Washington Roebling var ingenjören som ledde bygget av Brooklynbron i New York. År 1871 gick han ner i en av brons kassuner för att själv se hur hans arbetare hade det. När han kom upp igen var han svårt sjuk i det som arbetarna kallade kassunsjuka. Han blev förlamad för resten av livet.
Vad var då en kassun? Ordet kommer från det franska ordet för ”låda”. En kassun var ett enormt rum som var fyllt med tryckluft, alltså luft under högt tryck. Man använde den för att bygga de fundament som håller en bro på plats i en flod. Arbetarna grävde på botten, medan lufttrycket höll vattnet borta. Metoden gjorde bygget snabbare och billigare, men sjukdomen var vanlig bland dem som arbetade där.
I dag kallas sjukdomen tryckfallssjuka. När trycket runt en människa sjunker snabbt kan kväve i blodet bilda bubblor. Det ger ont i lederna, andnöd, klåda, förvirring och kramper. På 1870-talet visste ingen vad som orsakade sjukdomen.
Roebling började bygget i maj 1870. Bron skulle bli nästan 500 meter lång och förbinda Manhattan med Brooklyn. Kassunerna var större än några som hade byggts tidigare. De var tre gånger så stora som kassunerna till en bro som samtidigt byggdes över Mississippi vid St. Louis. Det var hans far, John A. Roebling, som hade planerat bron, men han dog i början av arbetet.
Vid St. Louis hade arbetarna redan blivit sjuka. Där fick männen ont i lederna, huvudvärk och klåda, och vissa kunde inte röra benen. Nästan en fjärdedel av alla arbetare blev sjuka, och 13 av dem dog. En läkare som hette Alphonse Jaminet öppnade en liten sjukstuga på en pråm bredvid bygget. Han bestämde hur snabbt arbetarna fick gå ner i kassunerna och komma upp igen. Det var ett första steg mot att förebygga sjukdomen.
I Brooklyn tog läkaren Andrew H. Smith hand om arbetarna. Han skrev ner 86 fall av kassunsjuka. Han gav de sjuka morfin, men eftersom ingen kände till orsaken kunde han inte göra mycket för att stoppa sjukdomen. Han märkte dock att de flesta som blev sjuka var överviktiga.
Roebling blev orolig när allt fler arbetare skadades och dog. Till slut stoppade han grävandet på ungefär 24 meters djup, fast man trodde att det behövdes ungefär 30 meter för att nå berggrunden. Han lät bygga tornet på Manhattansidan på sand, trots att andra rådde honom att låta bli. Författaren Joel Cook skrev senare att Roebling levde som invalid i många år efter att han blev sjuk.
I maj 1883 skrev en tidning i Sacramento om några män från olika fabriker som ville få arbete med bron. De hade rest till New York för att träffa Roebling. Men det var hans fru, Mrs. Roebling, som satte sig ner med dem. Hon kunde mycket om teknik och hjälpte dem att lösa deras problem. Enligt tidningen blev männen mycket förvånade. Samma månad öppnades bron.
Förklaringen till sjukdomen kom från den franske forskaren Paul Bert. Han visade att den berodde på att trycket sjönk för snabbt. Han rådde läkarna att sänka trycket långsamt, att ge ren syrgas vid lätta symtom och att genast höja trycket igen om någon blev förlamad. Så behandlar man sjukdomen fortfarande i dag.
Men hjälpen kom för sent för männen i East River. När bron var klar höll Abram S. Hewitt ett tal för staden New York. Han sade att familjen Roebling hade betalat ett högt pris: fadern hade dött, och sonen hade fått en svår sjukdom. Han bad också publiken att minnas de namnlösa arbetarna som med stort mod hade byggt bron nere i kassunerna.