Klockan kvart över elva på förmiddagen den 27 augusti 1916 lade en liten ångbogserare till vid Picton Island för att ta ombord kol. Trehundra säckar lastades från flottstationen i Puerto Banner, vilket förde fartygets förråd upp till sjuttiotvå ton, och arbetet var klart på mindre än tolv timmar. Halv fyra nästa eftermiddag lättade hon ankar och gick mot Elephant Island. Omkring hundra kilometer söder om Kap Horn siktade utkiken de första isbergen.
Fartyget hette Yelcho och hade byggts 1906 av det skotska varvet Geo. Brown and Co. i Greenock vid floden Clyde, för bogsering och lastfart åt ett chilenskt bolag i Puerto Montt. År 1908 köpte den chilenska flottan henne och skickade henne till Punta Arenas, där hon bogserade och försörjde traktens fyrar. Hon saknade radio, uppvärmning, elektrisk belysning och dubbelt skrov. Den chilenska regeringen erbjöd henne ändå, trots att hon var fullständigt olämplig för antarktiska vatten, och framför henne låg åttahundra kilometer öppet hav. Befälhavare var Luis Alberto Pardo Villalón, som börjat på den chilenska styrmansskolan år 1900, gått in i flottan som styrman av tredje klass 1906 och placerats vid flottbasen Magallanes i södra Chile som fartygschef på Yelcho.
I andra änden väntade tjugotvå män. De tillhörde Sir Ernest Shackletons transantarktiska expedition, vars fartyg Endurance hade fastnat i isen i Weddellhavet och krossats. De överlevande tog sig till Elephant Island till fots, med slädar och i livbåtar, och den 24 april 1916 gav sig Shackleton och fem följeslagare ut i en öppen båt på en resa på omkring 1 300 kilometer till Sydgeorgien för att hämta hjälp. Kvar lämnade han Frank Wild som befälhavare. Ön är bergig och täckt av is, ligger 245 kilometer nordnordost om Antarktiska halvöns spets och har ett väder som oftast består av dimma och kraftigt snöfall. Vinden kan nå 160 kilometer i timmen.
Shackleton hade redan gjort tre försök att hämta dem. Valfångstfartyget Southern Sky vände i maj när en ogenomtränglig packisbarriär dök upp drygt hundra kilometer från ön. Från Port Stanley telegraferade han till London och bad om ett lämpligt fartyg, men fick veta att inget fanns tillgängligt före oktober, vilket han ansåg vara alldeles för sent. Uruguays regering lånade ut en kraftig trålare, som gick söderut den 10 juni och stoppades av isen. I Punta Arenas mötte han britten Allan MacDonald, som rustade sin skonare Emma för ett tredje försök den 12 juli. Det misslyckades också. Yelcho bogserade Emma en bit söderut tills bogserlinan brast, och meddelade sedan att hennes eget slag var fullt av vatten och att kolet höll på att ta slut. Shackleton sade åt henne att gå tillbaka till hamn.
Frank Worsley, som fört befälet över Endurance, såg hur väntan satte sina spår. När de första gången gav sig av för att hämta männen hade Shackleton inte ett enda grått hår. Efter det tredje misslyckandet var hans tjocka, mörka hår på väg att bli silvergrått.
På ön levde männen på en remsa land som Wild beskrev som 230 meter lång och knappt fyrtio meter bred. Resten låg under ett tjockt islager. De byggde ett skydd av två uppochnedvända båtar, som en snöstorm i maj nästan drog ut i havet. Maten måste hanteras ytterst varsamt: en varm måltid om dagen, med pingviner, fisk och skaldjur som komplement, eftersom isen höll sälarna borta. En man fick tårna amputerade. Stormen som började dagen de landsteg varade i två veckor och blåste ofta med 110 till 145 kilometer i timmen. Rickenson drabbades av hjärtsvikt, Blackborrow och Hudson kunde inte röra sig, alla var mer eller mindre förfrusna och kläderna hade burits utan avbrott i ett halvår. Ändå firade de midvinterdagen med en pudding som Wild hittat på och en konsert ledd av Hussey på hans banjo, det sista som räddats ur fartyget innan det sjönk.
Det fjärde försöket lämnade Punta Arenas den 25 augusti. Nära ön fann Shackleton isen öppen, och Yelcho tog chansen och gled igenom. De kom in mot land i tät dimma, och han vågade inte vänta på att den skulle lätta. Tjugo minuter i tolv på förmiddagen den 30 augusti lyfte dimman, lägret siktades och bogserbåten gick rakt in i viken. Shackleton såg svarta gestalter skynda ner mot stranden och vinka. Han befann sig omkring två och en halv kilometer från lägret. Inom en halvtimme var han i land med Crean och några chilenska sjömän. Worsley hörde honom ropa: ”Är ni alla välbehållna?”
Inom en timme var alla ombord, efter två turer med en liten båt, tillsammans med expeditionens anteckningar och den viktigaste utrustningen. De tjugotvå männen var vid slutet av sina krafter. Två dagar tidigare hade fartyget inte kunnat ta sig in alls.
Den 3 september nådde Yelcho Punta Arenas och togs emot som hjältar. Polisen hade fått i uppdrag att sprida budskapet, och brandlarmet ljöd för att ingen skulle missa det. Därifrån skickade Shackleton ett så kort telegram som möjligt till Daily Chronicle i London: alla räddade, alla välbehållna.
Pardo befordrades omedelbart till styrman av första klass och fick medaljer och militära hedersbetygelser. När den brittiska regeringen beviljade honom en stor summa pengar tackade han nej och sade att han bara utfört ett uppdrag från den chilenska flottan. Han gick i pension 1919, var chilensk konsul i Liverpool mellan 1930 och 1934 och dog i bronkopneumoni 1935, femtiotvå år gammal. Elephant Islands högsta punkt heter i dag Pardo Ridge, och en byst av honom står på platsen där männen från Endurance väntade.