I Bonn, våren 1973, ställde sig en 56-årig historiker vid namn Arno Peters framför pressen och rullade ut en världskarta. Han inledde med en ursäkt: han beklagade att han chockade dem, sa han, men det här var de verkliga ytorna. Europa hade krympt till något oviktigt och låg inte längre i mitten, medan Afrika hade svällt till proportioner som ingen i rummet var van att se. Peters, som redan var känd för att vilja knuffa ner Europa från sin piedestal i världshistorien, sa att han trodde sig ha gett den första ärliga bilden av jorden, och att utvecklingsländerna i åratal hade lurats om sin sanna storlek.
Hans exempel var rättframma. På de kartor alla vuxit upp med såg Sovjetunionen större ut än Afrika, trots att Afrika täcker 30 miljoner kvadratkilometer och Sovjetunionen 22,4 miljoner. Skandinavien såg lika stort ut som Indien, fast Indien är tre gånger större. Sjökortet som ritades av Gerhard Kremer, som arbetade under namnet Mercator, var en typisk produkt av kolonialherrarna, sa Peters till nederländska reportrar samma vecka: de forna kolonierna blev alldeles för små och de västeuropeiska länderna alldeles för stora. Han delade ut sin egen version i starka popfärger. En brittisk journalist tittade på det hopkrympta resterna av sitt lands imperium och sa att han äntligen kunde se hur mycket land de faktiskt hade förlorat med kolonierna.
Kartan fick en beskyddare. I slutet av 1977 gav Willy Brandt ett exemplar till varje medlem i sin nord-sydkommission och sa att andra kartor sätter Europa i världens mitt, medan den här lyfter fram den del av jorden där två tredjedelar av mänskligheten bor. Den hamnade på omslaget till kommissionens rapport om utveckling. Peters, som då bodde i Bremen, berättade för International Herald Tribune hur det hade börjat: han satt i sitt arbetsrum och tittade på den stora kartan på väggen när det slog honom att den här kartan, som användes över hela jorden, helt enkelt inte visade den värld vi lever i.
Problemet är att ingen kan vinna den här diskussionen helt. Carl Friedrich Gauss bevisade det med sitt Theorema Egregium: en klotyta kan inte plattas ut utan att förvrängas. Varje kartprojektion är ett beslut om vilken lögn man ska berätta.
Mannen som satte villkoren reste nästan ingenstans. Gerardus Mercator, född 1512, byggde sin geografi på ett bibliotek med över tusen böcker och kartor, på besökare och på brevväxling på sex språk. År 1569 publicerade han en världskarta med en ny projektion där kurser med konstant bäring blev raka linjer, en nyhet som fortfarande finns i sjökort i dag. Han gav oss också ordet atlas, lånat från en sagokung i Mauretanien. Priset för de raka linjerna är att land blåses upp ju längre från ekvatorn det ligger, så Grönland och Antarktis tornar upp sig. Under 1900-talet användes projektionen allt mindre till annat än sjökort, men den kom tillbaka med full kraft på 2000-talet, eftersom den passar karttjänster på nätet.
Det för oss till en kartograf vid sin skärm 2017. Boston Public Schools hade meddelat att alla klassrumskartor skulle bytas till Gall-Peters projektion, och nyheten spreds överallt. Ungefär en vecka in i rapporteringen började Tom Patterson gå igenom ytriktiga projektioner för att hitta ett alternativ. Tillsammans med Bojan Šavrič på Esri och Bernhard Jenny vid Monash University bestämde han sig först för namnet Equal Earth och byggde sedan själva kartan: en hybrid som blandar drag från projektionerna Eckert IV och Putninš P4’, satt samman i en webbapplikation som Jenny hade skrivit. I augusti 2018 släppte de en politisk världskarta i den nya projektionen gratis på nätet, och samma höst presenterade de den på kartografkonferensen NACIS i Norfolk, Virginia. Målet var ett vackrare alternativ till Gall-Peters, där kontinenterna behåller igenkännliga former.
Patterson hade arbetat 26 år för den amerikanska nationalparksmyndigheten i West Virginia innan han gick i pension. Han behandlar geografiska data som en målare behandlar färgerna på paletten. ”De är råmaterialet som kartan görs av”, säger han. ”För mig börjar kartarbetet med en skattjakt efter geodata på nätet, och slutar med en bild av vad jakten gav: en karta.”
I september 2026 röstade FN:s generalförsamling för att erkänna förvrängningarna i Mercators projektion och att främja ytriktiga projektioner, särskilt Equal Earth. Etthundrasextiofyra länder röstade ja. USA var det enda land som röstade nej. Sex avstod. Resolutionen är inte juridiskt bindande och tvingar ingen att överge Mercator. Den uppmuntrar bara till bredare användning av projektioner som visar storleksförhållanden sanningsenligt, till priset av att formerna förvrängs något.
Debatten i salen handlade inte om geometri. Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot, vars departement sa att det skulle sluta använda Mercator, kom med en replik som lät inövad: ”Att ändra kartan ändrar naturligtvis inte världen. Men att rätta en bild som förvränger den är redan en sanningshandling.” Yaryna Ferencevych, en amerikansk representant, sa att resolutionen gjorde narr av generalförsamlingens syfte. ”I stället för att fokusera på verkliga problem som internationell fred, välstånd eller goda relationer debatterar det här organet kartprojekt från 1500-talet och deras roll i att främja skadestånd och ’kognitiv rättvisa’”, sa hon.
Resolutionen hette Rätta kartan, och rättelsen var densamma som Peters ville ha: Afrika är ungefär 14 gånger så stort som Grönland, inte ungefär lika stort. För den kenyanske geografen Kioko Muendo har den gamla bilden i tysthet förminskat Afrikas resurser, befolkning och attraktionskraft för investeringar. Men den nya kartan ger upp de raka linjer som gjorde Mercator perfekt för navigation, och den kan inte användas för att mäta verkliga avstånd.
Om något faktiskt förändras är en annan fråga. Kartframställning är decentraliserad och ingen myndighet reglerar vilken projektion någon använder, påpekar kartograferna Jack Swab och Derek Alderman. Att verkligen byta bild kräver att läroböcker, databaser, medieproduktioner och diplomatiska dokument görs om, vilket kostar arbete och pengar. Mercator försvinner inte heller, eftersom Google Maps och Apple Maps bygger på en variant av den när de talar om var du ska svänga.
Det finns till och med tvivel om skadan. Under 1990-talet tog forskare för givet att Mercatorkartan gav människor felaktiga föreställningar om kontinenternas storlek, en så kallad Mercator-effekt. Allt fler studier sedan dess har inte kunnat hitta den.
Pattersons argument vilar inte på studierna. ”Om man använder Mercatorkartan som världskarta, till exempel i klassrummet, får eleverna en helt förvrängd bild av hur stora världens länder är”, sa han.