Barnen somnade vid tio. Efter det fanns en symaskin som hon hade vunnit i en tävling, ett tygstycke som låg hemma och ungefär en timme innan natten tog slut. Oksana Alkhunsaeva hade kommit tillbaka från sin andra mammaledighet till arbeten som inte hade något med sömnad att göra, mest försäljning, och den enda tid som blev över var timmarna i slutet av dagen. Hon visste att hon måste sy. Hon visste ännu inte hur.
Instruktionen kom på det sätt som instruktioner ibland kommer. En natt drömde hon om sin döda mormor, som sade ett enda ord: ”Sy.” Oksana har aldrig sett drömmar som något abstrakt, utan lyssnar på det som når henne den vägen. I dag beställs hennes kläder från hela Ryssland, från Moskva och Sankt Petersburg till Jakutsk och Kamtjatka.
Hon föddes 1984 i Ust-Ordynsky, en ort med omkring 15 000 invånare i Irkutskregionen, som yngsta barn i familjen Khunkheev och den efterlängtade dottern efter två söner. Föräldrarna höll fast vid traditionella riter och talade burjatiska hemma, vilket de flesta familjer inte gjorde på den tiden. Hon säger att hon såg allt burjatiskt runt omkring sig från barndomen, och att allt gjordes som om det helt enkelt var det naturliga. Traditionella kläder bar familjen dock inte i vardagen. Mormor hade riktiga gutuler, burjatiska stövlar, och mer än så var det inte.
Att en garderob töms under några generationer har sina skäl. Burjaterna är ett mongoliskt folk med sitt historiska hemland kring Bajkalsjön och i delar av södra Sibirien och norra Mongoliet, och deras kultur växte fram i den mongoliska världen: nomadisk boskapsskötsel, klaner, jurtor, shamanska traditioner och, i många samhällen, tibetansk buddhism. Den ryska kolonisationen av dessa delar av Sibirien började omkring 1620-talet, när kosackerna ryckte fram militärt. Fort byggdes, skatt krävdes in och de politiska banden till mongoliska härskare bröts. Vissa samhällen gjorde motstånd eller flydde söderut till Mongoliet innan den ryska makten var etablerad under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. Under kejsartiden och särskilt i Sovjetunionen gick integrationen längre: omfördelning av mark, kollektivisering, förtryck av buddhistiska institutioner och av den burjatiska eliten samt russifiering. År 1958 tog de sovjetiska myndigheterna bort ordet ”mongolisk” ur republikens namn. Redan 1938 var alla fungerande burjatiska datsaner, det vill säga buddhistiska kloster, stängda, och stora delar av den religiösa konsten och handskrifterna hade beslagtagits eller förstörts. Lamor arresterades, skickades i exil eller avrättades, och den stora terrorn slog hårt mot burjatiska lärare, författare och tjänstemän. I september 1937 delades den burjat-mongoliska republiken, och tre distrikt fördes över till Irkutsk oblast och bildade senare det autonoma distriktet Ust-Orda.
Det var i det distriktet Oksana växte upp. Hon lekte med dockor, hittade på mönster och sydde kläder till dem medan hon såg den mexikanska telenovelan Simplemente Maria, där en flicka från en avlägsen landsbygd kommer till huvudstaden och blir designer. Lilla Oksana från Ust-Ordynsky ville precis det. Tonåren blev svåra. I åttonde klass bytte hon skola och hamnade omedelbart utanför. Hon var van vid bröder som skyddade henne och en pappa som kallade henne sin ”skönhet”; i den nya skolan hånade klasskamraterna hennes fylliga läppar, gjorde efternamnet till ett öknamn och sparkade hennes väska med skolböcker längs korridorerna. Hon lärde sig att stänga av. Fortfarande utlöser varje konflikt vad hon kallar ett fördröjt gensvar: det som sårar träffar henne inte i stunden utan timmar eller dagar senare, och är mycket svårt att bearbeta. För att förstå varför människor beter sig så läste hon psykologi på universitetet.
Vändningen kom av en slump. År 2008 fick hon arbete på centret för bevarande och utveckling av den burjatiska folkgruppen, som samma år anordnade festivalen Altargana i Irkutsk. Festivalen startade i Mongoliet 1994 och har sedan blivit internationell, med deltagare från Inre Mongoliet till Frankrike. Oksana blev överraskad av storleken och av vad hon fick se. ”Innan dess hade jag nästan aldrig sett våra nationella kläder. Men på festivalen fanns hela rikedomen i den burjatiska traditionen på en gång. Jag såg på och beundrade den”, minns hon. Festivalen har fått sitt namn efter växten altargana, som har små blad och anspråkslösa gulgyllene blommor och ser oansenlig ut, men vars rotsystem är ovanligt utvecklat. Hon tänkte mycket på sina egna rötter och förstod vad hon ville göra. Hon hade fortfarande långt kvar innan hon kunde göra det.
De första dräkterna sydde hon till släkt och närstående, eftersom hon ville att hennes barn och syskonbarn skulle bära nationella kläder och intressera sig för sin kultur. De blev vackra, men omöjliga att använda: gjorda strikt efter kanon hade de ingenstans att komma till sin rätt. Hon ville också bli sedd och började ställa upp i modevisningar, och vid en av dem kom en journalist fram och bad om en intervju, precis som i telenovelan. Catwalken, ljusen och de professionella modellerna var själva barndomsdrömmen, men med tiden har hon börjat tycka att det hon egentligen vill är att människor ska bära hennes kläder. År 2023 utsågs hon till bästa designer i det burjatiska distriktet Ust-Orda.
För henne är en burjatisk dräkt inget museiföremål. Arbetet börjar med människan: först försöker hon ta reda på vilka former och silhuetter kunden gillar i vanliga kläder, och sedan översätter hon det till dräktens språk. Hela familjen är med. Maken organiserar, mamman hjälper till på visningar, stryker och syr det som brådskar, pappan gör speciella knivar och kör alla dit de ska, och svärmor och svägerska hjälper också till. Verkstadens egen annons, med ett telefonnummer i Irkutsk, erbjuder nationsdräkter, moderna stiliserade kläder, huvudbonader, shamanska föremål som skålar och små klockor, etniska smycken, burjatiska dockor och de bälten, pipor och pungar som används vid bröllop. Dmitry Alkhunsaev anges som rådgivare för de shamanska föremålen.
Det finns en marknad för det här i dag. Designer från Rysslands många folkgrupper har väckt uppmärksamhet med etniskt mode, bland dem Ulzyma Vantazova i republiken Burjatien, som gör kaftaner av filtad fårull, nomadernas traditionella tyg, och dekorerar dem med buddhistiska ornament. Språket står svagare än kläderna. I den ryska folkräkningen 2002 uppgav 353 113 personer av en befolkning på 445 175 att de talade burjatiska. Unescos atlas över hotade språk från 2010 beskrev de burjatiska varieteterna som hotade i olika grad.
Och så finns nuet. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 uppges Burjatien ha drabbats av oproportionerligt höga förluster och mobilisering; den oberoende redaktionen Ludi Baikala har räknat till 9 200 döda från Burjatien och Irkutskregionen mellan 2022 och 2026.
Oksana skrattar när hon erkänner att hon ibland vill tillbaka till ett lugnt, tryggt kontorsarbete. Sedan kommer någon fram till henne och frågar hur man får en dräkt som hennes. ”Det är som om någon inte släpper mig och hela tiden säger: ’Sy.’”