År 1877 gick en kvinna som kallade sig Mrs. Gill i land vid Garrison, den lilla orten på ön Ascension. Hon kom dit med sin man David, som var astronom. De hade hört talas om en plats som hette Green Mountain, det gröna berget. Men när de stod där och tittade ut över svart lava och röda kullar, kunde de inte hitta det. De bestämde att berget bara var en saga och sa till varandra: ”Inget grönt.”
Berget fanns. Green Mountain är en vulkan och öns högsta punkt. I dag är berget känt för något ovanligt: det kan vara en av mycket få stora skogar på jorden som människor har planterat. Nästan allt som lever på bergets sluttningar har alltså kommit dit med människans hjälp.
Ascension ligger i Atlanten, ungefär mitt emellan Afrika och Sydamerika och lite söder om ekvatorn. För två hundra år sedan skrev besökare om ön med verklig skräck. En av dem kallade den det kargaste land han någonsin hade sett. En annan skrev att ön bara gav sköldpaddor, råttor och sömnlösa nätter. Ön är bara omkring en miljon år gammal och ligger mer än 1 500 kilometer från närmaste större landområde. Därför kom mycket få växter dit av sig själva. Forskare räknar med 25 till 30 växtarter som fanns där från början, och tio av dem växer ingen annanstans i världen.
Ingen bodde på ön förrän 1815. Det året skickades Napoleon i exil till Sankta Helena, och den brittiska regeringen placerade då en liten militär styrka på Ascension. Soldaterna och sjömännen behövde vatten, men det fanns nästan inget. Öns enda källa med färskt vatten låg högt uppe på Green Mountain. Bara bergets topp var grön, eftersom den så ofta var täckt av dimma.
År 1843 kom den unge botanikern Joseph Dalton Hooker till ön med en brittisk expedition på väg hem från Antarktis. Han föreslog att man skulle täcka ön med växter. Han hoppades att det skulle ge mer regn och göra livet lättare för soldaterna. Snart började träd och frön komma med fartyg, och med tiden slog de rot. En rapport från 1865 berättade att det nu fanns snår av 40 olika sorters träd på berget och att vattentillgången var utmärkt. I början av 1900-talet växte bananer och guavor vilt där.
Paret Gill hade kommit för att studera himlen, och berget gjorde det svårt. Natt efter natt bildades tjocka moln över Green Mountain som sedan rullade in över orten. En kväll skrev hon att berget skickade ut ett helt tåg av moln rakt framför planeten Mars. Till slut flyttade de sitt observatorium till Mars Bay, en kal klippkust på öns södra sida, långt från berget och dess moln.
Det var kanske just molnen som gav skogen dess vatten. Hooker hade hoppats att träden skulle ge regn, men det hände troligen aldrig. I stället fångade de nya växterna troligen mer av dimman som drar över berget. Små droppar av dimma träffar blad och grenar, blir till större droppar och faller till marken. Det är vanligast vid kuster och på öar där det alltid blåser från havet.
Skogen har ett pris. Växterna som britterna förde dit har hotat några av öns få ursprungliga arter.
Hur mycket vatten dimman egentligen ger studeras fortfarande. En forskare som heter S. Schmitt har undersökt saken på Ascension och på en ö i Galápagos. Forskningen börjar med att erkänna att man vet lite om hur dimman kommer till sådana torra öar, och att det finns få mätningar. Nästan 150 år efter att Mrs. Gill såg molnen glida framför Mars försöker forskare alltså fortfarande ta reda på hur mycket av molnen som blir vatten.