Fotografen öppnade aldrig sin kameraväska. Suman Nepali från tidningen Nepali Times satt på en sluttning ovanför floden och tittade på två barn. Det ena var Kirti Tamang, fem år, full av blåmärken och i chock. Hon hade sett sin mamma och sin syster föras bort av vattnet innan hon själv kastades upp på sluttningen. Senare hittades hon i skogen tillsammans med två andra barn. Sedan dess har hon inte kunnat prata. Det andra barnet var Biswas Tamang, en pojke från hennes skola. Han hade ännu fler blåmärken, och skolkortet hängde kvar runt hans hals. Det var kortet som gjorde att lärarna kunde nå hans mamma, som bor i ett grannområde och hade skickat honom till en engelskspråkig skola i Betrawati. Att ta ett foto kändes respektlöst, skrev fotografen. Det enda han kunde göra var att vara ett vittne.
Tretton dagar efter att is, sten och lera kom ner vid gränsen mellan Kina och Nepal den 26 augusti sänkte Nepal sina flaggor. Måndagen var den sista sorgedagen enligt hinduiska riter. Då stannar den närmaste familjen hemma, släktingar kommer på besök och ritualer hålls för de döda. Några familjer vars anhöriga fortfarande saknas höll symboliska begravningar. Kremeringen är den viktigaste sista riten, och att genomföra den utan en kropp ger en viss andlig lättnad. På kvällen var ljusvakor planerade. Minst 1 398 människor hade dött och mer än 5 500 saknades, omkring 800 av dem utlänningar.
Det fanns ingen officiell ceremoni. Phanindra Paudel från landets krisledningscentral sa till Reuters att staten inte hade några organiserade program, eftersom räddningsarbetet fortfarande pågick i de drabbade områdena. President Ram Chandra Paudel reste själv ut till distrikten för att se skadorna.
Men dagen handlade inte bara om sorg, och det berodde på vad som hade hänt under jorden. På fredagen, nio dagar efter översvämningen, nådde räddningsarbetare två män ungefär 170 meter in i en tunnel vid kraftverket Trishuli 3A i distriktet Rasuwa. De hörde röster innan de kom fram. Inrikesminister Sudan Gurung berättade vilka männen var: Sanjay Shah, 30 år, och Kabir Maharjan, 45 år, båda arbetsledare på den mekaniska sidan. Lokal tv visade hur den första av dem bars ut på en räddningsarbetares axel, täckt av lera. Båda var stabila och flögs till sjukhus i Katmandu.
Sedan kom en tredje. Nepals armé meddelade att Lu Haitao hade tagits ut ur en 225 meter lång tunnel vid kraftverksprojektet Upper Trishuli-1, tio dagar efter att glaciären rasat längre upp längs floden. Han hade inga synliga skador och stabila livstecken, men visade tecken på lätt nedkylning. Arméns filmer visade hur han fick akut vård inne i en helikopter.
Hur många som fortfarande kan vara kvar där nere vet ingen säkert. Räddningsarbetet är nu inriktat på tolv vattenkraftsprojekt, där omkring 900 arbetare saknas och ungefär 500 tros sitta fast i tunnlar. Arméns räddningsgrupper tror att omkring 121 av de 900 finns inne i tunnelsystemet, medan andra kan ha arbetat på andra delar av kraftverken. Under måndagen letade man bland annat efter fyra av sex saknade vid kraftverket Chilime i det hårt drabbade Rasuwa. De kan fortfarande vara vid liv, enligt Shri Ram Neupane, en parlamentsledamot som deltar i arbetet. Myndigheterna hade skaffat specialutrustning och tagit fram de metoder som behövs vid Chilime. Räddningsarbetarna tror att överlevande är möjliga eftersom det finns luftfickor i många av tunnlarna. Enbart vid Trishuli 3A saknas minst 557 arbetare, varav omkring 115 tros vara i huvudtunneln.
Den australiska tunnelexperten Arnold Dix skrev på måndagen på sociala medier att han aldrig varit med om något liknande: inte en räddning, utan flera möjliga räddningar samtidigt, på olika platser, var och en med sina egna faror och sin egen osäkerhet. Dix är ordförande för den internationella tunnelorganisationen och var rådgivare 2023, när 41 män räddades efter 17 dagar i den kollapsade Silkyara-tunneln i Uttarakhand. Han sa att man mäts inte bara efter de liv man räddar, utan också efter de liv man vägrar att ge upp, och att Silkyara lärde honom att aldrig blanda ihop osannolikt med omöjligt. Specialgrupper från Indien, Kina, Sydkorea och USA arbetar sig genom rasmassor, skadade byggnader och tunnlar. Arméns talesperson Raja Ram Basnet sa att arbetet fortsatte i samma takt som första dagen, på marken, från luften och i tunnlarna, för att vara säker på att ingen fanns kvar därinne.
Före genombrottet på fredagen berättade Dix hur räddningsarbetare ropade in i tunneln vid Trishuli 3A att de var på väg. De trodde att ett svagt svar kom tillbaka: hunchha, ja eller okej. Grävmaskiner hade rensat bort 50 till 60 meter rasmassor. Mindre än en timme senare var de två männen ute.
Familjerna är inte tröstade. I Katmandu samlades de nära premiärministerns kansli och viktiga ministerier och krävde att sökandet skulle gå snabbare efter de hundratals som arbetade vid kraftverken och antingen sveptes bort av floden Bhotekhoshi eller begravdes under rasmassor. ”Vi har mycket hopp”, sa Reena, vars bror saknas. Hon sa att de säger att de räddar, men att hon vill se resultat. Bårhusen är överfulla. Polisen uppger att hundratals kroppar har lagts i massgravar efter att DNA-prov tagits för senare identifiering, och att bara omkring 100 har identifierats och lämnats tillbaka till familjerna. Trettiosex australier finns bland de saknade.
Katastrofen kom inte utan förvarning. Nepal ligger nedanför mer än 5 000 glaciärsjöar i Himalaya, som hålls tillbaka av dammar av grus och sten som kan vara instabila. Forskare som räknat sådana översvämningar i hela världen såg att antalet steg från 5,2 per år på 1980-talet till 15,2 per år på 2010-talet, i takt med den globala temperaturen men med ungefär tjugo års fördröjning. En genomgång från 2023 visade att den här typen av översvämningar blivit vanligare i sydöstra Tibet och längs gränsen mellan Kina och Nepal under det senaste årtiondet, och att 105 vattenkraftsprojekt fanns bland det som var i riskzonen.
I Yau Ma Tei i Hongkong tände hundratals nepaleser ljus och lade ner blommor i en samlingslokal på måndagen. Satish Gurung, tillförordnad generalkonsul, sa till dem att det var en mycket svår tid. Han uppgav 1 355 döda och 4 996 saknade, sa att katastrofen delvis orsakats av den globala uppvärmningen i bergen och bad om mer än hjälp och välgörenhet: om klimaträttvisa.