Tidigt på måndagsmorgonen började de komma in genom dörrarna till den serbisk-ortodoxa Lukaskyrkan i Belgrad, i tusental: före detta soldater i uniform, unga män med Serbiens och Republika Srpskas flaggor, fotbollssupportrar. Inne i kyrkan låg Ratko Mladićs kropp på lit de parade. Hans officersmössa och hans sabel låg på kistan, medaljerna var utställda bredvid, och män i fältuniform stod vakt på var sida.
Senare bars kistan ut under applåder, draperad i den serbiska flaggan, och processionen gick vidare till kyrkogården i Košutnjak. Bland dem som följde med fanns hundratals fotbollssupportrar och unga män med banderoller som visade hans ansikte. Det avlossades salut och en militärorkester spelade. Serbiska ministrar var på plats, trots att regeringen tidigare hade lovat att inga tjänstgörande företrädare skulle delta. Det var precis detta som Bryssel hade varnat för: förhärligande av dömda krigsförbrytare hör enligt EU inte hemma vare sig i unionen eller i dess kandidatländer. Den serbiska regeringen fortsätter att avvisa sådana varningar. Den vägrar också att erkänna att det begicks folkmord i Srebrenica och kallar i stället avrättningarna av tusentals människor för ett fruktansvärt brott. Några dagar tidigare hade supportrar till Röda Stjärnan Belgrad rullat ut en stor bild av Mladić under en match i huvudstaden, med en text som anspelade på just dessa avrättningar, och skanderat hans namn.
Mannen i kistan föddes den 12 mars 1942 och dog den 27 augusti 2026, 84 år gammal, medan han avtjänade ett livstidsstraff i Haag. Han hade varit befälhavare för Republika Srpskas armé under Bosnienkriget, kallades allmänt ”Bosniens slaktare” och dömdes 2017 av Jugoslavientribunalen på tio åtalspunkter: en för folkmord, fem för brott mot mänskligheten och fyra för brott mot krigets lagar och sedvänjor. Som högsta militära chef med befälsansvar hölls han ansvarig både för belägringen av Sarajevo och för massakern i Srebrenica. Efter domen kallade Zeid Ra’ad al-Hussein, FN:s tidigare människorättskommissarie, honom för själva sinnebilden av ondska.
Vad domen omfattade finns dokumenterat. I juli 1995 dödades mer än 8 000 bosniakiska män och pojkar i Srebrenica, och mellan 25 000 och 30 000 bosniakiska civila fördrevs, av VRS-förband under Mladićs befäl. I de områden som VRS kontrollerade omfattade kampanjen mot bosniaker och bosniska kroater olaglig internering, våldtäkter som ett led i folkmordet, tortyr, plundring, granatbeskjutning av civila, förföljelse av politiska ledare och intellektuella samt förstörelse av hem, företag och religiösa byggnader. Domstolarna slog fast att vissa av gärningsmännen hade uppsåt att förinta de skyddade grupperna.
Den nederländska utredningen om enklavens fall visar hur små marginalerna var under de dagarna. Officerare i Dutchbat upprättade blockeringspositioner med order att förhindra en upptrappning, att hålla uppsikt över VRS så att styrkorna inte kunde ta sig runt dem och att fungera som en sköld mellan befolkningen och de bosnienserbiska förbanden. Eftersom VRS inte sköt direkt mot positionerna drog de nederländska officerarna slutsatsen att styrkorna inte heller skulle skjuta mot befolkningen, så länge nederländarna stod emellan. Positionerna fick överges bara om den bosniska armén gav upp striden, om de pansrade fordonen hotades eller om VRS gick runt dem utan att något flygunderstöd kom. Om staden angreps skulle B-kompaniet försöka föra civila mot Potočari, som ännu var relativt lugnt. Flygstödet hade samtidigt ett pris: efter Natos anfall mot Pale den 25 och 26 maj 1995 tog bosnienserberna hundratals FN-anställda som gisslan, och erfarenheten hade visat att sådana repressalier lamslog UNPROFOR i två till sex veckor.
Två år tidigare hade generalens hot redan nått långt utanför Bosnien. I maj 1993 sade Mladić att västvärlden kunde vänta sig bombdåd mot mål i västliga huvudstäder om den ingrep militärt mot bosnienserberna: det fanns, menade han, gott om rasande serber i London och Washington som kunde ställa till stor skada med en enda tändsticka, och varje utländsk styrka i Bosnien skulle lämna sina ben där. Radovan Karadžić bad om ursäkt dagen därpå, kallade uttalandena idiotiska, oansvariga och känslostyrda och sade att han i hårda ordalag hade sagt till Mladić att han inte hade rätt att tala så. Mladićs ställföreträdare, general Milan Gvero, lade genast till ett eget hot och varnade för att dödandet i Bosnien skulle fortsätta i hundra år om inte muslimer, kroater och serber skildes åt för gott.
Mladić åtalades den 24 juli 1995 och gick fri i nästan sexton år, skyddad först av serbiska och bosnienserbiska säkerhetstjänster och senare av sin familj. Biljana Plavšić avskedade honom från hans post i november 1996, men han fick pension ända till november 2005. Serbiska myndigheter uppgav att de sista kända bilderna på honom kom från en kasern nära Valjevo den 1 juni 2002. I juni 2010 bad hans familj en domstol att förklara honom död, vilket skulle ha gjort det möjligt för hustrun att få statlig pension och sälja hans egendom. Då gömde han sig i ett hus som familjen ägde. I oktober samma år höjdes belöningen för hans gripande från fem till tio miljoner euro. Den 26 maj 2011 åkte ett tjugotal maskerade poliser till en släktings hus i Lazarevo i norra Serbien, utan någon särskild anledning att tro att han fanns där. Han var på väg ut på sin tidiga morgonpromenad. Han talade om vem han var och lämnade över två pistoler. Gripandet sågs som ett av villkoren för Serbiens väg mot EU och förbättrade relationerna med en union som hade misstänkt Belgrad för att skydda honom.
I Skopje publicerade författaren Bardhyl Jashari, som leder stiftelsen Metamorphosis, i slutet av augusti en text om att döden inte ändrar något i domen. Mladić var varken krigshjälte eller offer för Haag, skrev han, och när makthavare sätter en dömd krigsförbrytare på piedestal förolämpar de offren, försvagar rättsstaten, skadar tanken på ett mångetniskt land och äventyrar landets europeiska ambitioner. En stat byggs inte genom att förhärliga krigsförbrytare, skrev han, samma år som Nordmakedonien firar 35 år av självständighet. Nordmakedonien har varit EU-kandidat sedan 2005, efter att ha ansökt året innan.
På andra håll fortsatte sorgen offentligt. Serber samlades i städer runt om i Republika Srpska, bland dem krigsveteraner och regeringsföreträdare. Milorad Dodik kallade dödsfallet ett mord och hyllade Mladić som en befälhavare som stod upp för serberna. Ćamil Duraković, vicepresident i Republika Srpska, tidigare borgmästare i Srebrenica och själv överlevande därifrån, fördömde samlingen i Zvornik och påpekade att Mladić överlevde sina offer med årtionden. ”Mer än något annat känner vi bitterhet över att han fick leva så länge, medan tusentals andra tyvärr inte fick det”, sade han.