Tolvtimmarsdagar bakom tidningsdisken på Newark Penn Station, där de sålde tidningar till pendlare på väg in till Manhattan, många av dem med World Trade Center som mål. Snabbmat till lunch, kalla öl när arbetsdagen var slut, och sedan hem till en sjabbig lägenhet i Jersey City, middag lagad på en uråldrig spis och actionfilmer från videobutiken i kvarteret. Som så många andra invandrare skickade de hem pengar, till Indien.
På morgonen den 11 september 2001 flög Mohammed Jaweed Azmath och Ayub Ali Khan från Newarks flygplats mot San Antonio. Planet sattes på marken i St. Louis kort efter attackerna, och de köpte i stället biljetter på ett Amtraktåg mot Texas. De hade med sig två mattknivar, svart hårfärg och omkring 5 600 dollar kontant. För myndigheterna sa de att de skulle öppna ett fruktstånd. Den 12 september plockade polisen av dem tåget i Fort Worth.
Den första misstanken handlade inte om terrorism. De hade pekats ut som möjliga narkotikasmugglare, eftersom de betalat biljetterna kontant strax före avgång och verkade nervösa när de tillfrågades. De togs i förvar för misstänkta brott mot invandringsreglerna, och lägenheten i Jersey City genomsöktes samma helg.
Sedan började listan över deras tillhörigheter läsas på ett annat sätt. I arresteringsrapporten från polisen i Fort Worth beskrevs båda männen som ytterst nervösa när poliserna närmade sig. Utredarna upptäckte att de tagit emot penningöverföringar. Och FBI fäste sig vid att de var kortklippta och rakade över hela kroppen, vilket tolkades som ett möjligt tecken på att de förberett sig för att dö i en attack av det slag som just hade inträffat.
Mattknivar uppgavs vara de vapen kaparna använt, och inom en vecka skrev The Washington Post om de två namnen, kontanterna, hårfärgen och knivarna. Den 29 september nämnde en artikel av Dan Eggen och Bob Woodward deras frihetsberövande och citerade en anonym källa som sa att båda männen hade flygutbildning. Artikeln ingick i ett material som senare belönades med Pulitzerpriset 2002.
Ingen av dem åtalades någonsin för något som hade med den 11 september att göra. I stället hölls de som materiella vittnen i ett federalt häkte på Manhattan, och FBI sa offentligt nästan ingenting om varför just de var i fokus. En tidigare rumskamrat, Rashed Mazhar, trädde fram och berättade att de båda förlorat sina jobb vid tidningsdisken i Newark och var på väg till San Antonio för att söka arbete i en närbutik. De var inga terrorister, sa han.
Sex veckor efter gripandet, den 26 oktober 2001, undertecknade president George W. Bush PATRIOT Act. Enligt medborgarrättsorganisationen ACLU användes de nya befogenheterna sedan i mängder av fall för att hålla kvar framför allt arabiska och muslimska män på obestämd tid, många av dem gripna enbart som vittnen och aldrig hörda i någon domstol. Azmath och Khan, vars riktiga namn senare fastställdes till Syed Gul Mohammed Shah, var två av dem. Deras mardröm skulle vara i fjorton månader.
Det de i själva verket dolde var mindre och långt mer vardagligt. De hade skaffat pass genom en korrupt passagent. Khan hette i verkligheten Gul Mohammed Shah. Azmath hade uppgett fel ålder för att få visum, och hans hustru Tasleem Murad var pakistanska och saknade indiskt medborgarskap. Murad sa till The New York Times att hennes man knappast var den första som ljugit om sin ålder för ett visum, att han inte hade några onda avsikter och att han redan fått betala.
Det brottmål som till slut växte fram liknade inte alls det landet hade läst om. Inför domaren Lawrence M. McKenna i södra distriktet i New York åtalades Mohammed Azmath och Syed Gul Shah för konspiration att begå kreditkortsbedrägeri. Påföljden blev tolv månader och en dag i fängelse samt tre års övervakning.
Azmath kom fram till Hyderabad klockan två på natten en fredag i januari 2003, friad från terroranklagelserna och dömd för bedrägeriet. Han var trettiotvå år. Han berättade om förhören: FBI visade honom ett flygcertifikat och sa att han var pilot och navigatör. ”De sa att jag var en av dem som attackerade WTC, att jag kom från Egypten. De sa att de kunde göra vad som helst och också få fram mina foton och mitt pass från det landet”, sa han. De sa att han aldrig skulle få se sin familj igen. ”De sa att mitt straff för attacken mot WTC skulle bli dödsstraff. Lamporna i fängelset var tända dygnet runt, jag fick inte sova och i flera dagar hölls jag i iskyla.” På frågan om vad han skulle göra härnäst svarade han att han skulle vila några dagar och sedan börja om från början.