Harpuneraren hade missat. Långsamt drog han tillbaka järnen över relingen medan kaptenen i aktern tappade besinningen. ”Klumpiga landkrabba!” skrek kaptenen, hes av ilska. Han sa att mannen inte dög till valfångare, att han bara var bra nog att spetsa ål på, och att han säkert var rädd för val. Harpuneraren reste sig från toften som om han blivit ormbiten. Han stod stilla ett ögonblick med brännande kinder, släppte järnet han just dragit in, vände sig halvt om och kastade sig huvudstupa i havet. Mannen som skötte linan i aktern förstod precis i tid vad han tänkte göra och fick tag i hans häl. Det krävdes kamp för att få ombord honom igen. Efteråt försökte kaptenen med vänliga ord, eftersom han verkligen ångrade sig: han visste att mannen hade ett ädelt sinne, och han visste vad förolämpningen hade träffat.
Scenen är från 1839, ur tidskriften The Knickerbocker, i en text av J. N. Reynolds med titeln Mocha Dick: Or the White Whale of the Pacific, presenterad som ett blad ur en handskriven dagbok. Mocha är en ö utanför Chiles kust, på 38 grader 28 minuter sydlig bredd, tjugo lieues norr om Mono del Bonifacio och mitt för floden Imperial. Spanjorer bodde där under föregående århundrade, men på Reynolds tid hade ön varit övergiven i flera år. Klimatet är milt, vintrarna knappt skilda från somrarna, frost är okänd i låglandet och snö sällsynt även på de högsta topparna.
Valen som fick sitt namn efter ön hade blandat rykte bland männen som jagade honom, och Reynolds är noga med den saken. Enligt valfångaren som berättar historien var han inget djur med fast beslutsam ondska. Ibland kunde han lugnt passera runt ett fartyg eller simma lojt och ofarligt mellan båtarna, trots att de var fullt utrustade för att döda hans släkte. Det tålamodet gav honom ingenting. Hade hans fiender inget annat att anklaga honom för, svor de på att de såg något lurande djävulskt i de långa, likgiltiga slagen med stjärtfenan. Säkert är, skriver Reynolds, att all likgiltighet försvann vid harpunens första stick, och att kapa linan och fly mot fartyget ofta var den enda utväg som återstod för angriparna.
Själva jakten är hos Reynolds lika mycket en kapplöpning mellan båtar som en fångst. Åttahundra meter framför dem vältrade sig bytet i klumpiga lekar, som om det inte alls märkte att de närmade sig. Där blåser han, en gammal tjur, åttio fat olja som väntar på att bogseras till fartygssidan. Årorna böjde sig som videkvistar och darrade som härdat stål i det varma solljuset, vattnet kokade under fören och vågorna slöt sig väsande i kölvattnet. För att bli en förstklassig roddare krävs en medfödd gåva, förklarar berättaren, och varenda man i hans besättning rodde som om han fötts med en åra i handen. Historien berättas inför publik, och den blir avbruten: styrmannen på sälfångaren Penguin, som lyssnat spänt ända dit, uppfattade ett yttrande som en förolämpning mot sitt yrke, for upp och ställde sig framför berättaren. Du, började han, din valslaktare. Reynolds säger att han glömt exakt vilket stötande uttryck som utlöste det hela.
Mer än ett sekel senare, i mars 1955, publicerade tidningen Het Parool ett långt reportage om valfångst i Söderhavet, där man återgav vad som kan ha varit valens största strid. Mocha Dick kom upp två och en halv kilometer i lovart med sin vanliga knallande blåst, så snabbt att han på det avståndet ett ögonblick tycktes stå på stjärten innan han föll på sidan med ett ljud som ett hus som störtar i vattnet. Sex valbåtar gick ut, två från vart och ett av tre fartyg, och låg och vaggade över platsen där han försvunnit i tjugo minuter. När han kom upp igen hade besättningarna listat ut hans metod: en man såg berget av kött och ben stiga under sin båt i tid för att hinna ropa, och roddarna backade som besatta. Valen missade, träffade luft och kom ner i ett dränkande brak. En amerikansk båt gled in genom skummet, harpunen flög över vattnet och satt darrande i den bleka huden. Då vände han. Den amerikanska båten, fastgjord vid honom, dansade efter honom som något vansinnigt. Han vred sig igen och fick tag i en brittisk båt innan den hann undan, rullade över på sidan, tog den mellan käkarna och skakade den med huvudet i luften, som en terrier skakar en råtta. Tre fartyg och nittio man blåste till reträtt. Tidningen citerar Whipples beskrivning och kallar det ett fullständigt nederlag för små människor mot ett väldigt djur.
Melvilles Moby Dick tycks härstamma från detta verkliga djur. I kapitlet ”Cetology” medger Melville att han försöker sig på det omöjliga: att ordna beståndsdelarna i ett kaos. Han travar upp auktoriteterna för att bevisa det. Kapten Scoresby skrev 1820 att ingen gren av zoologin är så trasslig som valforskningen, och kirurgen Beale rapporterade 1839 att fullständig förvirring råder bland kaskelotens historieskrivare.
Den Beale är ingen kuliss. Forskarna Raffaele d’Isa och Charles Abramson har hävdat att Beales bok om kaskeloten från 1839, Henry Cheevers bok från 1850 och Thomas Southwells bok om brittiska sälar och valar från 1881 gjorde mer än att samla kunskap: de bidrog till en insikt om att valar kanske behövde skyddas. Beale och Cheever var bland de första naturforskare som studerade levande valar direkt, och de vägrade den rådande bilden av blodtörstiga havsmonster. I stället beskrev de djur med tankeförmåga och känslor, vilket tvingade läsarna att se djurens lidande och risken för utrotning.
Het Parool avslutade 1955 med siffrorna. Moderna valfångare jagar djuren med kanoner och flytande fabriker, och eftersom oljan hamnar i margarin har en av margarinmiljonärerna kallats valarnas furste, en titel som tidningen tyckte passade bättre på de namnlösa män som gick på djuren i små fartyg, med dåliga vapen och sjökort fulla av vita fläckar. Förmögenheter byggdes så: fartyget Morgan gav sina olika ägare två miljoner dollar under trettiosju resor och sjuttiofem år. Behandlingen ombord var hård, straffen grymma, maten ofta dålig, och kaptenen var samtidigt läkare, kirurg och tandläkare.
Hos Reynolds sitter männen vid frukosten morgonen efter att harpuneraren gått överbord. Utkiken i förmasten ropade muntert: ”Där bryter han!” På ett ögonblick var alla på fötter. Var då, ropade skepparen och rusade ut.