En dag i augusti 2019 böjde sig Chen Yuanhui över en bur i ett rum uppe i Mangshanbergen för att titta närmare på en ung orm. Något mörkt kom emot huvudet uppifrån, och han hoppade instinktivt bakåt. Det som hade huggit mot honom var en mangshanhuggorm som hade tagit sig ut ur sitt utrymme. Efteråt skrev han på sociala medier att han hade klarat sig undan döden ännu en gång.
Orden ”ännu en gång” bär mycket. Under mer än trettio år av arbete med den här ormen har han blivit biten över tjugo gånger, nio av dem av just mangshanhuggormen, och två av betten höll på att ta livet av honom. I dag är han 77 år och fortfarande mitt i arbetet med att utforska och skydda den art han själv upptäckte för 37 år sedan. På de små restaurangerna vid bergets fot räcker det att säga ”Ormdoktorn”, så vet alla vilken vithårig man du menar.
Allt började med en patient. Chen föddes i Guangdong, gick ut en klinisk högskola i Hunan när han var nitton och arbetade sedan vid ett forskningscenter för ormbett. När centret lade ner 1982 tackade han nej till ett jobb i staden. I stället gav han sig av långt in i Mangshanbergen och etablerade sig som läkare för ormbett. På personalsjukhuset vid skogsbruksanläggningen i Mangshan behandlade han 1984 en skogsarbetare som hade blivit biten av något märkligt. Ormen, som lokalbefolkningen kallade ”den lilla gröna draken”, beskrevs som gul och grön över hela kroppen, med vit svans och ett mönster som såg ut som fyrkanter uppifrån och trianglar från sidan.
Chen kunde sina giftormar. Kungskobror är svarta. Bambuhuggormar är gröna men små. Femstegsormen är stor men brun. Ingen av dem stämde. I en annan version av samtalet var det patientens ord om att ormen var tjockare än en vinflaska och hade en svans som höll på att vitna som fick honom att haja till. Slutsatsen blev densamma: det här var en art som ingen hade beskrivit.
Sedan följde fem års letande. Varje ledig dag gick han upp i bergen. Han mötte björnar. Han gick vilse. Att sluta var aldrig ett alternativ. År 1989 fick han höra att en arbetare hade fångat ett bo med tjugotre ormar som passade in på beskrivningen av den lilla gröna draken. Utan att säga något till sin fru använde han de pengar familjen hade sparat i tre år till ett kylskåp och köpte ormarna.
Han var överlycklig, berättade han senare, och skickade foton till experter i provinsen, men svartvita bilder räckte inte för att avgöra saken. Därför tog han med sig två nykläckta ungar hela vägen till Chengdu för att träffa zoologen Zhao Ermi. Ungarna var för små för att bevisa något. Han återvände till Yizhang, hämtade en vuxen orm och gjorde om resan. År 1990 publicerade Zhao och Chen en gemensam artikel som beskrev djuret, Kinas femtionde giftormsart, under namnet mangshanhuggormen. Beskrivningen kom ut i Sichuan Journal of Zoology under släktnamnet Trimeresurus; i dag förs arten till Protobothrops.
Att ge arten ett namn var den lätta delen. Ingen visste hur många det fanns eller hur långt de spred sig, och skogsbruksanläggningen drev vid den tiden en kampanj om att tjäna pengar på att döda ormar. Chen vände sig till länsledningen och argumenterade för skydd först, forskning sedan. Det tog nästan ett år av diskussioner fram och tillbaka, men den vädjan han skrev utfärdades till slut som ett myndighetsdokument. Handeln med dödade ormar stoppades, och arten undgick att utrotas nästan lika snabbt som den hade upptäckts.
Djuret är värt besväret. Det är en nattaktiv groporm som väger tre till fem kilo och kan bli upp till 203 centimeter lång. Den vita svansspetsen viftar den med som en larv för att locka bytet inom räckhåll. Giftet får blodet att levra sig och fräter på muskelvävnad, och kan döda en människa om det inte behandlas. Ovanligt nog för en huggorm lägger honan tretton till tjugoen ägg och vaktar dem tills de kläcks.
Chen började föda upp dem. År 1994 fick han fram de första ungarna i fångenskap, 2017 kläckte han tio under förhållanden som efterliknade naturen, och fram till 2022 hade han fött upp 160 ormar, som alla släpptes ut i bergets naturreservat. Vissa år bodde han halva tiden på berget, eftersom ormarna är nattaktiva och han fick sova utomhus och gå ut i skogen med ficklampa. Mangshan täcker mer än tvåhundra kvadratkilometer, sa han, och nästan varje meter bär hans fotspår. Han bar tiotals kilo utrustning: sovsäck, tält, kläder, torrmat, kamera, videokamera, papper och fyra eller fem ficklampor i olika storlekar, ifall batterierna tog slut.
Priset betalade inte bara han själv. Hans fru var nära att skilja sig från honom på grund av ormarna. Hans dotter var så orolig för honom att hon lät bli att söka jobb i fyra år efter examen, för att kunna följa med upp på berget och hålla ormar hemma. Familjen flyttade aldrig från sitt hus på 51 kvadratmeter, och det var där han födde upp ormarna. Sedan IUCN klassade arten som starkt hotad 2011 ska priserna på svarta marknaden ha stigit till över en miljon yuan, ungefär 150 000 amerikanska dollar, per orm. Chen tackade nej till erbjudandena, och när en ormhandlare stal ett djur ur hans grop flyttade han in ormarna i sitt eget hem.
Det nionde bettet kom den 18 augusti 2003, från en ung orm han höll på att släppa ut, rakt i vänster långfinger. Han visste precis hur avgörande de tre första minuterna är, men han använde dem till kameran i stället, eftersom det var den första vilda ungen han någonsin hittat och han ville ha de första bilderna och filmerna av den. Han förlorade medvetandet innan han hann ner från berget. Svullnaden spred sig från fingret upp till bröstet. Smärtan gick in i benen och in i hjärtat, sa han. Kollegerna hade redan förberett hans minnestal. Familjen fortsatte att ge honom medicin, i tanken att så länge det finns liv finns det hopp, och efter tre dygn vaknade han upp igen, utan ett halvt finger.
Enligt hans egen räkning finns det fortfarande färre än sexhundra av dessa ormar kvar. Så vitt han vet är han den enda i världen som har studerat arten långsiktigt där den hör hemma, även om skyddsgruppen i dag består av tre eller fyra personer. Arbetet kräver någon som inte är rädd för umbäranden, utmattning, döden eller ormar, och som klarar av ensamheten. En sådan människa är svår att hitta, sa han, och han hoppas få möta en medan han fortfarande lever.
En av hans ormar hamnade som preparat på Kinas nationella zoologiska museum, dit han själv skänkte den. I år kritiserade museet offentligt en man som hade uppmuntrat sina två barn att leka med preparatet tills det skadades. Chen sa att han var förkrossad och att han inte kunde förstå hur en vuxen kunde låta barn behandla ett så värdefullt preparat som en leksak, och att föräldern bar hela ansvaret. ”Barn förstår inte, men det borde vuxna göra”, sa han.