Harpunören hade missat. Långsamt drog han tillbaka järnen över relingen, medan kaptenen i aktern tappade humöret. Kaptenen skrek att han var en klumpig stackare, att han bara dög till att spetsa ål och att han var rädd för en val. Mannen reste sig som om en orm hade bitit honom. Han stod stilla ett ögonblick med brännande kind, släppte järnet han just dragit in, vände sig halvt om och kastade sig med huvudet före i havet. En av roddarna, som låg och rullade upp lina längst bak i båten, såg i sista stund vad han tänkte göra och fick tag i hans häl. Mannen kom inte tillbaka ombord utan kamp. Efteråt försökte kaptenen med vänliga ord, för han ångrade sig verkligen. Han visste att mannen var ädel och förstod vad förolämpningen hade träffat.
Scenen kommer från 1839, i tidskriften The Knickerbocker. Texten skrevs av J. N. Reynolds och hette Mocha Dick: Or the White Whale of the Pacific. Den presenterades som ett blad ur en handskriven dagbok. Mocha är en ö utanför Chiles kust, på 38 grader och 28 minuter sydlig bredd, mitt emot floden Imperial. Spanjorer bodde där under förra århundradet, men på Reynolds tid hade ön stått öde i några år. Klimatet är milt, vintrarna skiljer sig knappt från somrarna, frost är okänd på låglandet och snö är sällsynt även på de högsta topparna.
Valen som fick namn efter ön hade ett blandat rykte bland männen som jagade honom. Enligt valfångaren som berättar historien var han inget ondskefullt djur. Ibland simmade han lugnt runt ett fartyg, eller rörde sig makligt bland båtarna, trots att de var fullt utrustade för att döda hans släkte. Tålamodet gav honom ingenting. Om fienderna inte hade något annat att anklaga honom för, svor de att de såg något djävulskt i de långa, likgiltiga slagen med stjärten. Säkert är, skriver Reynolds, att all likgiltighet försvann vid första sticket av harpunen, och att den enda utvägen ofta var att kapa linan och ro tillbaka till fartyget.
Jakten var lika mycket en tävling mellan båtarna som en jakt. Åttahundra meter framför dem kastade djuret sin väldiga kropp i tunga språng, som om det inte alls märkte att de närmade sig. Där blåser han, en gammal tjur, åttio tunnor olja. Årorna böjde sig som videkvistar och darrade som härdat stål i det varma solljuset, och vattnet kokade under fören.
I mars 1955 återberättade den nederländska tidningen Het Parool valens kanske största strid. Mocha Dick kom upp till ytan långt bort i vindriktningen och föll på sidan med ett ljud som ett hus som slår i vattnet. Sex valbåtar gick ut, två från vart och ett av tre fartyg, och väntade i tjugo minuter över platsen där han hade dykt. När han kom upp igen hade besättningarna förstått hans metod. En man såg berget av kött och ben stiga under sin båt i tid för att hinna varna, och roddarna backade allt vad de kunde. Valen missade och slog ner i vattnet igen. En amerikansk båt gled in genom skummet, och harpunen flög över vattnet och satt darrande i den bleka huden. Då vände han. Den amerikanska båten dansade efter honom i linan, och han hann ikapp en brittisk båt, rullade över på sidan, tog den i sitt gap och skakade den med huvudet i luften, som en terrier skakar en råtta. Tre fartyg och nittio män blåste till reträtt. Tidningen kallade det ett fullständigt nederlag för små människor mot ett mäktigt djur.
Herman Melvilles Moby Dick tycks bygga på detta verkliga djur. Melville visste att han försökte sig på något omöjligt och sa det själv: att ordna kaos, inget mindre.
Hos Reynolds sitter männen morgonen efter vid frukosten. Utkiken högst upp i fockmasten ropar glatt att valen bryter ytan. På ett ögonblick står alla upp, och skepparen rusar fram och frågar var.