Barnen somnade klockan tio. Efter det fanns det en symaskin som hon hade vunnit i en tävling, ett tygstycke som låg hemma och ungefär en timme kvar av natten. Oksana Alkhunsaeva hade kommit tillbaka från sin andra föräldraledighet till jobb som inte hade något med sömnad att göra, mest försäljning, och den enda tid hon hade kvar var tiden i slutet av dagen. Hon visste att hon måste sy. Men hon visste ännu inte hur.
En natt drömde hon om sin döda mormor, som sade ett enda ord: ”Sy.” Oksana tar alltid drömmar på allvar. I dag beställer människor hennes kläder från hela Ryssland, från Moskva och Sankt Petersburg till Jakutsk och Kamtjatka.
Hon föddes 1984 i Ust-Ordynsky, en ort med ungefär 15 000 invånare i Irkutsk-regionen. Hon var yngst i familjen Khunkheev och den efterlängtade dottern efter två pojkar. Föräldrarna följde gamla traditioner och talade burjatiska hemma, vilket de flesta familjer inte gjorde på den tiden. Oksana säger att hon såg allt burjatiskt omkring sig som barn, och att allt gjordes som om det var det enda naturliga. Men familjen bar inga traditionella kläder till vardags. Mormodern hade riktiga gutul, burjatiska stövlar, och mer än så var det inte.
Det finns skäl till att de gamla kläderna försvann. Burjaterna är ett mongoliskt folk som bor kring Bajkalsjön, i södra Sibirien och norra Mongoliet, och deras kultur växte fram i den mongoliska världen, med boskapsskötsel, släktbaserade samhällen, tält och religiösa traditioner. Den ryska erövringen av dessa delar av Sibirien började på 1620-talet. Under tsartiden och särskilt under Sovjetunionen blev kontrollen hårdare: jorden fördelades om, burjatiska ledare förföljdes och kulturen gjordes mer rysk. År 1958 tog de sovjetiska myndigheterna bort ordet ”mongolisk” ur republikens namn. Redan 1938 hade alla burjatiska kloster stängts, och böcker och konst hade förstörts eller tagits av staten.
I det området växte Oksana upp. Hon lekte med dockor, hittade på mönster och sydde kläder till dem. Hon såg också den mexikanska såpoperan Simplemente Maria, där en flicka från landsbygden kommer till huvudstaden och blir designer. Lilla Oksana från Ust-Ordynsky ville precis samma sak. Tonåren blev svåra. I åttan bytte hon skola och blev genast utanför. Hemma hade hon bröder som skyddade henne och en pappa som kallade henne sin skönhet, men i den nya skolan skrattade klasskamraterna åt hennes läppar, gjorde hennes efternamn till ett skällsord och sparkade hennes väska med böcker genom korridorerna. Hon lärde sig att stänga av. Än i dag kommer smärtan efter en konflikt först flera timmar eller dagar senare, och den är svår att hantera. Eftersom hon ville förstå varför människor beter sig så läste hon psykologi på universitetet.
Vändningen kom av en slump. År 2008 fick hon jobb på ett centrum för burjatisk kultur, som samma år ordnade festivalen Altargana i Irkutsk. Festivalen började i Mongoliet 1994 och lockar i dag deltagare från Inre Mongoliet till Frankrike. Oksana blev förvånad över hur stor den var. ”Innan dess hade jag knappt sett våra nationella kläder. Men på festivalen fanns hela rikedomen i den burjatiska traditionen på en gång”, minns hon. Festivalen har fått sitt namn efter växten altargana, som ser enkel ut med små blad och gula blommor, men som har mycket djupa rötter. Oksana tänkte länge på sina egna rötter och förstod vad hon ville göra. Men hon kunde det ännu inte.
De första dräkterna sydde hon till släkten, för att barnen och syskonbarnen skulle bära burjatiska kläder. De blev vackra, men omöjliga att använda, eftersom de följde traditionen exakt. Hon ville också synas och började delta i modevisningar, och på en av dem kom en journalist fram och bad om en intervju, precis som i såpoperan. Med tiden har hon förstått att det viktigaste ändå är att människor bär hennes kläder. År 2023 utsågs hon till bästa designer i det burjatiska distriktet Ust-Orda.
För henne är en burjatisk dräkt inte ett museiföremål. Arbetet börjar med människan: hon tar först reda på vilka former kunden gillar i vanliga kläder, och först sedan gör hon om det till burjatisk dräkt. Hela familjen hjälper till. Maken organiserar, mamman stryker kläder och syr klart i sista minuten, pappan gör speciella knivar och kör alla dit de ska.
Samtidigt är nuet hårt. Sedan det fullskaliga kriget mot Ukraina började 2022 har många soldater från Burjatien dött. Den oberoende redaktionen Ludi Bajkala räknade till 9 200 döda från Burjatien och Irkutsk-regionen mellan 2022 och 2026.
Oksana skrattar när hon säger att hon ibland vill tillbaka till ett lugnt kontorsjobb. Men då kommer någon fram och frågar hur man kan få en dräkt som hennes. ”Det är som om någon inte släpper mig och hela tiden säger: ’Sy.’”