Motorcykeln stannade utanför vallokalen i Tangermünde på söndagsmorgonen, och den lilla folksamlingen som väntade där började jubla. Ulrich Siegmund steg av, gick in tillsammans med sin fru Julia, lade sin röst och kom ut igen för att ställa upp på selfies med alla som frågade. Efteråt sa han till dem som stod runt honom att han kände en optimistisk stämning den dagen, och att Tyskland måste lämna sina politiska motsättningar bakom sig. Han hade redan förklarat att han bara skulle ta jobbet som regeringschef om partiet fick egen majoritet.
När kvällen kom i Magdeburg var frågan inte längre om Alternativ för Tyskland skulle vinna i Sachsen-Anhalt, utan hur stort. Den preliminära officiella räkningen från den regionala valkommissionen gav AfD 43,8 procent, partiets bästa resultat i någon tysk delstat och dubbelt så mycket som för fem år sedan. Friedrich Merz kristdemokrater kom tvåa med 17,2 procent, deras sämsta resultat någonsin i delstaten, och de lyckades inte vinna en enda valkrets direkt. Socialdemokraterna fick 9,3 procent, De gröna 8,9 och Vänsterpartiet 8,6. Även BSW klarade spärren in i parlamentet.
På scenen vid AfD:s valvaka stod orden: Välkommen. Allt är möjligt. Valdeltagandet var 77 procent, enligt tv-kanalen ZDF. När de första vallokalsundersökningarna kom upp på skärmarna stod Siegmund arm i arm med partiets två nationella ledare, som skrattade när det stod klart hur stor segern var. Folk viftade med tyska flaggor och kramade varandra. ”Vi har skrivit historia i det här landet”, sa Siegmund. ”Människorna har gjort helt klart att de äntligen vill ha en politisk förändring, och framför allt har de visat att de vill ha den med oss.” Donald Trump lade ut en skärmbild av resultatet på Truth Social utan någon kommentar. Högerextrema ledare i andra delar av Europa kallade det ett mandat för förändring.
Sachsen-Anhalt är ingen stor delstat. Den har omkring 2,14 miljoner invånare, gränsar till fyra andra delstater och sattes ihop 1945 av den sovjetiska administrationen av den preussiska provinsen Sachsen och fristaten Anhalt. Den upplöstes 1952 och området delades mellan distrikten Halle och Magdeburg, men 1990 fördes delarna ihop igen i samband med återföreningen. Här finns Tysklands högsta koncentration av världsarv, och det är landets minst religiösa delstat: 2018 tillhörde 15,2 procent av invånarna ett av de stora kristna samfunden.
Siegmund föddes i Havelberg i oktober 1990, tre veckor efter återföreningen. Han utbildade sig till handelstekniker inom grosshandel och utrikeshandel och studerade sedan ekonomisk psykologi och företagsekonomi. Vid 23 års ålder grundade han ett företag som sålde luftfräschare och doftsystem. Han gick med i CDU när han var 18 och lämnade partiet sex år senare. År 2014 gick han över till AfD, som då var ett år gammalt.
Vad han tog med sig från studierna var, enligt en spansk skildring, att enkla budskap fungerar om de upprepas, och att försäljning handlar mindre om att placera en produkt än om att skapa en känsla. Han hade arbetat med försäljning och på en ögonklinik i Berlin. Genombrottet på nätet kom under pandemin, när han skärpte sin kritik mot coronarestriktionerna och fick hundratusentals följare. Formeln har sedan dess varit korta fraser, upprepning, gott humör och ett framträdande som suddar ut avståndet mellan politiker och väljare. Han kom in i Sachsen-Anhalts parlament 2016 och har varit ordförande för AfD:s parlamentsgrupp tillsammans med Oliver Kirchner sedan augusti 2022. När partiet utsåg honom till toppkandidat 2025 fick han stöd av 98,3 procent av delegaterna.
Leendet är hans kännetecken. Han har bytt partiets vrede mot optimism och gick till val på budskapet att allt kommer att bli bra. Folk stod länge i kö för en selfie och en autograf.
Programmet under leendet är inte milt. Om AfD tar över delstatsregeringen är löftet omedelbara utvisningar, med det uttalade målet att få bort så många migranter utan uppehållstillstånd som möjligt. Partiet vill ha hårdare asylregler på alla nivåer, mer förvarstagande i förebyggande syfte, arbetsplikt för asylsökande och ett slut på allt offentligt stöd till integrationsprogram, som partiet kallar asylindustrin. Barn och ungdomar utan permanent uppehållstillstånd ska hållas utanför den vanliga skolan, och en arbetsgrupp för remigration ska inrättas inne i delstatsregeringen för att samordna asylpolitiken. Hur mycket av detta en delstatsregering lagligt skulle kunna göra är oklart: att skapa särskilda kategorier av flyktingar kan bryta mot internationell rätt och EU-rätt, och beslut om utvisningar fattas inte på delstatsnivå.
Det finns mer. Skolor och kulturinstitutioner ska styras mot vad partiet ser som traditionella värden, regnbågsflaggor förbjudas i skolan, den tyska flaggan hissas varje dag och nationalsången sjungas av elever och personal vid skolfester. Flyktingbarn ska undervisas i egna klasser och public service göras om i grunden. Medborgargarden. Mer ryska i skolan. Inga nya vindkraftsparker. På nationell nivå vill partiet kraftigt begränsa invandringen, återupprätta banden med Ryssland, minska stödet till Ukraina och lämna euron. Alla etablerade partier vägrar samarbeta med AfD, och den lokala grenen av Tysklands säkerhetstjänst har klassat partiet som högerextremt. Det lilla BSW kan bli den enda möjliga partnern.
Merz hade drivit kampanj med varningen att en AfD-seger skulle skada delstaten och skrämma bort utländska investerare. En mätning från ARD visade att 87 procent av delstatens väljare var missnöjda med förbundsregeringen, och Siegmund har kallat förbundskanslern AfD:s bästa valarbetare. ”Det här valresultatet är framför allt ett misstroendevotum mot förbundsregeringen”, sa Marcel Fratzscher vid det tyska institutet för ekonomisk forskning.
På måndagen sa Merz att alla var djupt skakade. Han kallade det CDU:s svåraste valnederlag på år, till och med decennier, och sa att ingen hade väntat sig att det skulle sluta så. Redan listan över dem som gratulerat AfD visade, menade han, hur stor internationell uppmärksamhet resultatet fått. När nästan 60 procent av väljarna röstar på partier som ifrågasätter landets demokratiska institutioner är det ett resultat man inte bara kan vifta bort, sa han. Att acceptera valutgången är själva kärnan i demokratin, tillade han, men vissa saker röstar man inte om: reglerna för hur vi lever tillsammans och grundlagens värden.
På valvakan i Magdeburg formulerade en av gästerna, Antony Lee, det på sitt eget sätt. ”Det är tydligt att vi behöver förändring i Tyskland och i Västeuropa. Och jag tror att en startsignal definitivt går ut härifrån, vare sig man tycker om det eller inte”, sa han. ”Jag är pappa, jag är företagare, och jag vet att det inte kan fortsätta så här i Tyskland”.