Prempeh I återvänder till Kumasi efter 28 år i landsflykt
Tisdagen den 11 november 1924, vid femtiden på eftermiddagen, steg Prempeh i land i Takoradi på Guldkustens kust. Han var asantefolkets kung, och han hade levt i landsflykt. Senast han såg sitt land var 1896, och då var han fånge. I 28 år hade britterna hållit honom borta därifrån.
Han vilade inte vid kusten. Enligt den ghananske författaren Kofi Ellison reste kungen direkt vidare mot Kumasi, Asantes huvudstad, med ett särskilt nattåg. Tåget stannade i Sekondi, där tusentals människor hade samlats för att välkomna honom. Bland dem fanns företrädare för Asante Kotoko Society, Aborigines Rights Protection Society och Congress of British West Africa, liksom hövdingar från Västra provinsen. Med Ellisons ord såg de honom som en stor afrikansk politisk ledare. Han hade överlevt 28 år i landsflykt och kommit tillbaka med huvudet högt.
Mannen som klev av fartyget var inte längre den unge kung som hade förts bort. År 1924 var han en äldre man, och när han kom fram till Kumasi bar han europeisk kostym och hatt. Med sig hade han ett femtiotal följeslagare från Asante. De flesta av dem var födda på Seychellerna, ögruppen i Indiska oceanen där han hade tillbringat större delen av sin landsflykt. Edward A. Ulzen Memorial Foundation har bevarat en förteckning över sällskapet som återvände, och där nämns de en och en: Lucy, Ernest, Robert, Alice och Victoria Prempeh, familjer med namnen Boaten, Baidoo, Appia och Asibe, och flera andra. Alla hade kristna namn, eftersom de hade döpts in i den anglikanska kyrkan under landsflykten. Prempeh själv döptes tillsammans med sin mor den 29 maj 1904.
Prempeh föddes 1870 och besteg tronen 1888. Hans mor, Yaa Akyaa, var asantefolkets drottningmoder mellan 1880 och 1917. Som Asantehene, alltså kung av Asante, regerade han i en tid då Storbritannien ville införliva hans område i sitt växande protektorat på Guldkusten. Han gjorde motstånd. Varje gång britterna erbjöd sig att ta Asante under sitt beskydd sade han nej. Den militära expedition som sedan följde inleddes officiellt av två skäl: han hade inte betalat ett skadestånd, och det förekom människooffer i hans rike.
En brittisk armé marscherade omkring 200 kilometer från kusten till Kumasi och nådde staden i januari 1896. Kungen uppmanade sitt folk att inte göra motstånd. Inte ett enda skott avlossades, men 18 européer dog av sjukdomar under fälttåget. Britterna krävde drygt ett och ett halvt ton guld av Prempeh. Han kunde eller ville inte betala, och därför greps han, avsattes och tvingades skriva under ett avtal om beskydd. Rättshistorikern Michael Lobban dömer gripandet hårt. Han skriver att guvernören William Maxwell beslöt att hålla Prempeh fången trots att kungen inte var någon upprorsmakare. Han hade inte gått i krig och inte brutit något avtal. Enligt Lobban var fångenskapen och landsflykten ett resultat av ren imperialistisk aggression, och de begränsades inte av någon som helst tanke på rättsstatens principer.
Den 20 januari 1896 fördes Prempeh bort från Kumasi. Ett femtiotal släktingar, hövdingar och tjänare följde med honom som fångar, och britterna plundrade hans palats. Enligt British Museums egna uppgifter fanns bland bytet ett armband av glaspärlor och guldsmycken, kanske gjort för ett barn. Samma år skänkte Guldkustens regering det till museet. Fångarna hölls först i fortet Elmina vid kusten. Därefter skeppades de till Sierra Leone, och år 1900 skickades de vidare till Seychellerna.
Där gick åren. Enligt BBC gav britterna till slut med sig 1924. De insåg kanske att det kunde skapa politiska problem i Asante om Prempeh dog i landsflykt.
Ända till resans sista natt var de koloniala myndigheterna oroliga. Ellison skriver att de var rädda för upplopp och därför inte lät kungen föras in på järnvägsstationen i Kumasi. I stället stannade tåget i Kaase, i närheten av staden, och där klev Prempeh ned på asantisk mark. Han kördes med bil till Asafohenes nya palats, där han tillfälligt bosatte sig. De tusentals människor som hade samlats i Kumasi för att se honom blev besvikna, skriver Ellison, men de var glada över att deras kung hade kommit hem oskadd.
Han fick inte tillbaka allt han hade förlorat. Britterna begränsade hans titel. När han kom hem blev han därför Kumasehene, hövding över Kumasi, och inte Asantehene, kung över hela Asante. Britterna byggde ett nytt palats åt honom i stället för det som hade förstörts, men kungen flyttade in först när Asanteriket hade betalat hela kostnaden. En av officerarna i 1896 års expedition hade varit Robert Baden-Powell, som ledde en styrka av lokala soldater och senare grundade scoutrörelsen. Efter sin återkomst blev Prempeh scoutchef i Ashanti.
Han började också begära att det som tagits skulle lämnas tillbaka. Kraven på att få tillbaka Asantes regalier, alltså de kungliga föremålen, började ställas på 1920-talet, under hans regeringstid. Prempeh dog den 12 maj 1931.
Hundra år efter hemkomsten fylldes fältet utanför kungapalatset i Kumasi av en jublande folkmassa. Den nuvarande Asantehene, Osei Tutu II, bars genom den i sin bärstol, tyngd av guldsmycken, medan musköter avfyrades och trummor och horn gjorda av elefantbetar ljöd. ”Britterna gjorde allt de kunde, men de kunde inte knäcka Asantes anda”, ropade ceremonimästaren. Osei Tutu II är den sextonde kungen på den gyllene pallen, asantekungarnas tron. I sitt första tal under det tre dagar långa firandet tackade han Seychellerna å asantefolkets vägnar. Han sade att den dag då Prempeh äntligen kom hem till ett jublande och lojalt folk hade bekräftat asantefolkets ”odödliga” anda. Ghanas president, Nana Addo Dankwa Akufo-Addo, kallade Prempeh en av de mest inspirerande gestalterna i Ghanas historia: ”hans liv visar oss att de inte fogligt lade sig ner och lät sig trampas på.”
Huset som Prempeh betalade för står kvar än i dag. Numera är det Manhyia Palace Museum, och den 1 maj 2024 öppnades där en utställning med asantiska föremål som återlämnats från British Museum och andra västerländska institutioner. Utställningen var tänkt att uppmärksamma flera årsdagar, bland dem att det hade gått hundra år sedan hans återkomst. Det mesta av guldet hade förts bort från Kumasi redan 1874, innan han blev kung. British Museum lånade ut 15 föremål och Victoria and Albert Museum 17, samtliga för tre år. Bland dem fanns en fredspipa i guld och fyra gjutna guldmärken som en gång bars av de ämbetsmän som renade kungens själ. Där fanns också en liten guldörn och en guldring. I de rum där den landsförvisade kungen en gång hade bott kallade Osei Tutu II regalierna för ”Asantefolkets själ”.