Det var i början av september 1865. Vid Port Ross, längst norrut på Auckland Island, gick kapten Thomas Musgrave i land med besättningen från kuttern Flying Scud. Bredvid resterna av ett hus fann de en död man. Han hade legat där en tid. Den ena foten var lindad med trasor av ylle. Intill honom låg en takskiffer där någon hade ristat in märken. Musgrave beskrev den som ”en skiffertavla med några hieroglyfliknande sicksackmärken inristade, kanske skrivna av den stackars karlen när han låg för döden, men av vilka vi inte kunde tyda något mer än förnamnet James.”
Musgrave hade sina egna skäl att granska en skeppsbruten mans sista tecken noga. Han hade själv just suttit fast på samma ö i mer än ett och ett halvt år. Nu hade han återvänt bara för att hämta de två sista av sina egna män. Den döde var en främling för honom. Vem han var, och hur nära han hade funnits, skulle visa sig först senare.
Musgrave var född i Durham i nordöstra England. Han gick till sjöss som sextonåring, gifte sig med Catherine Halcrow Sinclair i Kanada 1854 och slog sig ner med familjen i Australien 1858. År 1863 fick han befälet över Grafton, en skonare på 56 ton. Den hade hyrts av en liten grupp investerare. En av dem var fransmannen François Édouard Raynal, som hade tillbringat elva år i de australiska guldfälten. Planen var att leta efter en gruva med silverhaltigt tenn på Campbell Island och att jaga säl. Något tenn hittade de aldrig, så de seglade vidare till Aucklandöarna för sälarnas skull. Natten mot den 2 januari 1864 blåste det upp till hård storm. I norra armen av Carnley Harbour, vid huvudöns södra ände, brast ankarkättingarna, och skonaren drev upp på en stenig strand.
Alla fem männen tog sig i land. De räddade verktyg, mat, navigationsinstrument, Raynals gevär och segelduk. Förråden räckte bara i två månader, men de klarade sig på sälkött, fågel och fisk. De hade inte mer än en yxa, en skarvyxa, en hammare och ett vrickborr. Ändå lyckades de bygga en stadig stuga med skorsten av sten, matbord och skrivpulpet. Det var Raynal som ledde arbetet, eftersom han hade byggt hyddor i guldfälten. Musgrave föreslog namnet ”Epigwaitt”, som han trodde var ett ord från amerikanska urinvånare för en boning vid vattnet. På kvällarna lärde han männen att läsa.
Han förde också dagbok, och den visar ingen lugn man. ”Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att jag gav mig in på det här företaget”, skrev han den 21 februari 1864. Han tänkte på hustrun och barnen i Sydney, som han var säker på att de vid det laget trodde att han var död. Om bara de gamla kättingarna hade hållit, funderade han, hade han kunnat fylla skeppet med skinn på en månad. I september medgav han att väntan på ett skepp nästan hade gjort honom vansinnig. Han lade ner mycket mer möda på en ny byggnad än vad som behövdes, bara för att hålla de mörka tankarna borta. Den 1 januari 1865, ett år efter förlisningen, skrev han: ”Jag har blivit alldeles gråhårig.” Hårt arbete var enligt honom den enda medicin lägret hade, och han såg till att männen alltid hade något att göra.
Men inget skepp kom. Männen bestämde sig för att bygga ett eget av vraket. Raynal gjorde en blåsbälg av metall, trä och sälskinn och smidde nya verktyg. En navare, alltså det stora borr de behövde, klarade han däremot inte att tillverka, och bygget fick överges. Sälarna var färre än året innan och ännu en vinter närmade sig. Därför gav de sig i stället på Graftons lilla jolle. De byggde på sidorna, satte dit en extra köl och gjorde ett däck över den. Musgrave skar till segel av den gamla duken som hade täckt stugans tak. Den som senare gav ut Musgraves dagböcker skrev att han tyckte sig höra ”klangen från Raynals städ långt in på natten”. Raynal smidde bultar och spik inför en resa på närmare 390 kilometer över ett stormigt hav.
