En bild på Instagram avslöjade en ny art av jättenäckros

Bladen är så stora att de syns på satellitbilder. Ändå hade växten inget vetenskapligt namn förrän en amerikansk plantskoleägare lade ut bilder där han simmar bredvid den i en flod i Colombia. Den 9 oktober 2026 publicerade botaniker en vetenskaplig artikel som beskriver den som en ny art: Victoria colombiana, eller colombiansk jättenäckros. De varnar för att det kanske bara finns 30 till 50 exemplar kvar i naturen.

Mannen på bilderna heter Jeremiah Harris och driver en plantskola för köttätande växter i Colorado Springs i delstaten Colorado. Han hade besökt regionen Inírida i östra Colombia, som ligger i departementet Guainía. När han lade ut bilderna kallade han växten Victoria amazonica, alltså den välkända jättenäckrosen från Amazonas. Den nya arten har flytande blad som kan bli upp till två meter breda. Den är bara den fjärde kända arten i sitt släkte.

Den som såg det som Harris hade missat var Carlos Magdalena. Han arbetar som trädgårdsmästare med inriktning på botanisk och vetenskaplig forskning vid Royal Botanic Gardens, Kew, i Storbritannien. Enligt nyhetssajten Mongabay började historien 2021, när han råkade se bilderna. Magdalena visste att ingen sydamerikansk jättenäckros någonsin hade rapporterats från Orinocobäckenet. Floden Inírida rinner nämligen ut i Orinocos flodsystem och inte i Amazonas. ”Så i samma ögonblick som jag såg bilden på Instagram, med en platsangivelse i Inírida, förstod jag att det var något märkvärdigt”, skrev han i ett mejl till Mongabay.

Magdalena hade goda förutsättningar att lägga märke till detta, eftersom han har studerat släktet Victoria i mer än tjugo år. År 2022 var han en av författarna bakom en studie som gav släktet en ny indelning och beskrev ytterligare en ny art, Victoria boliviana från Bolivia. Studien förklarade också varför man hade vetat så lite om de här jättarna. De ursprungliga referensexemplaren för de två arter som redan var erkända hade antingen försvunnit eller förstörts. Dessutom är växterna ökänt svåra att bevara i ett herbarium, det vill säga en samling torkade och pressade växter som botaniker använder ungefär som ett referensbibliotek. Enligt studien är de ”stora, köttiga, täckta av taggar och benägna att ruttna i torkskåpet”. Därför kunde författarna bara räkna till 97 herbarieexemplar av V. amazonica som hade samlats in i naturen, och 18 av V. cruziana, trots att båda arterna växer över stora områden.

Ett fotografi räcker inte för att namnge en art, hur slående det än är. Magdalena kontaktade därför först Harris för att ta reda på exakt var bilderna hade tagits. Därefter började han granska satellitbilder. Han letade igenom floden och sjöarna i närheten tills han fick syn på flera blad av Victoria som tillhörde en och samma växt. Harris bekräftade att växterna på kartorna var samma som de lokala guiderna hade visat honom. Sedan dröjde det ytterligare flera år innan Magdalena kunde undersöka växterna på plats. Under den tiden studerade han fler satellitbilder och arbetade med att få ihop pengar och tillstånd.

När resan väl blev av var den kort. Magdalena följde med ett team från Bogotás botaniska trädgård och medlemmar från lokala urfolksreservat på en femdagarsexpedition in i den översvämmade regnskogen. I flera dagar letade de utan resultat. Sedan fick de ett tips av sin chaufför om var de borde leta. Då var det bara tio timmar kvar tills flyget hem skulle gå. Klockan ett på natten gav sig gruppen i väg, bort från flygplatsen och djupare in i skogen. Guiderna kom från tucanofolket, som är känt för sin skicklighet att hitta rätt bland de här vattnen. Skogen var tät och översvämmad, och där gick det varken att lita på GPS eller på mobiltäckning.

Strax före soluppgången kom de fram till en liten sjö och hittade fem av växterna. En av dem blommade. Totalt dokumenterade teamet sju växter i två sjöar. Sedan skyndade de tillbaka och hann med sitt flyg. ”Det var så känslosamt att jag fällde en tår, det var ett av de där ögonblicken som jag kommer att bära med mig hela livet”, sa Magdalena till The Guardian. ”Att stöta på något sådant här är helt och hållet fascinerande, man tappar hakan.”

