Fotografen öppnade aldrig sin kameraväska. Suman Nepali från Nepali Times satt på en sluttning ovanför floden och såg på två barn: femåriga Kirti Tamang, full av blåmärken och i chock, som hade sett sin mamma och sin syster föras bort av vattenmassorna innan hon själv slungades upp på sluttningen och senare hittades i skogen tillsammans med två andra barn, och som inte har kunnat tala sedan dess. Bredvid henne satt en pojke från hennes skola, Biswas Tamang, ännu mer illa tilltygad, med skolkortet kvar runt halsen. Det var kortet som gjorde att lärarna kunde få tag på hans mamma, som bor i ett angränsande distrikt och hade skickat honom till en engelskspråkig kommunal skola i Betrawati. Att ta ett foto kändes respektlöst, skrev fotografen. Det enda han kunde göra var att vara ett vittne.
Tretton dagar efter att is, sten och lera kom ner längs gränsen mellan Kina och Nepal den 26 augusti sänkte landet sina flaggor. Måndagen var den sista sorgedagen enligt hinduisk sed, då den närmaste familjen stannar hemma, släktingar kommer på besök och ritualer hålls för de döda. Några familjer vars anhöriga fortfarande saknas höll symboliska begravningar: kremeringen är den avgörande sista riten, och att genomföra den utan en kropp ger ändå en viss andlig lättnad. På kvällen planerades ljusvakor. Dödssiffran låg på minst 1 398, och mer än 5 500 personer saknades, omkring 800 av dem utlänningar.
Någon statlig ceremoni hölls inte. Phanindra Paudel vid det nationella krishanteringscentret sa till Reuters att det inte fanns några organiserade statliga program, eftersom sök- och räddningsarbetet fortfarande pågick i de drabbade områdena. President Ram Chandra Paudel, som är statschef med ceremoniell roll, reste själv ut till distrikten för att se skadorna.
Det som gjorde dagen till något mer än en begravning var det som hade hänt under jorden de tre föregående dygnen. På fredagen, nio dagar efter översvämningen, nådde räddningsmanskapet fram till två män ungefär 170 meter in i tunneln vid vattenkraftverket Trishuli 3A i distriktet Rasuwa. De hörde röster innan de kom fram. Inrikesminister Sudan Gurung namngav dem: Sanjay Shah, 30 år, mekanisk förman, och Kabir Maharjan, 45 år, mekanisk arbetsledare. Lokal tv visade hur den förste av dem, helt täckt av lera, bars ut på en räddningsmans axel. Båda var stabila och flögs till sjukhus i Katmandu.
Sedan kom en tredje. Den nepalesiska armén uppgav att Lu Haitao hade tagits ut ur en 225 meter lång tunnel vid kraftverksprojektet Upper Trishuli-1, tio dagar efter att glaciären rasat längre upp längs floden. Han hade inga synliga skador och stabila vitalvärden, men visade tecken på lätt nedkylning. Arméns filmer visade hur han fick akut sjukvård inne i en helikopter.
Räkningen av hur många som kan finnas kvar där nere är dyster och osäker. Räddningsarbetet har koncentrerats till tolv vattenkraftprojekt där omkring 900 arbetare saknas och ungefär 500 tros sitta fast i tunnlar. Arméns räddningsteam uppskattar att omkring 121 av de 900 kan befinna sig inne i tunnelsystemen, medan andra kan ha arbetat på andra delar av anläggningarna. Bland måndagens mål fanns fyra av de sex personer som saknas vid kraftverket Chilime i hårt drabbade Rasuwa, och som fortfarande kan vara vid liv, enligt Shri Ram Neupane, en parlamentsledamot som deltar i räddningsarbetet. Myndigheterna hade skaffat specialutrustning och arbetat fram de metoder som behövs vid Chilime. Räddarna tror att överlevande är möjliga eftersom många tunnlar innehåller luftfickor. Enbart vid Trishuli 3A räknar de oberoende kraftproducenternas förbund i Nepal med minst 557 saknade arbetare, varav omkring 115 tros befinna sig i huvudtunneln.
”Vi står inför något jag aldrig har varit med om tidigare”, skrev den australiske tunnelräddningsexperten Arnold Dix på sociala medier på måndagen. ”Inte en räddning, utan flera möjliga räddningar samtidigt, på olika platser, var och en med sina egna faror, sin egen ovisshet och liv som kanske fortfarande går att rädda.” Dix, ordförande i den internationella tunnelorganisationen, var rådgivare när 41 män räddades efter 17 dagar i den rasade Silkyara-tunneln i Uttarakhand 2023. Vi mäts inte bara efter de liv vi räddar, utan efter de liv vi vägrar att överge, sa han, och tillade att Silkyara lärde honom att aldrig blanda ihop osannolikt med omöjligt. Specialiserade team från Indien, Kina, Sydkorea och USA arbetar sig genom rasmassor, skadade byggnader och tunnlar. Arméns talesperson Raja Ram Basnet sa att insatsen fortsatte i samma takt som första dagen, på marken, från luften och i tunnlarna, för att säkerställa att ingen fortfarande satt fast.
Före genombrottet på fredagen berättade Dix att räddarna ropade in i tunneln vid Trishuli 3A att de inte skulle oroa sig, hjälpen var på väg. De trodde sig höra ett svagt svar, hunchha, ja eller okej. Just nu är glaset trekvartsfullt, sa han till AFP på väg till Nepal, och efter en vecka av dygnetruntångest var de kanske, kanske, tillbaka i miraklernas land. Grävmaskiner hade rensat 50 till 60 meter rasmassor. Mindre än en timme senare var de två männen ute.
Familjerna är inte tröstade. I Katmandu samlades de nära premiärministerns kansli och viktiga ministerier för att kräva att sökandet skulle gå snabbare efter de hundratals som arbetade vid vattenkraftverken och antingen sveptes bort av floden Bhotekhoshi eller begravdes under rasmassor. ”Vi har mycket hopp”, sa Reena, vars bror saknas. ”De säger att de gör en räddningsinsats. Om räddningen finns, var är resultatet? Vi behöver resultat.” Bårhusen har blivit överfulla, och polisen uppger att hundratals kroppar har lagts i massgravar efter att DNA-prover tagits för senare identifiering. Bara omkring 100 har identifierats och lämnats till familjerna. Trettiosex australier finns bland de saknade.
Det här gick att förutse. Nepal ligger nedanför mer än 5 000 glaciärsjöar i Himalaya som hålls tillbaka av moränvallar som kan vara instabila. Forskare som räknat översvämningar från sådana sjöar i hela världen fann att antalet per år steg från 5,2 på 1980-talet till 15,2 på 2010-talet, i takt med den globala lufttemperaturen med ungefär två decenniers fördröjning. En genomgång från 2023 visade att aktiviteten hade ökat i sydöstra Tibet och längs gränsen mellan Kina och Nepal under det senaste decenniet, och att 105 vattenkraftprojekt fanns bland den infrastruktur som är hotad.
I Yau Ma Tei i Hongkong tände hundratals nepaleser ljus och lade ner blommor i en samlingslokal på måndagen. Satish Gurung, tillförordnad generalkonsul, sa till dem att det var en mycket svår tid, angav dödssiffran till 1 355 och antalet saknade till 4 996, sa att katastrofen delvis drevs av den globala uppvärmningen i bergen och bad om mer än bistånd och välgörenhet: om klimaträttvisa.