Harpuneraren missade valen. Han drog långsamt tillbaka sin harpun till båten. Då blev kaptenen arg och skrek åt honom att han bara dög till att fiska ål. Mannen reste sig snabbt. Han stod stilla en stund med röda kinder. Sedan släppte han harpunen och hoppade i havet med huvudet före. En annan man i båten såg det och grep honom om foten. Mannen ville inte komma tillbaka, men de fick upp honom. Efteråt bad kaptenen om ursäkt, för han visste att mannen hade ett gott hjärta.
Berättelsen stod i tidskriften The Knickerbocker år 1839. Den skrevs av J. N. Reynolds och hette Mocha Dick: Or the White Whale of the Pacific. Mocha är en ö utanför Chiles kust. Spanjorer bodde där tidigare, men på Reynolds tid var ön tom. Klimatet är milt, och det snöar nästan aldrig.
Valen fick sitt namn efter ön. Enligt Reynolds var han inte alltid farlig. Ibland simmade han lugnt runt ett fartyg eller mellan båtarna. Men när en harpun träffade honom blev han en annan val. Då måste männen skära av linan och fly till fartyget.
År 1955 skrev den nederländska tidningen Het Parool om valfångst och om Mocha Dicks största strid. Valen kom upp till ytan långt bort och blåste högt. Sex valbåtar rodde ut, två från vart och ett av tre fartyg. De väntade i tjugo minuter. När valen kom upp igen såg en man honom under sin båt och hann skrika. Männen rodde bakåt så fort de kunde, och valen missade. En amerikansk båt kom närmare, och harpunen flög och satt fast i det ljusa skinnet. Då vände valen sig om. Han tog en engelsk båt i munnen och skakade den med huvudet i luften. Tre fartyg och nittio män gav upp och åkte hem.
Den här riktiga valen blev troligen Melvilles Moby Dick.
I Reynolds berättelse satt männen och åt frukost morgonen efter. Då ropade mannen högst upp i masten glatt att valen var där. Alla reste sig genast, och kaptenen sprang fram och frågade var.