En dag i augusti 2019 böjde sig Chen Yuanhui över en bur i ett rum i bergen i Mangshan för att titta på en ung orm. Plötsligt kom något mörkt mot hans huvud uppifrån, och han hoppade instinktivt bakåt. Det var en Mangshanhuggorm som hade tagit sig ut ur sin bur. Efteråt skrev han på sociala medier att han hade klarat sig undan döden en gång till.
Under mer än trettio år har han blivit biten av ormar över tjugo gånger, nio av dem av just Mangshanhuggormen. Två av betten höll på att ta livet av honom. I dag är han 77 år och arbetar fortfarande med att forska om och skydda arten som han upptäckte för 37 år sedan. På de små restaurangerna vid bergets fot räcker det att säga ”ormdoktorn”, så vet alla vilken vithårig man du menar.
Allt började med en patient. Chen föddes i Guangdong, gick ut en medicinsk högskola i Hunan när han var nitton och arbetade sedan på ett forskningscenter för ormbett. När centret stängde 1982 tog han inget jobb i staden. I stället flyttade han in i bergen i Mangshan och blev läkare för ormbett där. År 1984 behandlade han på skogsbrukets personalsjukhus en skogsarbetare som hade blivit biten av något ovanligt. Ormen, som lokalbefolkningen kallade den lilla gröna draken, beskrevs som gul och grön med vit svans.
Chen kunde sina giftormar. Kungskobror är svarta, bambuhuggormar är gröna men små, och ormen som kallas femstegsormen är stor men brun. Ingen av dem passade in. Han drog slutsatsen att det måste vara en art som ingen hade beskrivit tidigare.
Sedan följde fem år av letande. Varje ledig dag gick han upp i bergen. Han mötte björnar och han gick vilse, men han tänkte aldrig sluta. År 1989 fick han höra att en arbetare hade fångat ett bo med tjugotre ormar som stämde med beskrivningen. Utan att säga något till sin fru använde han pengarna som familjen hade sparat i tre år till ett kylskåp, och köpte ormarna.
Han skickade foton till experter i provinsen, men svartvita bilder räckte inte. Därför reste han till zoologen Zhao Ermi i Chengdu med två nykläckta ungar, som visade sig vara för små. Han åkte tillbaka till Yizhang, hämtade en vuxen orm och reste till Chengdu en gång till. År 1990 publicerade Zhao och Chen en gemensam artikel om djuret, Kinas femtionde giftorm, under namnet Mangshanhuggorm.
Namnet var den lätta delen. Ingen visste hur många ormar som fanns, och samtidigt spred skogsbruket en slogan om att tjäna pengar på att döda ormar. Chen gick till ledningen i länet och argumenterade för skydd först och forskning sedan. Efter nästan ett års diskussioner blev hans förslag ett officiellt dokument som stoppade handeln med dödade ormar.
Djuret är nattaktivt, väger tre till fem kilo och kan bli upp till 203 centimeter långt. Det viftar med sin vita svansspets som en larv för att locka byten nära. Giftet får blodet att levra sig och fräter på muskler, och det kan döda en människa utan behandling. Honan lägger tretton till tjugoen ägg och vaktar dem tills de kläcks.
Chen började föda upp ormarna. År 1994 kom de första ungarna i fångenskap, och fram till 2022 hade han fött upp 160 ormar, som alla släpptes ut i bergets naturreservat. Vissa år bodde han halva tiden på berget, eftersom ormarna är aktiva på natten och han måste sova ute och gå in i skogen med ficklampa.
Priset betalade också familjen. Hans fru var nära att skilja sig från honom på grund av ormarna, och hans dotter sökte inget jobb på fyra år efter examen för att kunna följa med upp på berget. Familjen bodde kvar i sitt hus på 51 kvadratmeter, och där födde han upp ormarna. När arten 2011 klassades som hotad steg priset på svarta marknaden till över en miljon yuan, ungefär 150 000 dollar, per orm. Chen sa nej till alla erbjudanden.
Det nionde bettet kom den 18 augusti 2003, i vänster långfinger. Han visste hur viktiga de första tre minuterna är, men han använde dem till kameran, eftersom det var den första unga vilda ormen han hade hittat. Han förlorade medvetandet innan han kom ner från berget, och svullnaden spred sig från fingret till bröstet. Efter tre dygn vaknade han igen, utan halva fingret.
Enligt hans egen räkning finns det fortfarande färre än sexhundra av dessa ormar kvar. Arbetet kräver någon som inte är rädd för hårt slit, för döden eller för ormar, och som klarar ensamheten. En sådan person är svår att hitta, sa han, och han hoppas möta någon medan han fortfarande lever.
En av hans ormar finns i dag som utställningsexemplar på Kinas nationella zoologiska museum. I år kritiserade museet en man som hade låtit sina två barn leka med exemplaret tills det skadades. Chen sa att han var förtvivlad och inte kunde förstå varför en vuxen låter barn behandla något så värdefullt som en leksak. ”Barn förstår inte, men vuxna borde göra det”, sa han.