Harpuneraren hade missat. Nu halade han långsamt in järnen över relingen, eftertänksamt, medan kaptenen i aktern tappade behärskningen. Klumpiga drummel, skrek han, hes av raseri: du skulle bara duga till att spetsa ål, du är feg, du är rädd för val. Mannen for upp från toften som om en orm hade bitit honom. Han stod stilla ett ögonblick med brännande kind, släppte järnet han just dragit in, vände sig halvt om och kastade sig huvudstupa i sjön. Rorsmannen som skötte linan i akterdelen förstod i sista stund vad han tänkte göra och fick tag i hans häl. Han lät sig inte tas ombord utan kamp. Efteråt försökte kaptenen med vänliga ord, uppriktigt ångerfull, för han visste att mannen hade ett ädelt sinne och förstod vad förolämpningen hade träffat.
Året är 1839 och texten står i tidskriften The Knickerbocker, i en artikel av J. N. Reynolds med titeln Mocha Dick: Or the White Whale of the Pacific, presenterad som ett blad ur en handskriven dagbok. Mocha är en ö utanför Chiles kust, på 38 grader 28 minuter sydlig bredd, tjugo leguas norr om Mono del Bonifacio och mitt för floden Imperial. Under det föregående århundradet bodde spanjorer där, men på Reynolds tid hade ön stått öde i flera år. Klimatet är milt, vintrarna knappt urskiljbara från somrarna, frost okänd på låglandet och snö sällsynt även på de högsta topparna.
Valen som fick sitt namn efter ön hade blandat rykte bland männen som jagade honom, och Reynolds är noga på den punkten. Enligt valfångaren som berättar historien var han inget ondskefullt djur av naturen. Ibland passerade han lugnt runt ett fartyg, eller simmade lättjefullt och oskadligt mellan båtarna, trots att de var fullt utrustade för att döda hans släkte. Tålamodet gav honom ingenting. Hade fienderna inget annat att anklaga honom för, svor de på att de sett något lurande djävulskt i det långa, vårdslösa slaget med stjärtfenan. Säkert är, skriver Reynolds, att all likgiltighet försvann vid första harpunsticket, och att det ofta bara fanns en utväg för hans besegrade angripare: att kapa linan och fly mot fartyget.
Själva jakten är hos Reynolds lika mycket en kapplöpning mellan båtar som en jakt. Åttahundra meter framför oss låg föremålet för vår tävlingslust, skriver han, och kastade sin väldiga kropp i otympliga språng som om den inte alls märkte att vi närmade oss. Där blåser han, en gammal tjur vid Jupiter, åttio fat som väntar på att bogseras till fartygssidan. De sega årbladen böjdes som vidjor och skälvde som härdat stål i det varma solljuset, vattnet kokade under fören och vågorna slöt sig väsande och virvlande i kölvattnet. Att bli en förstklassig roddare kräver en medfödd gåva, förklarar berättaren, och varenda man i hans besättning rodde som om han fötts med en åra i handen. Historien berättas inför publik och blir avbruten: styrmannen från Penguin, ett sälfångstfartyg, hade lyssnat ivrigt ända dittills, tog en kommentar som en förolämpning mot sitt yrke, reste sig och ställde sig framför talaren. Du, började han, du valdödande. Reynolds säger att han har glömt exakt vilket stötande uttryck som utlöste det hela.
Mer än ett sekel senare, i mars 1955, publicerade Het Parool ett långt reportage om valfångst i Söderhavet som återgav vad som kan ha varit valens största strid, och det läses som en sjöslagsskildring. Mocha Dick dök upp två och en halv kilometer i lovart med sin vanliga knallande blåst, så snabbt att han på det avståndet ett ögonblick tycktes stå på stjärten innan han föll på sidan med ett ljud som ett hus som slår i vattnet. Sex valbåtar gick ut, två från vart och ett av tre fartyg, och låg och guppade över platsen där han försvunnit i tjugo minuter. När han kom upp igen hade besättningarna räknat ut hans metod: en man såg berget av kött och ben stiga under sin båt i tid för att hinna ropa, och roddarna backade som besatta. Valen missade, träffade luft och kom ner i en dränkande krasch. En amerikansk båt gled in genom svallet han kastat upp, harpunen flög över vattnet och satt darrande i det bleka skinnet. Då vände han. Den amerikanska båten, fastgjord vid honom genom harpunen, dansade med bakom honom som något vansinnigt. Han vred sig igen och hann upp en brittisk båt innan den kom undan, rullade över på sidan, tog den mellan käkarna och skakade den med huvudet i luften, så som en terrier skakar en råtta. Tre fartyg och nittio man blåste till reträtt. Tidningen citerar Whipples beskrivning och kallar det ett fullständigt nederlag för obetydliga människor mot ett mäktigt djur.
