Barnen somnade vid tio. Sedan fanns det en symaskin som hon hade vunnit i en tävling, ett tygstycke som låg framme i hemmet och kanske en timme innan natten var slut. Oksana Alkhunsaeva hade kommit tillbaka från sin andra mammaledighet till arbeten som inte hade något med sömnad att göra, mest försäljning, och den enda tid som blev över var tiden i dagens slut. Hon visste att hon måste sy. Hon visste ännu inte hur.
Uppmaningen kom på det sätt som uppmaningar ibland kommer. En natt drömde hon om sin bortgångna mormor, som sa ett enda ord: ”Sy.” Oksana har aldrig betraktat drömmar som något abstrakt; hon lyssnar på det som når henne den vägen. I dag beställs hennes kläder från hela Ryssland, från Moskva och Sankt Petersburg till Jakutsk och Kamtjatka.
Hon föddes 1984 i Ust-Ordynsky, en ort med omkring 15 000 invånare i Irkutsk-regionen, som yngsta barn i familjen Khunkheev och den efterlängtade dottern efter två söner. Föräldrarna höll fast vid traditionella riter och talade burjatiska hemma, vilket de flesta familjer inte gjorde på den tiden. Hon berättar att hon från barnsben såg allt burjatiskt omkring sig, och att allt gjordes som om det helt enkelt var den naturliga ordningen. Traditionella kläder bar familjen dock inte i vardagen. Mormodern hade riktiga gutuls, burjatiska stövlar, och mer än så var det inte.
Att en garderob töms under några generationer har sina skäl. Burjaterna är ett mongoliskt folk vars historiska hemland ligger kring Bajkalsjön och i delar av södra Sibirien och norra Mongoliet, och vars kultur utvecklades inom den vidare mongoliska världen: mobil och halvmobil boskapsskötsel, klanbaserad samhällsordning, ger-tält, shamanska traditioner och, i många samhällen, tibetansk buddhism. Den ryska koloniseringen av dessa delar av Sibirien inleddes kring 1620-talet med kosackernas militära framryckning. Fästningar byggdes, tribut infördes, och de politiska band som hade knutit burjatiska samhällen till mongoliska härskare trängdes undan. Samhällen gjorde motstånd, angrep ryska positioner eller flydde söderut till Mongoliet, innan den ryska överhögheten befästes under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Under imperiet och särskilt under Sovjetunionen fördjupades integrationen: omfördelning av mark och ekonomi, kollektivisering, förtryck av buddhistiska institutioner och burjatiska eliter samt kulturell russifiering. År 1958 tog de sovjetiska myndigheterna bort ordet ”mongolisk” ur republikens namn. Redan 1938 hade varje fungerande burjatisk datsan, det vill säga buddhistiskt kloster, stängts, och stora delar av den religiösa konsten, handskrifterna och den materiella kulturen konfiskerats eller förstörts; lamor berövades sina rättigheter, greps, sändes i exil eller avrättades, och den stora terrorn slog hårt mot burjatiska lärare, författare, tjänstemän och präster. I september 1937 delades den burjat-mongoliska republiken, och distrikten Alar, Bokhan och Ekhirid-Bulagad överfördes till Irkutsk oblast, där de senare bildade det autonoma distriktet Ust-Orda.
Det är i det distriktet Oksana växte upp, lekte med dockor, hittade på mönster och sydde kläder till dem och såg den mexikanska tv-serien Simplemente Maria, där en flicka från en avlägsen landsbygdsprovins kommer till huvudstaden och blir modedesigner. Lilla Oksana från Ust-Ordynsky ville precis det. Tonåren blev svåra. I åttan bytte hon skola och blev genast utfryst. Hon var van vid bröder som skyddade henne och en far som kallade henne sin ”skönhet”; i den nya skolan hånade klasskamraterna hennes fylliga läppar, förvandlade hennes efternamn till glåpord och sparkade hennes väska med läroböcker genom korridorerna. Hon lärde sig att stänga av. Än i dag utlöser varje konflikt det hon kallar en fördröjd reaktion: smärtan kommer inte i samma stund som det händer, utan timmar eller dagar senare, och är mycket svår att bearbeta. Eftersom hon ville förstå varför människor beter sig så, tog hon en universitetsexamen i psykologi. Etniska stereotyper i Ryssland är fortfarande dåligt utforskade; en undersökning med 1 115 svarande gav en karta över de sextio största inhemska etniska grupperna och visade att upplevd status förutsade bedömningar av kompetens, medan konkurrens förutsade brist på värme.