Blomman var avgörande. Tech Times, en nyhetssajt om teknik, menar att expeditionen nästan säkert hade slutat utan det blommande exemplar som forskarna behövde om inte Gustavo Melo hade varit med. Han kände till vattenvägarna och visste var växterna fanns. Melo är en av fem personer som står som insamlare av typexemplaret, alltså den enskilda växt som numera officiellt definierar arten. Exemplaret samlades in den 28 juli 2024 vid sjön Cejal i urfolksreservatet El Paujil i Inírida. Insamlarna var Mauricio Bernal, Carlos Magdalena, Nilo Rodríguez, Jaime Hernández och Gustavo Melo.

Exemplaren monterades och förvaras nu i herbariet vid Jardín Botánico de Bogotá José Celestino Mutis. Det formella arbetet med att klassificera arten leddes av Maarten Christenhusz. Han är växttaxonom, alltså specialist på att beskriva och ordna växtarter, och arbetar i Wales för Botanical Society of Britain and Ireland. Han är också knuten till Kew som hedersforskare. Arten beskrivs i den vetenskapliga tidskriften Phytotaxa, med Magdalena, Christenhusz och Mauricio Bernal-Rodríguez som författare. Blommorna håller bara en kort tid. Bland de drag som skiljer arten från andra finns fruktämnet: det är ungefär kubformat, har korta och böjliga taggar och sidor som är insjunkna. Namnet hedrar helt enkelt landet där växten finns.

”Nya arter hittas hela tiden, men få är så stora, spektakulära och symboliska som den här”, sa Christenhusz. ”Den nya jättenäckrosen syns till och med från rymden, och det är en slående påminnelse om hur mycket vi fortfarande inte vet om livet på vår planet. Vi kan bara bevara det vi vet finns, och upptäckter som den här visar varför det är så viktigt att utforska och förstå naturen.”

Hur kunde något så stort förbli okänt så länge? Magdalena förklarade för Mongabay att växten är ”otroligt sällsynt och växer på platser som sällan besöks av människor, än mindre av forskare”. Tech Times påpekar att artikeln inte utesluter att det kan finnas fler, ännu oupptäckta bestånd i Orinocos avrinningsområde. Där kan det invecklade nätet av floder och sjöar dölja dem. Forskarna bakom beskrivningen säger att det blir avgörande att söka efter enskilda växter på satellitbilder när man letar efter sådana bestånd.

Harris står numera själv som en av studiens författare. Han berättade för The Guardian att vännerna alltid hade retat honom för att han tar selfies med växter, och att det var ”otroligt” att just den här bilden hade lett till upptäckten av en ny art. ”Jag var bara så glad, helt i extas”, sa han.

Arten fick sitt namn och förklarades sällsynt nästan samtidigt. Forskarna uppskattar att det växer 30 till 50 exemplar i naturen. Teamet planerar att be Internationella naturvårdsunionen, IUCN, att klassa arten som akut hotad. Ett av de kriterier som kan placera en art i den kategorin är att beståndet beräknas omfatta färre än 250 fullvuxna individer. En sådan klassning skulle ge växten dess första formella internationella skyddsstatus.

”Nu när vi vet att den här näckrosen finns är det vårt ansvar att förstå den bättre och skydda den”, sa Magdalena. ”Så många växter i naturen hotas av utrotning att vi helt enkelt inte kan vänta längre med att agera.”

En del av det arbetet är redan planerat. En idé är att plantera ett bestånd i en sjö som är lättare att nå men som fortfarande ligger inom urfolkets territorium. Det skulle kunna gynna lokal ekoturism. Det skulle också ge arten en skyddad grupp växter på ett annat ställe än den avlägsna plats där den hör hemma. Magdalena berättade att hans team försöker samla in frön för att odla växter i botaniska trädgårdar och nära urfolkens samhällen. Målet är att odla näckrosen i Bogotá och, om det lyckas, kanske en dag också i Kew. Magdalena räknar inte med att växten kommer att göra det lätt för dem. ”Jättenäckroser avslöjar sina hemligheter långsamt”, sa han. ”Vi tror att vi vet allt, men i verkligheten gör vi inte det. Det finns mycket kvar att upptäcka och skydda.”