När båten var klar visade den sig vara för ostadig för fem personer. Musgrave lämnade därför kvar två av männen, Harris och Forgés. Själv seglade han i väg med Raynal och McLaren den 19 juli 1865. De hade inte kommit mer än drygt 30 kilometer när en storm från sydväst nådde dem. I fem dygn, skrev Musgrave, stod han på däck. Med ena handen höll han i ett rep och med den andra pumpade han läns den läckande båten, medan de andra två turades om vid rodret. På morgonen den 24 juli nådde de Port Adventure på Stewart Island. Där bjöd kapten Cross på Flying Scud dem på mat, ett varmt bad och en natts sömn. En insamling bland allmänheten i Invercargill betalade sedan för att Cross skulle föra Musgrave tillbaka efter de två som var kvar.
Harris och Forgés levde när de hittades. På vägen norrut igen, den 23 augusti 1865, tyckte Musgrave och några andra ombord att de såg rök stiga upp från östkusten. De hade dock inte möjlighet att undersöka saken. Sedan kom fyndet vid Port Ross: en sjöman som uppenbarligen hade dött av svält. Enligt den inskription som senare hittades på hans grav begravdes han av besättningen på Flying Scud den 3 september 1865. Två dagar senare gjorde Musgrave en promenad i bergen. Han skrev att han gick förbi ”den bortgångne främlingens grav” innan kuttern lämnade ön för hemresan.
Det Musgrave inte visste var att andra skeppsbrutna hade levt på öns andra ände under större delen av hans tid där. Invercauld var en tremastad bark som seglade i barlast från Melbourne till Callao i Peru. I maj 1864, fyra månader efter Grafton, gick hon på grund vid Auckland Islands nordvästra udde. Det var klockan två på natten och det rådde svår storm. Sex av de 25 männen ombord omkom vid förlisningen. De överlevande hade räddat nästan ingenting och levde på rötter och skaldjur. En efter en dog de av köld och hunger. En av dem, sjömannen Robert Holding, berättade senare att en man hade ätit av en död skeppskamrat. De två grupperna fick aldrig veta om varandra medan de var på ön. I dag vet man att den svultne mannen vid skiffertavlan var Invercaulds andrestyrman, James Mahoney.
När Musgrave hittade honom var Invercaulds historia på ön redan slut. I maj 1865, två månader innan jollen seglade, hade det portugisiska skeppet Julian sprungit läck. Det skickade en båt i land vid Port Ross för att få hjälp med reparationer. Båten tog med sig de enda tre som fortfarande levde, kapten George Dalgarno, styrmannen Andrew Smith och Holding, och förde dem till Callao. Alla fem männen från Grafton överlevde. Av de 25 på Invercauld klarade sig tre.
Inget av detta hade nått Australien när Musgrave kom till Melbourne. Han sökte upp J. G. Francis, som var kommissionär för handel och tull, och förklarade varför han trodde att det fortfarande kunde finnas människor på ön. Flera skepp som hade lämnat Melbourne var försvunna, och Francis gav order om att kolonins ångare Victoria skulle söka igenom öarna. Fartyget avgick den 4 oktober med Musgrave ombord, fast han, som utgivaren påpekade, inte hade träffat sin familj sedan november 1863. Först när Victoria redan hade gett sig av kom posten från England med beskedet om Invercauld. Ombord fanns grisar, kaniner och getter som skulle släppas ut för framtida skeppsbrutnas skull. Korrespondenten för The Times på Nya Zeeland rapporterade att öarna hade genomsökts grundligt. Man hade inte hittat några spår av människor, varken döda eller levande, och förnödenheter hade lämnats kvar åt dem som skulle förlisa där i framtiden.
Graven fanns kvar. En senare expedition beskrev i en berättelse som gavs ut på tyska hur de hittade ett skelett. Kläderna tydde på att det var en sjöman av högre rang, troligen en kapten eller styrman. I fickorna låg en träsked och ett litet hjärta med broderade märken, som ett minnessaker. Bredvid den raserade hyddan låg ett väldigt berg av snäckskal, vilket tydde på att han hade levt där ganska länge. På graven satte besökarna upp en skylt där det stod att den täckte benen efter en man som troligen hade dött av hunger.
Musgrave återförenades med sin familj 1865 och lovade sin hustru att aldrig mer segla långt ut till havs. Han blev lots vid Lakes Entrance i Victoria och fick 1869 ansvaret för fyren på Wilsons Promontory. Resten av livet skötte han fyrar längs Victorias kust: på Gabo Island, vid Cape Schanck, vid Cape Otway och till sist vid Point Lonsdale.