Jättenäckros som först syntes på Instagram är en ny art

Bladen är så breda att de kan urskiljas på satellitbilder, men växten saknade vetenskapligt namn tills en amerikansk plantskoleägare lade ut bilder där han simmar bredvid den i en colombiansk flod. Den 9 oktober 2026 publicerade botaniker en artikel som beskriver den som en ny art, Victoria colombiana, den colombianska jättenäckrosen. De varnar för att bara 30 till 50 exemplar kan finnas kvar i det vilda.

Mannen på bilderna är Jeremiah Harris, som driver en plantskola för köttätande växter i Colorado Springs i Colorado. Han lade ut dem efter ett besök i Inírida-regionen i östra Colombia, i departementet Guainía, och angav att växten var Victoria amazonica, Amazonas välkända jättenäckros. Den nya arten har flytande blad som blir upp till två meter breda, och den är bara den fjärde kända arten i sitt släkte.

Den som såg det Harris hade missat var Carlos Magdalena, trädgårdsmästare med inriktning på botanisk och vetenskaplig forskning vid Royal Botanic Gardens, Kew, i Storbritannien. Enligt Mongabay började det hela 2021, när han stötte på bilderna. Magdalena visste att ingen art av sydamerikansk jättenäckros hade rapporterats från Orinocos avrinningsområde, och Inírida rinner ut i Orinocos flodsystem, inte i Amazonas. ”Så i samma ögonblick som jag såg bilden på Instagram med en geotagg i Inírida förstod jag att det var något märkvärdigt”, skrev han till Mongabay i ett mejl.

Magdalena hade goda förutsättningar att lägga märke till det. Han har studerat släktet Victoria i mer än tjugo år. År 2022 var han en av författarna bakom en studie som omorganiserade släktet och namngav ytterligare en ny art, Victoria boliviana, från Bolivia. Den artikeln förklarade varför dessa jättar varit så dåligt kända. De ursprungliga referensexemplaren för de två erkända arterna hade gått förlorade eller förstörts, och själva växterna är ökänt svåra att bevara för ett herbarium, den samling av torkade och pressade växter som botaniker använder som referensbibliotek: de är ”stora, köttiga, täckta av taggar och benägna att ruttna i torken”. Följden blev att författarna bara kunde räkna till 97 vildinsamlade herbarieexemplar av V. amazonica och 18 av V. cruziana, trots de stora områden där arterna växer.

Ett fotografi, hur slående det än var, räckte inte för att namnge en art. Magdalena kontaktade först Harris för att ta reda på exakt var bilderna hade tagits. Därefter vände han sig till satellitbilder och sökte igenom floden och de närliggande sjöarna tills han fick syn på flera Victoria-blad från en och samma växt. Harris bekräftade att växterna som syntes på kartorna var desamma som de lokala guiderna hade visat honom. Det tog ytterligare flera år av studier av satellitbilder och insamling av pengar och tillstånd innan Magdalena kunde undersöka växterna på plats.

När resan väl blev av var den kort. Magdalena anslöt sig till ett team från Bogotás botaniska trädgård och medlemmar ur lokala urfolksreservat på en femdagarsexpedition in i den översvämmade regnskogen. I flera dagar letade de utan resultat. Sedan gav deras chaufför dem ett tips om var de skulle leta. Med bara tio timmar kvar till flyget hem gav sig gruppen av klockan ett på natten, bort från flygplatsen och djupare in i skogen. Guiderna kom från tucanofolket, som är känt för sin skicklighet i att hitta vägen genom de här vattnen. Skogen var tät och översvämmad, och där gick det varken att lita på gps eller mobiltäckning.

Strax före soluppgången nådde de en liten sjö och hittade fem av växterna, varav en blommade. Sammanlagt dokumenterade teamet sju växter i två sjöar. Sedan skyndade de tillbaka och hann med flyget. ”Det var så känslosamt att jag fällde en tår, det var ett av de ögonblick som jag kommer att bära med mig hela livet”, sa Magdalena till The Guardian. ”Att stöta på något sådant här är helt och hållet fascinerande, man tappar hakan.”