Vändningen kom av en slump. År 2008 tog hon anställning vid Centrumet för bevarande och utveckling av den burjatiska folkgruppen, som samma år arrangerade festivalen Altargana i Irkutsk. Festivalen startade i Mongoliet 1994 och har sedan dess blivit internationell, med deltagare från Inre Mongoliet till Frankrike. Oksana slogs av dess omfattning och av det hon fick se. ”Innan dess hade jag nästan aldrig sett våra nationella kläder. Men på festivalen fanns hela rikedomen i de burjatiska traditionerna där på en gång. Jag tittade och beundrade”, minns hon. Festivalen har fått sitt namn efter växten altargana, som har små blad och anspråkslösa guldgula blommor och ser oansenlig ut, men vars rotsystem är utomordentligt utvecklat. Hon tänkte mycket på sina egna rötter och förstod vad hon ville skapa. Hon hade fortfarande långt kvar innan hon kunde skapa det.
De första dräkterna sydde hon till släktingar och närstående, eftersom hon ville att hennes barn och hennes brorsbarn och systerbarn skulle bära nationella kläder och intressera sig för sin kultur. De blev vackra och samtidigt omöjliga att använda: eftersom de följde kanon till punkt och pricka fanns det ingenstans att gå i dem. Hon ville också bli sedd, så hon anmälde sig till modevisningar, och vid en av dem kom en journalist fram och bad om en intervju, precis som det hade gått till i tv-serien. Catwalken, ljusen och de professionella modellerna var själva barndomsdrömmen, men med tiden har hon kommit att tänka att det hon egentligen vill är att människor ska bära hennes kläder. År 2023 utsågs hon till bästa designer i det burjatiska distriktet Ust-Orda.
För henne är en burjatisk dräkt inte ett museiföremål. Arbetet börjar med människan: hon försöker först ta reda på vilka former och silhuetter en kund tycker om i vanliga kläder, och först därefter översätter hon de önskemålen till den burjatiska dräktens språk. Nu är hela familjen inblandad. Maken organiserar; mamman hjälper till vid visningar, stryker kläder, syr det som brådskar; pappan tillverkar särskilda knivar och kör alla dit de ska; svärmor och svägerska hjälper också till. Ateljéns egen annons, med ett telefonnummer i Irkutsk, omfattar nationella dräkter, moderna stiliserade kläder, huvudbonader, shamanska föremål som skålar och små klockor, etniska smycken, burjatiska dockor och de bälten, pipor och pungar som används vid bröllop, med Dmitry Alkhunsaev angiven som konsult för de shamanska föremålen.
Det finns en bredare marknad för detta i dag. Designer från Rysslands många nationaliteter har väckt uppmärksamhet med etniskt inspirerat arbete, bland dem Ulzyma Vantazova i republiken Burjatien, som gör kaftaner av filtad fårull, nomadernas traditionella tyg, och pryder dem med buddhistiska ornament. Språket är däremot tunnare än kläderna. I den ryska folkräkningen 2002 uppgav 353 113 personer av en etnisk befolkning på 445 175 att de talade burjatiska. Unescos atlas över hotade språk från 2010 beskrev burjatiska varieteter som hotade i olika grad snarare än att ge dem en enda gemensam status. En etnografisk studie av nyhetsmedier i de burjatiska områdena visade att burjatiskspråkiga medier, i takt med att språkbytet fortskred, fick en allt mer symbolisk än informerande roll, med ett innehåll som blev kulturellt snävare.
Och så finns nuet. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 har Burjatien enligt uppgift drabbats av oproportionerligt höga militära förluster och en oproportionerligt omfattande mobilisering; den oberoende redaktionen Ludi Baikala räknade till 9 200 stupade från Burjatien och Irkutsk-regionen mellan 2022 och 2026.
Oksana skrattar när hon medger att hon ibland vill tillbaka till ett lugnt, tryggt kontorsarbete. Då kommer någon fram till henne och frågar hur man får en dräkt som hennes. ”Det är som om någon inte släpper mig och hela tiden säger: ’Sy.’”