Kameran var en enkel apparat av mässing, inte mycket större än en knytnäve. Inuti satt små bitar röntgenfilm, och tvärs över en liten öppning i fronten fäste Rosalind Franklin och hennes doktorand Raymond Gosling en tunn fiber som dragits ur en DNA-lösning. För varje bild riktade de en smal röntgenstråle in i hålet i timmar eller dagar. Våren 1952, vid King’s College London, gav en av dessa exponeringar det skarpaste diffraktionsmönster de dittills hade sett. Bilden var ändå behäftad med fel: mönstret låg förskjutet från mitten och var avskuret i ena kanten, eftersom filmhållaren inne i kameran hade glidit.
Bilden var Fotografi 49. Samma dag som Franklin såg den påbörjade hon en ny exponering av samma prov, och den nya bilden blev Fotografi 51, den mest berömda bilden i molekylärbiologins historia. I mer än ett halvt sekel har den gängse berättelsen gått ut på att Franklin inte förstod vad hennes egen bild visade. En artikel som publicerades den 5 oktober 2026 i Journal of the History of Biology hävdar motsatsen, och den bygger sin argumentation på det bortglömda fotografi som kom först.
Den gängse berättelsen är till stor del James Watsons. Enligt hans version visade Maurice Wilkins honom 1953 ett av Franklins DNA-fotografier på King’s, och Watson fick en uppenbarelse. ”I samma ögonblick som jag såg bilden föll hakan ned och pulsen började rusa”, skrev han. I sin självbiografi Dubbelspiralen (The Double Helix) från 1968 beskrev han fotografiet som sitt stora insiktsögonblick: ”Det svarta korset av reflexer som dominerade bilden kunde bara uppstå ur en helixformad struktur.”
Andra förde vidare tanken att Franklin hade sett samma mönster utan att begripa vad det betydde. Horace Judson, som skrivit det som fortfarande är den mest kända journalistiska skildringen av upptäckten, konstaterade 1979 att ”mönstret skrek helix”, men att Franklin i nästan tio månader ”vände ryggen åt sin egen upptäckt av DNA:s B-struktur och åt sina egna bästa belägg för att [den] var helixformad”. Franklins biograf Brenda Maddox kallade fotografiet ”den tydligaste bild som någonsin tagits av DNA:s B-form” och beskrev hur Franklin lade det åt sidan för att återvända till gåtan med A-formen.
Den nya artikeln är skriven av en vetenskapshistoriker och en kristallograf: Alistair Sponsel vid Science History Institute i Philadelphia och Brian Sutton vid King’s College London. Deras svar till Judson är rakt på sak. Fotografi 51 skrek ”helix” så tydligt, skriver de, därför att Rosalind Franklin ville att det skulle göra det.
En del av förklaringen till att Watsons version levde kvar är en lucka i källmaterialet. Franklins laboratorieanteckningar var för det mesta grundliga och noggranna, men om Fotografi 51 säger de föga. Sponsel och Sutton vände sig i stället till den tidigare bilden och fann att Franklin hade gjort utförliga anteckningar om Fotografi 49, trots dess kosmetiska defekt. Enligt deras tolkning visste hon att det tidigare fotografiet hade avslöjat en helix, just den insikt som Watson senare tog åt sig äran för, och det var precis därför hon gjorde en andra, mer förfinad version. Fotografi 51, drar de slutsatsen, togs uttryckligen för att publiceras. Det var inte, som vissa framställningar har hävdat, en försöksbild som Franklin ansåg betydelselös.
Den nya exponeringen stämmer med vad kollegor har berättat om hennes arbetssätt. Franklin ”var en experimentell perfektionist”, säger kristallografen Elspeth Garman. Ett fotografi med en förskjuten filmhållare och en avskuren kant var tillräckligt bra för att säga Franklin något. Enligt detta synsätt var det inte tillräckligt bra för att hon skulle visa det för någon annan.
Varför skyndade hon sig då inte att publicera? Sponsel och Sutton menar att hennes anteckningar och handlingar förklarar även det, och de pekar på en rapport hon skrev i februari 1952 där hon redogjorde för sina vetenskapliga mål. DNA förekom i två former, A och B. Vid slutet av 1951 var det allmänt accepterat på King’s att B-formen var en helix, men sedan Franklin i maj 1952 hade registrerat en asymmetrisk bild började hon tvivla på att A-formen var det. I juli 1952 skrev hon och Gosling, som ett practical joke riktat mot Wilkins, vilken ofta påstod att båda formerna var helixformade, en dödsannons som tillkännagav att ”DNA-helix (kristallin) avled fredagen den 18 juli 1952” och uttryckte förhoppningen att Wilkins skulle ”hålla ett minnestal över den hädangångna helixen”.
Hennes metod var långsam av princip. Under hela 1952 underkastade hon och Gosling sina röntgenbilder en lång och arbetskrävande matematisk analys, och Franklin var bestämt emot att bygga teoretiska modeller innan data fanns på plats. ”Vi tänker inte spekulera, vi tänker vänta, vi tänker låta fläckarna på det här fotografiet berätta för oss vilken [DNA-]strukturen är”, sade hon.
Fläckarna förde henne allt närmare svaret. Hennes anteckningsbok visar att hon i februari 1953 hade övervägt en helixstruktur för B-formen men var osäker på antalet strängar. Hon skrev: ”Belägg för 2-kedjig (eller 1-kedjig helix).” Aaron Klug, som gick igenom hennes papper efter hennes död, trodde först att hon inte hade varit övertygad om dubbelhelixen förrän hon fick höra talas om modellen från Cambridge. Senare hittade han ett originalutkast till hennes manuskript, daterat den 17 mars 1953, som gjorde klart att hon redan hade kommit fram till den korrekta strukturen. Nyheten om Watsons och Cricks modell nådde King’s dagen därpå. Sutton själv hade redan 2023 hävdat att Franklin var nära upptäckten: hennes anteckningar visar att hon i början av 1953 uttryckligen övervägde en tvåkedjig helix.
Den 25 april 1953 publicerade Nature tre artiklar om DNA:s struktur. Watsons och Cricks artikel nämnde Franklin bara i en fotnot, där det stod att de hade ”stimulerats av en allmän kännedom om Franklins och Wilkins ’opublicerade’ bidrag”. Enligt en överenskommelse mellan de två laboratoriecheferna trycktes Wilkins och Franklins artiklar, med deras röntgendata, som nummer två och tre i samma nummer, till synes enbart som stöd för modellen. Watson och Crick sade själva senare att utan Franklins data ”hade formuleringen av vår struktur varit högst osannolik, om inte omöjlig”.
Franklin dog i äggstockscancer 1958, 37 år gammal. Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 gick till Crick, Watson och Wilkins; priset delas aldrig ut postumt. Först 1999 sade Watson att ”Franklins fotografi var den avgörande händelsen”, skriver Garman. När Dubbelspiralen kom ut protesterade till och med hans pristagarkolleger. Crick skrev till Watson att boken var vilseledande och smaklös, och Wilkins menade att den var orättvis mot nästan alla som förekom i den, utom Watson.
Fysikern och historikern Robert Crease satt en gång med under en serie föreläsningar som Watson höll vid Brookhaven National Laboratory. Efter den första föreläsningen, om händelserna kring upptäckten, fanns det tid för en enda fråga. En kvinna räckte upp handen. ”Doktor Watson”, frågade hon, ”jag undrar om ni skulle kunna säga lite mer om Rosalind Franklins bidrag till upptäckten av DNA.” En del av publiken applåderade.