som de två andra turades om vid rodret. På morgonen den 24 juli nådde de Port Adventure på Stewart Island. Där gav kapten Cross på Flying Scud dem ett mål mat, ett varmt bad och en natts sömn, och en offentlig insamling i Invercargill bekostade Cross resa för att föra Musgrave tillbaka efter de två som lämnats kvar.
De fann Harris och Forgés vid liv. På vägen norrut igen, den 23 augusti 1865, tyckte Musgrave och andra ombord att de såg rök stiga på östkusten, men de kunde inte undersöka saken. Sedan kom kroppen vid Port Ross, en sjöman som uppenbarligen hade svultit ihjäl. Enligt inskriptionen som senare hittades på hans grav begrovs han av besättningen på Flying Scud den 3 september 1865. Två dagar senare, efter en promenad i bergen, noterade Musgrave att han gick förbi ”den bortgångne främlingens grav” innan kuttern lade ut mot hemmet.
Vad Musgrave inte visste var att andra skeppsbrutna under större delen av hans tid på ön hade levt i dess bortre ände. Invercauld, en tremastad bark som seglade i barlast från Melbourne till Callao i Peru, hade gått på grund vid Auckland Islands nordvästra udde klockan två på natten under en svår storm i maj 1864, fyra månader efter Grafton. Sex av de 25 männen ombord omkom vid förlisningen. De överlevande hade räddat lite och levde på rötter och skaldjur, och en efter en dog de av köld och svält. En av dem, sjömannen Robert Holding, berättade senare att en man hade ätit av en död skeppskamrat. De två grupperna fick aldrig veta om varandra medan de var där. Den svultne mannen bredvid skiffertavlan har i dag identifierats som Invercaulds andrestyrman, James Mahoney.
När Musgrave hittade honom var Invercaulds historia på ön redan över. I maj 1865, två månader innan jollen seglade, skickade Julian, ett portugisiskt fartyg som hade sprungit läck, en båt i land vid Port Ross för att söka möjlighet till reparation. Den tog med sig de tre som fortfarande levde, kapten George Dalgarno, styrman Andrew Smith och Holding, och förde dem till Callao. Alla fem männen från Grafton överlevde; av de 25 på Invercauld gjorde tre det.
Inget av detta hade nått Australien när Musgrave kom till Melbourne. Han sökte upp J. G. Francis, kommissarie för handel och tull, och förklarade varför han trodde att det fortfarande kunde finnas människor på ön. Flera fartyg som lämnat Melbourne var kända för att ha försvunnit, och Francis beordrade kolonins ångare Victoria att söka. Den avgick den 4 oktober med Musgrave ombord, trots att han, som hans utgivare påpekade, inte hade sett sin familj sedan november 1863. Först efter avfärden kom posten från England med beskedet om Invercauld. Victoria hade med sig grisar, kaniner och getter att släppa ut för framtida skeppsbrutnas skull, och The Times korrespondent på Nya Zeeland rapporterade att öarna hade genomsökts grundligt utan spår av människor, vare sig döda eller levande, och att förnödenheter hade lämnats åt den som senare kunde lida skeppsbrott där.
Graven fanns kvar. En senare expedition beskrev, i en redogörelse publicerad på tyska, hur man hittat ett skelett vars kläder tydde på en sjöman av högre rang, troligen en kapten eller styrman. I fickorna låg en träsked och ett litet hjärta med broderade tecken, som ett minnessaker, och en väldig hög snäckskal bredvid hans raserade hydda antydde att han hade bott där ganska länge. På graven satte besökarna upp en bräda med texten att den vilade över benen efter en man som troligen hade dött av svält.
Musgrave, som återförenades med sin familj 1865, lovade sin hustru att aldrig mer ge sig långt ut till havs. Han blev lots vid Lakes Entrance i Victoria, och 1869 fick han ansvaret för fyren på Wilsons Promontory. Resten av livet skötte han fyrar längs Victorias kust: Gabo Island, Cape Schanck, Cape Otway och till sist Point Lonsdale.