Prempeh I återvänder till Kumasi efter 28 år i landsflykt
Prempeh, asantefolkets landsförvisade kung, steg i land i Takoradi på Guldkustens kust vid femtiden på eftermiddagen tisdagen den 11 november 1924. Senast han såg sitt land var som fånge 1896, och britterna hade hållit honom borta därifrån i 28 år.
Han unnade sig ingen vila vid kusten. Enligt den ghananske skribenten Kofi Ellison fortsatte kungen direkt med ett extratåg genom natten mot Kumasi, asanteernas huvudstad. Tåget stannade i Sekondi så att han kunde ta emot hyllningarna från de tusentals människor som samlats där, bland dem företrädare för Asante Kotoko Society, Aborigines Rights Protection Society, Congress of British West Africa och hövdingar från Västprovinsen. Med Ellisons ord såg de honom som en stor afrikansk politisk ledare som hade överlevt 28 år i landsflykt och kommit tillbaka med huvudet högt.
Mannen som gick i land var inte den unge kung som en gång förts bort. År 1924 var han en äldre man, och när han anlände till Kumasi bar han europeisk kostym och hatt. Med sig hade han ett femtiotal asanteer, de flesta födda på Seychellerna, ögruppen i Indiska oceanen där han tillbringat större delen av landsflykten. En förteckning över återvändarna som bevaras av Edward A. Ulzen Memorial Foundation räknar upp dem en efter en: Lucy, Ernest, Robert, Alice och Victoria Prempeh, familjerna Boaten, Baidoo, Appia och Asibe med flera. Samtliga bar kristna namn, eftersom de hade döpts in i den anglikanska kyrkan under exilen. Prempeh själv döptes tillsammans med sin mor den 29 maj 1904.
Prempeh föddes 1870 och besteg tronen 1888, och hans mor Yaa Akyaa var asanteernas drottningmoder från 1880 till 1917. Han var asantehene, asanteernas kung, i en tid då Storbritannien ville införliva hans område i sitt växande protektorat på Guldkusten, och han gjorde motstånd. När britterna erbjöd sig att ställa asanteerna under sitt beskydd avböjde han varje gång. Den expedition som följde motiverades officiellt med att han inte hade betalat ett skadestånd och med att det förekom människooffer i hans rike.
En brittisk armé marscherade omkring 200 kilometer från kusten till Kumasi och nådde fram i januari 1896. Asantehene uppmanade sitt folk att inte göra motstånd. Inte ett skott avlossades, även om 18 européer dog i sjukdom under fälttåget. Prempeh kunde eller ville inte betala de 50 000 uns guld, omkring en och en halv ton, som krävdes av honom. Han greps därför och avsattes, och tvingades underteckna ett protektoratsfördrag. Rättshistorikern Michael Lobban dömer gripandet hårt. Guvernör William Maxwell, skriver han, beslöt att hålla Prempeh fången trots att kungen inte var någon upprorsman, inte hade gått i krig och inte hade brutit något fördrag. Fångenskapen och landsförvisningen var resultatet av ren imperialistisk aggression och begränsades inte av någon som helst tanke på rättsstatens principer.
Prempeh fördes bort från Kumasi den 20 januari 1896. Ett femtiotal släktingar, hövdingar och tjänare följde med honom som fångar, och britterna plundrade hans palats. Bland bytet fanns, enligt British Museums egna register, ett armband av glaspärlor och guldsmycken, möjligen tillverkat för ett barn, som Guldkustens regering skänkte till museet samma år. Fångarna hölls först i kustfästningen Elmina, skeppades sedan till Sierra Leone och skickades 1900 vidare till Seychellerna.
Där gick åren. Enligt BBC gav britterna till slut efter 1924, kanske medvetna om att det kunde skapa politiska problem i Asante om Prempeh dog i exil.
Ända in på resans sista natt var de koloniala myndigheterna nervösa. Ellison skriver att de av rädsla för upplopp inte lät kungen föras in till järnvägsstationen i Kumasi. Tåget stannade i stället i Kaase, strax utanför staden, och där satte Prempeh sin fot på asantejord. Han kördes med bil till asafohenes nya palats, där han tog tillfälligt boende. De tusentals som samlats i Kumasi för att se honom blev besvikna, skriver Ellison, men glada över att deras kung hade kommit hem välbehållen.
Allt han förlorat fick han inte tillbaka. Britterna inskränkte titeln, så vid hemkomsten blev han kumasehene, hövding över Kumasi, och inte asantehene, kung över alla asanteer. Britterna byggde ett palats åt honom som ersättning för det som förstörts, men kungen flyttade in först när asanteriket hade betalat det i sin helhet. En av officerarna i 1896 års expedition hade varit Robert Baden-Powell, som ledde en styrka lokala soldater och senare grundade scoutrörelsen. Efter sin återkomst blev Prempeh chefscout för Ashanti.
Han började också kräva tillbaka det som tagits. Kravet på att asanteernas regalier skulle återlämnas restes på 1920-talet, under hans regeringstid. Prempeh dog den 12 maj 1931.
Ett sekel efter hemkomsten fylldes fältet utanför kungapalatset i Kumasi av en jublande folkmassa. Den nuvarande asantehene, Osei Tutu II, bars genom den i sin bärstol, tyngd av guldsmycken, under muskötsalvor, trummor och horn av elefantbetar. ”Britterna gjorde allt de kunde, men de lyckades aldrig knäcka Asantes anda”, ropade ceremonimästaren. I sitt första tal under det tre dagar långa firandet tackade Osei Tutu II, den sextonde kungen på Den gyllene stolen, Seychellerna å asantefolkets vägnar. Han sade att den dag då Prempeh äntligen kom hem till ett jublande och troget folk hade bekräftat asanteernas ”odödliga” anda. Ghanas president Nana Addo Dankwa Akufo-Addo kallade Prempeh en av de mest inspirerande gestalterna i Ghanas historia: ”hans liv visar att de inte ödmjukt lade sig ner för att låta sig trampas på.”
Huset som Prempeh betalade står kvar. I dag är det Manhyia Palace Museum, och den 1 maj 2024 öppnade där en utställning med asanteföremål som återlämnats från British Museum och andra västerländska institutioner, förlagd så att den bland andra årsdagar markerade att det gått hundra år sedan hans återkomst. Det mesta av guldet hade förts bort från Kumasi redan 1874, före hans regeringstid. British Museum lånade ut 15 föremål och Victoria and Albert Museum 17, samtliga på tre år. Bland dem fanns en fredspipa i guld, fyra gjutna guldmärken som en gång bars av de ämbetsmän som renade kungens själ, en liten guldörn och en guldring. I de rum där den landsförvisade kungen en gång bott kallade Osei Tutu II regalierna ”asantefolkets själ”.