I april brukar forskarna i Marmot Project åka skidor in till sin fältstation i Gothic i Colorado. I år gick de hela vägen på bar mark. Dan Blumstein, som lett studien sedan 2001, lämnade Gothic i maj efter en vecka i fält och skrev att säsongen var olik allt han tidigare varit med om. Snötäcket hade blivit tunnare i flera år, men det hade alltid funnits skidföre. Hans student Emily Renkey fotograferade vägen och jämförde med bilder från fyra år tidigare. Murmeldjuren berättade redan något: de kom upp för tidigt, blev lätta byten för prärievargar och rävar, och en del av dem var, misstänkte han, helt enkelt borta.
Det stämde. När laboratoriet stängde föregående höst fanns ungefär 160 djur i populationen. Omkring 60 kom upp ur marken på våren. Snön fungerar som en isolerande filt över ett vintersovande murmeldjurs bo. Utan den svänger temperaturen under jorden, och ett sovande djur bränner fett som det inte har råd att förlora. Väldigt många fick slut på fettet innan de kunde komma upp och börja äta igen. Ungefär 100 murmeldjur i studien dog under vintern. Det rekordlåga snötäcket gjorde dessutom att ängsblommorna, en viktig föda, inte blommade som vanligt. ”Det är jättesorgligt”, sade Renkey till The Denver Post. ”Det fanns ingen snö på marken, och snön är det som skyddar murmeldjuren mot temperaturväxlingarna i luften under vintern. Så de använde mer av sitt kroppsfett för att hålla värmen”.
Det är just sådana år som en sextiofemårig dataserie finns till för att fånga. Kenneth Armitage började studera de gulbukade murmeldjuren vid Rocky Mountain Biological Laboratory 1962 och ledde arbetet till 2001, då Blumstein, professor i ekologi och evolutionsbiologi vid UCLA, tog över den dagliga driften. I dag delar han ansvaret med Julien Martin vid University of Ottawa. Gulbukade murmeldjur är varken hotade eller utrotningshotade, och det är en del av poängen: arten lämpar sig väl för detaljerade, decennielånga studier av populationsbiologi och beteende, och databasen som byggts upp sedan 1962 är, som laboratoriet uttrycker det, ovärderlig. Det är en av världens längsta märkning- och återfångststudier av ett icke jaktbart djur, och beskrivs som den näst längsta studien av individuellt identifierade däggdjur i världen, efter Jane Goodalls schimpanser i Tanzania.
Ändå räckte det inte. År 2025 förlorade RMBL sitt federala stöd till Marmot Project, när Trumpadministrationen flyttade pengar till artificiell intelligens, robotik och kärnkraft och bort från det som presidentens vetenskapsrådgivare kallade livsvetenskaper. År 2001 hade det varit förhållandevis lätt att få pengar från National Science Foundation. När Blumstein sökte förnyat stöd för ytterligare tio år fick han avslag tre gånger och blev till slut tillsagd att sluta söka, med motiveringen att projektet redan hade för mycket data. Han tyckte att det var obegripligt för en studie vars hela syfte är att följa evolutionära processer genom generationer och ta fram användbar kunskap för politiker och markförvaltare.
Lösningen kom en stillsam morgon i fält. ”Jag tillbringar mycket tid med att vänta på att murmeldjuren ska göra något, och jag fick idén en morgon när det hände väldigt lite”, sade Blumstein. ”När jag kom tillbaka med idén sade en av mina doktorander direkt att vi MÅSTE göra det här! Så nu är vi här!” Kvällen innan hade han sett Margo’s Got Money Troubles, en serie om en kvinna som startar ett OnlyFans-konto och tjänar stora pengar. Som Renkey berättar det gick hans resonemang så här: murmeldjuren har också pengabekymmer, så varför inte ett OnlyFans-konto åt dem. Den 17 juni meddelade projektet på Instagram att läget var så illa att de vände sig till OnlyFans, eller OnlyMarms som de själva kallade det.
Innehållet är, som Blumstein noga påpekar, barntillåtet, med undantag för när två murmeldjur råkar i luven på varandra. Prenumerationerna är gratis, och laboratoriet ber om dricks. Inläggen visar murmeldjur som leker, gräver, ser söta ut och släpar hem växter till sina bon, alltså helt vanligt murmeldjursliv. På frågan hur mycket OnlyMarms egentligen dragit in svarade Blumstein rakt på sak: ”Inte mycket. Vi låter folk prenumerera gratis och ber om dricks. De [OnlyFans] tar 20 procent, och jag måste betala skatt på resten”. I början av augusti hade kontot gett omkring 4 000 dollar efter plattformens avdrag. Renkey, som går första året på masterprogrammet, är den som väljer vad som publiceras, helst material som både lär ut något och får folk att säga ”åh”. De första hundra dollarna gick till bete, det som lockar murmeldjuren nära nog för att kunna studeras. Blumstein sade till NPR att projektet behöver 75 000 till 100 000 dollar för att kunna behålla sina doktorander, precis det som staten tidigare stod för. Det är frustrerande, sade han, eftersom timmarna egentligen hör hemma i artiklar och handledning. Men vi gör det här, sade han, vilket i längden är ganska fånigt.
Sedan blev det ännu mer absurt. En grupp kring ett så kallat memecoin byggde en kryptovaluta runt OnlyMarms och berättade för laboratoriet att det kunde ta över myntet och få del av avgifterna vid handeln. Renkey trodde inte att det var på riktigt de första gångerna någon hörde av sig. Laboratoriet tog över myntet ändå, vilket tycks ha gett projektet legitimitet och lockat fler köpare, och en rörelse för ”memecoin för goda ändamål” växte fram. Avgifterna har gett projektet mer än 140 000 dollar. ”Det är inte den grupp vi väntade oss skulle ställa upp för oss, men vi är väldigt tacksamma”, sade Renkey.
I augusti genomförde laboratoriet äntligen sin Fat Marmot Week, med åtta vuxna murmeldjur som alla hade en historia. Ett av dem, en hane som heter Dawn, vägrade länge gå in i en fälla. Till slut frestades han ändå av betet. I juni vägde han ungefär 8,6 pund. Den 15 augusti vägde han omkring 13, vilket Renkey konstaterar är en mycket stor katt. Han besegrade en hane som kallas G, och eftersom han också ökat mest i vikt, mer än halva sin kroppsvikt, vann han både publikens pris och titeln som rundast.
Allt det fettet har en enda uppgift: att brinna långsamt i åtta månader medan kroppstemperaturen sjunker till strax över nollan. ”Man lyfter upp ett vintersovande murmeldjur och det är en luden boll som känns som en kall sten med päls. Det är helt overkligt”, sade Blumstein. ”De andas en gång i minuten, eller varannan”.
Det är det pengarna ska gå till. Murmeldjuren är ett modellsystem: däggdjur som går i ide, socialt flexibla och långlivade för att vara gnagare, men inte så långlivade att man inte hinner se generationerna växla. Kunskapen sprider sig vidare. Vancouver Island Marmot Recovery Project, som arbetar med några dussin djur som nästan försvann helt, bygger sin räddningsplan på arbetet i Colorado.
”Murmeldjuren vet inte om hur berömda de är”, sade Renkey och skrattade.