Klockan kvart över elva på förmiddagen den 27 augusti 1916 lade en liten ångbogserare till vid Picton Island för att ta ombord kol. Trehundra säckar bars ombord från flottstationen i Puerto Banner, så att fartyget hade sammanlagt 72 ton, och lastningen var klar på mindre än tolv timmar. Nästa eftermiddag halv fyra lättade hon ankar och gick mot Elephant Island. Omkring hundra kilometer söder om Kap Horn såg utkiken de första isbergen.
Fartyget hette Yelcho och hade byggts 1906 i Skottland för bogsering och frakt åt ett chilenskt bolag. År 1908 köpte den chilenska flottan henne och skickade henne till Punta Arenas, där hon bogserade och försörjde fyrarna i området. Hon hade varken radio, uppvärmning, elektriskt ljus eller dubbelt skrov. Chiles regering erbjöd henne ändå, trots att hon var helt olämplig för antarktiska vatten, och framför henne låg omkring 800 kilometer öppet hav. Befälhavare var Luis Alberto Pardo Villalón, som hade börjat i den chilenska lotsskolan år 1900 och gått in i flottan 1906.
I andra änden väntade tjugotvå män. De tillhörde Sir Ernest Shackletons expedition, vars fartyg Endurance hade frusit fast i isen i Weddellhavet och krossats. De överlevande tog sig till Elephant Island till fots, med slädar och i livbåtar. Den 24 april 1916 gav sig Shackleton och fem män av i en öppen båt på en resa på omkring 1 300 kilometer till Sydgeorgien för att hämta hjälp. Frank Wild fick befälet över dem som stannade. Ön är bergig och täckt av is, och vädret där är oftast dimmigt med kraftigt snöfall. Vinden kan nå 160 kilometer i timmen.
Shackleton hade redan försökt komma tillbaka tre gånger. Valfångstfartyget Southern Sky vände i maj när packisen blev ogenomtränglig drygt hundra kilometer från ön. Amiralitetet i London svarade att inget lämpligt fartyg fanns före oktober, vilket han tyckte var alldeles för sent. Uruguays regering lånade ut en kraftig trålare som gav sig av den 10 juni, men isen stoppade även det försöket. I Punta Arenas mötte han britten Allan MacDonald, som utrustade skonaren Emma för ett tredje försök den 12 juli. Det misslyckades också.
Hur männen hade det på ön kunde han bara gissa. Wild berättade senare om en remsa land som var ungefär 230 meter lång och 37 meter bred. Resten låg under ett tjockt islager. Männen byggde ett skydd av två uppochnedvända båtar, som en snöstorm i maj nästan drog ut i havet. De åt en varm måltid om dagen och drygade ut köttet med pingviner, fisk och snäckor, eftersom isen höll sälarna borta. En man fick tårna amputerade. Snöstormen som började den dag de landade höll i sig i två veckor, ofta med 110 till 145 kilometer i timmen. Alla hade frostskador, och kläderna hade burits utan avbrott i ett halvår.
Det fjärde försöket lämnade Punta Arenas den 25 augusti. Vädret gav dem äntligen tur: klart och nästan stilla hav. Nära ön var isen öppen, och Yelcho tog chansen och gled igenom. De kom fram i tät dimma, men tjugo minuter före tolv på förmiddagen den 30 augusti lättade dimman, lägret syntes, och bogserbåten gick rakt in i viken. Shackleton såg svarta gestalter skynda ner mot stranden och vinka, drygt två kilometer bort. Frank Worsley hörde honom ropa: ”Är ni alla välbehållna?”
Inom en timme var alla ombord, efter två turer med en liten båt. Två dagar tidigare hade fartyget inte kunnat ta sig in alls.
Yelcho nådde Punta Arenas den 3 september och togs emot som hjältar. Brandlarmet ringdes så att ingen skulle missa det.
Pardo befordrades genast och fick medaljer. När den brittiska regeringen ville ge honom en stor summa pengar tackade han nej och sa att han bara hade utfört ett uppdrag från den chilenska flottan. Han dog 1935, 52 år gammal. Högsta punkten på Elephant Island heter i dag Pardo Ridge, och en byst av honom står på platsen där männen väntade.