Melvilles Moby Dick tycks härstamma från detta verkliga djur, och forskaren Ben Rogers har hävdat att just namnbytet är poängen. En betydelse av mob är att svepa in i en kåpa eller slöja. Lägg till adjektivändelsen och du får moby, med egenskapen att vara huvad, särskilt om huvudet, vilket svarar mot Ismaels ”stora huvade fantom”. Dick kan vara en förkortning av Dickens, en omskrivning för djävulen, eller antyda Dicky, en officer som tjänstgör på förordnande, passande för en val tänkt som Gud eller Guds redskap. Rogers noterar ännu en betydelse: dick var slang för ordbok och för att använda långa ord, och i kapitlet ”Cetologi” föreslår Melville ”Macrocephalus med de långa orden” som namn på kaskeloten, där macrocephalus betyder storhuvad. Skämtet fortsätter: det långa cetologikapitlet är ett fåfängt försök till definition, och valen undslipper författarens intellektuella harpuner.
Melville visste att han försökte sig på det omöjliga och sa det rakt ut. Att klassificera beståndsdelarna i ett kaos, ingenting mindre försöks här. Han travar auktoriteter på varandra för att bevisa det: kapten Scoresby som 1820 skrev att ingen gren av zoologin är så trasslig som cetologin, och läkaren Beale som 1839 rapporterade att fullständig förvirring råder bland kaskelotens historieskrivare, samt formuleringarna om en ogenomtränglig slöja över vår kunskap om valdjuren och ett fält fullt av törnen.
Denna Beale är ingen kuliss. Raffaele d’Isa och Charles Abramson har hävdat att Beales The Natural History of the Sperm Whale från 1839, Henry Cheevers The Whaleman’s Adventures in the Southern Ocean från 1850 och Thomas Southwells The Seals and Whales of the British Seas från 1881 gjorde mer än att samla kunskap: de bidrog till att väcka en medvetenhet om att valar kunde behöva skyddas. Beale och Cheever var bland de första naturforskarna som arbetade direkt med levande valar, och de avvisade den rådande schablonen om det blodtörstiga havsmonstret. I stället beskrev de djur med förmåga till tankeverksamhet och känslor, vilket tvingade läsarna att se djurens lidande och hotet om utrotning.
Melville hade sin egen version av valen som gudom, och det är bokens fulaste kapitel. Ombord på Jeroboam utropade sig en besättningsman som varit profet bland shakerna i Neskyeuna till ärkeängeln Gabriel, befallde kaptenen att gå överbord och förklarade sig vara havsöarnas befriare och generalvikarie över hela Oceanien. När Moby Dick siktades varnade han för att angripa honom. Förste styrman Macey gav sig ut ändå med fem man, slogs från båtens för och dödades utan ett enda spår av våld på kroppen, allt medan besättningen såg på från fartyget. Skålen, skålen, skrek Gabriel, och den skräckslagna besättningen gav upp jakten. På kapten Mayhews fråga om han själv tänkte jaga den vita valen svarade Ahab: ”Ja.”
Het Parool avslutade sin artikel 1955 med siffrorna. Moderna valfångare går på djuren med kanoner och flytande fabriker, och eftersom oljan hamnar i margarin har en av margarinmiljonärerna kallats valarnas furste, en titel som tidningen ansåg passa bättre på de namnlösa män som gav sig på dessa djur i små fartyg, med usla vapen och sjökort fulla av vita fläckar. Förmögenheter byggdes på det sättet: Morgan gav sina olika ägare två miljoner dollar under trettiosju resor och sjuttiofem år. Behandlingen var hårdhänt, straffen grymma, maten ofta dålig, och kaptenen var dessutom fartygets läkare, kirurg och tandläkare.
Hos Reynolds sitter männen vid frukosten morgonen efter att harpuneraren kastat sig i sjön. Utkiken i förtoppen ropar glatt att där bryter han vattenytan. På ett ögonblick är alla på fötter. Var då, ropar skepparen och rusar.