Washington Roebling, ingenjören som ledde bygget av Brooklyn Bridge, gick 1871 ner i en av brons kassuner för att med egna ögon se under vilka förhållanden hans män arbetade. När han kom upp igen hade han drabbats av ett extremt fall av det som arbetarna kallade kassunsjuka, och han förblev förlamad resten av livet.
Roebling var varken den första eller den sista som drabbades. Sjukdomen hade följt en ny byggmetod från kolgruvorna i Frankrike till de stora floderna i USA, och på 1870-talet visste ingen vad som orsakade den.
En kassun, efter det franska ordet för ”låda”, var en enorm kammare fylld med tryckluft som användes när man byggde de pelare och fundament som förankrar en bro i en flod. Männen grävde på botten medan lufttrycket höll vattnet borta. Metoden gjorde bygget snabbare och billigare, men den hade ett dolt pris: sjukdomen var vanlig i den tidens kassuner. I dag kallas den dykarsjuka. När trycket runt en människa sjunker snabbt kan kväve som lösts upp i blodet och vävnaderna bilda bubblor, vilket ger ledvärk, andnöd, klåda, förvirring och kramper.
Roebling hade i maj 1870 börjat bygga en ungefär 490 meter lång bro mellan Manhattan och Brooklyn. Dess kassuner var större än något som byggts tidigare, omkring 1 500 kvadratmeter, tre gånger så stora som de som användes vid bron över Mississippi i St. Louis. Projektet var hans far John A. Roeblings idé, men fadern dog medan arbetet fortfarande var i sitt tidiga skede.
Den förste som arbetade i en trycksatt kammare var den franske ingenjören och geologen Charles-Jean Triger. År 1840 pumpade han in tryckluft i en kammare utan botten för att bryta kol i Loiredalen, så att gruvarbetarna kunde gräva under grundvattennivån. Hans kammare gav upphov till de första kända skadorna orsakade av tryckluft.
I St. Louis sänktes kassunerna till James Eads bro mot berggrunden, omkring 30 meter under Mississippis yta. Redan på 18 meters djup klagade männen över ledvärk, delvis förlamade ben, huvudvärk och klåda. Många kom upp krökta av smärta, en hållning som påminde om Grecian Bend, ett sätt att stå som var på modet bland kvinnor, och därför sades de drabbade ha fått ”the bends”. När en av kassunerna närmade sig sitt största djup, ungefär 28 meter, dog sex män. Till slut hade nästan en fjärdedel av arbetarna insjuknat: 30 lades in på sjukhus, 13 dog och två blev invalidiserade för livet.
Läkaren Alphonse Jaminet inredde 1870 en sjukstuga på en pråm intill bygget, en av de första arbetsplatsklinikerna i Amerika. Arbetarna måste stanna minst en timme efter skiftet och dricka stark buljong. Jaminet gick själv ner i kassunen och fick öronvärk och svåra frossbrytningar när han kom upp. Han trodde felaktigt att sjukdomen berodde på att männen trycksattes för snabbt, men han införde fasta hastigheter både på vägen ner och på vägen upp. Även om tryckminskningen var mycket snabb med dagens mått, var det ett steg mot att förebygga sjukdomen.
I Brooklyn ansvarade läkaren Andrew H. Smith, specialist på halssjukdomar, för männen. Han registrerade 86 fall av kassunsjuka och behandlade dem med morfin eller atropin, men eftersom ingen kände till den verkliga orsaken kunde han inte göra mycket för att förhindra den. Han märkte dock att de flesta som drabbades var överviktiga.
Roebling själv stod inför gränserna för sin egen konstruktion. Han blev alltmer oroad över det växande antalet skador och dödsfall, och till slut stoppade han grävandet på omkring 24 meters djup, trots att man trodde att berggrunden låg ungefär 30 meter ner. Mot de råd han fick lät han Manhattantornet vila på sand.
Någon annan förde en del av arbetet vidare till omvärlden. I maj 1883 skrev en tidning i Sacramento att representanter för bruk som ville lämna anbud på arbeten för bron hade rest till New York för att rådfråga överste Roebling. Till deras stora förvåning satte sig fru Roebling ner med dem och löste med sina kunskaper i ingenjörskonst deras problem. Bron invigdes samma månad.
Abram S. Hewitt talade för New Yorks räkning, och hans tal trycktes i Popular Science Monthly i juli 1883. Han sa att ”namnet Emily Warren Roebling kommer därmed för alltid att förknippas med allt som är beundransvärt i den mänskliga naturen”. Han talade också om det pris familjen hade betalat: ”Döden blev visserligen ödet för dess store upphovsman, och fruktansvärd sjukdom arvet efter bygget för den ännu större ingenjör som har fullbordat det.”
Förklaringen kom från den franske fysiologen Paul Bert. Han visade att sjukdomen berodde på snabb tryckminskning och rekommenderade långsammare tryckminskning, ren syrgas vid lindriga symtom och omedelbar återtrycksättning vid förlamning. Än i dag bygger behandlingen på dessa tre metoder.
Inget av detta nådde männen i East River i tid. Till och med den elektriska belysningen, påpekade Hewitt, fulländades för sent för att kunna användas i kassunerna. Han bad publiken att, vid sidan av ingenjörerna, minnas de namnlösa män som med orubbligt mod hade byggt bron djupt nere i kassunerna.