Blomman var avgörande. Teknyhetssajten Tech Times menar att expeditionen nästan säkert hade avslutats utan det blommande exemplar som forskarna behövde, om det inte varit för Gustavo Melo, som kände vattenvägarna och visste var växterna fanns. Melo är en av fem personer som står som insamlare av typexemplaret, den enskilda växt som numera officiellt definierar arten. Exemplaret samlades in den 28 juli 2024 vid sjön Cejal i urfolksreservatet El Paujil i Inírida av Mauricio Bernal, Carlos Magdalena, Nilo Rodríguez, Jaime Hernández och Gustavo Melo.

Exemplaren monterades och förvaras i herbariet vid Jardín Botánico de Bogotá José Celestino Mutis. Det formella klassificeringsarbetet leddes av Maarten Christenhusz, växttaxonom verksam i Wales för Botanical Society of Britain and Ireland och hedersforskare vid Kew. Arten beskrivs i tidskriften Phytotaxa av Magdalena, Christenhusz och Mauricio Bernal-Rodríguez. Blommorna håller bara en kort tid, och bland de drag som skiljer arten från de andra finns fruktämnet, som är ungefär kubformat, med korta, böjliga taggar och insjunkna sidor. Namnet hedrar helt enkelt landet där den växer.

”Nya arter hittas hela tiden, men få är så stora, spektakulära och symboliska som den här”, sa Christenhusz. ”Den här nya jättenäckrosen syns till och med från rymden, och det är en slående påminnelse om hur mycket vi fortfarande inte vet om livet på vår planet. Vi kan bara bevara det vi vet finns, och upptäckter som den här visar varför det är så viktigt att utforska och förstå naturen.”

Hur kunde något så stort förbli okänt så länge? Magdalena sa till Mongabay att växten är ”otroligt sällsynt och växer på platser som sällan besöks av människor, än mindre av vetenskapen”. Tech Times påpekar att artikeln håller öppet för att det kan finnas fler, ännu oupptäckta bestånd i Orinocos avrinningsområde, vars invecklade nätverk av floder och sjöar skulle kunna dölja dem. Teamet bakom artbeskrivningen säger att det blir avgörande att söka efter enskilda växter på satellitbilder när man letar efter dem.

Harris är i dag en av studiens författare. Han berättade för The Guardian att vännerna alltid retat honom för att han tar selfies med växter, och att det var ”otroligt” att en av dem slutat med upptäckten av en ny art. ”Jag var bara så upprymd, helt i extas”, sa han.

Arten fick sitt namn och förklarades sällsynt i stort sett samtidigt. Forskarna uppskattar att 30 till 50 exemplar växer i det vilda, och teamet planerar att be Internationella naturvårdsunionen, IUCN, att klassa den som akut hotad. En population som uppskattas till färre än 250 könsmogna individer är ett av de kriterier som kan placera en art i den kategorin, och klassningen skulle ge växten dess första formella internationella bevarandestatus.

”Nu när vi vet att den här näckrosen finns är det vårt ansvar att lära oss mer om den och skydda den”, sa Magdalena. ”När så många vilda växter hotas av utrotning kan vi helt enkelt inte vänta längre med att agera.”

En del av de åtgärderna är redan planerade. En idé är att etablera ett bestånd i en sjö som är lättare att nå men som fortfarande ligger inom urfolkens territorium. Det skulle kunna stödja lokal ekoturism och ge arten en skyddad grupp växter på avstånd från dess avlägsna hemvist. Magdalena berättade att hans team försöker samla in frön för att odla växter i botaniska trädgårdar och nära urfolkssamhällena. Målet är att odla växten i Bogotá och, om det lyckas, kanske en dag även i Kew. Magdalena räknar inte med att växten gör det lätt för dem. ”Jättenäckrosor avslöjar sina hemligheter långsamt”, sa han. ”Vi tror att vi vet allt, men i verkligheten gör vi inte det. Det finns mycket kvar att upptäcka och skydda.”