År 1877 steg en kvinna som skrev under som Mrs. Gill i land i Garrison, den lilla bosättningen på Ascension. Hon kom tillsammans med sin man David, som var astronom. De hade hört talas om en plats som hette Green Mountain, det gröna berget. Bland den svarta lavan och de röda kullarna letade de efter det, men de såg ingenting. De kom fram till att berget var ”en saga” och ”en ren myt”, och sa till varandra: ”Inget grönt.”
Men berget fanns. Green Mountain är en vulkan och öns högsta punkt. I dag är berget känt för något ovanligt: det kan vara en av mycket få stora skogar på jorden som har planterats av människor, och ekosystemet på sluttningarna är nästan helt konstgjort.
Ascension ligger i Atlanten, ungefär halvvägs mellan Afrika och Sydamerika, strax söder om ekvatorn. De som besökte ön för två hundra år sedan beskrev den med fasa. En av dem skrev att den bara gav sköldpaddor, råttor och sömnlösa nätter. Ön är bara omkring en miljon år gammal och ligger mer än 1 500 kilometer från närmaste större landmassa, så mycket få växter tog sig dit på egen hand. Forskare räknar med mellan 25 och 30 inhemska kärlväxter, och tio av dem finns ingen annanstans i världen.
Människor kom för öns läge, inte för växternas skull. När Napoleon skickades i landsflykt till Sankta Helena 1815 placerade den brittiska regeringen en liten garnison på Ascension. Soldaterna och sjömännen behövde vatten, men det fanns nästan inget. När upptäcktsresanden William Dampier led skeppsbrott vid kusten 1701 hittade han öns enda källa med färskvatten, högt uppe på Green Mountain. Enligt Encyclopædia Britannica från 1911 växte det då bara något på bergets topp, som höll sig grön eftersom den så ofta låg i dimma.
Charles Darwin kom till ön med Beagle den 19 juli 1836. Han beskrev släta röda koner som reste sig ur ett torrt vulkanlandskap och skrev att ”nära den här kusten växer ingenting”.
Sju år senare gick en annan ung naturforskare i land. Joseph Dalton Hooker var botaniker på en brittisk expedition till Antarktis, och 1843 stannade fartygen vid Ascension på hemvägen. Hooker föreslog att man skulle täcka ön med växter. Han hoppades att det skulle ge mer regn och göra livet lättare för garnisonen. Allra viktigast, menade han, var att anställa en föreståndare som kunde driva ett jordbruk.
Träd och frön började skickas till ön, och med tiden slog de rot. I en rapport från Amiralitetet 1865 stod det att ön ”nu har snår av 40 slags träd, förutom många buskar; tack vare att växtligheten har spridit sig är vattenförsörjningen nu utmärkt”. I början av 1900-talet växte bananer och guavor vilt på berget.
Ändå visar Mrs. Gills bok, som kom ut 1878, hur osäker vattentillgången fortfarande var. En källa som grävdes 1830 hade först gett omkring fem ton vatten om dagen, men den slutade rinna och glömdes bort. När den hittades igen under en lång torka 1877 hade flödet till slut sjunkit till ett ton om dagen, och folk såg på den, med hennes ord, ”med tvivel och misstänksamhet”.
Paret Gill hade kommit för att mäta himlen, och berget ställde till problem. Natt efter natt bildades tunga moln över Green Mountain som drog in över Garrison och störde arbetet med teleskopet. En kväll, skrev hon, skickade berget ut ett helt tåg av moln rakt framför planeten Mars. Till slut flyttade de sitt observatorium till Mars Bay, en remsa kal klippa på sydkusten, långt från berget och dess moln.
Molnen kan vara skogens verkliga vattenkälla. Hooker hade hoppats att träden skulle ge regn, men det hände förmodligen aldrig. I stället fångade den nya växtligheten troligen upp mer av dimman som drar över berget. Små droppar av dimma träffar blad och grenar, slås ihop till större droppar och faller till marken. Det är vanligast vid kuster och på öar där havsvinden alltid blåser. Mängderna kan vara stora. På Madeira mätte forskare mellan 1997 och 1999 en trädljung i kanten av en skog och fann att den fångade nästan dubbelt så mycket vatten ur molnen som det föll regn på den.
Skogen på Green Mountain har dock ett pris. Den är en blandning av arter från många olika klimat, och det ekosystem som britterna skapade har hotat några av öns få inhemska växter.
Hur mycket vatten dimman egentligen ger undersöks fortfarande. En forskare vid namn S. Schmitt har studerat dimman på San Cristóbal i Galápagos och på Ascension, och utgår från att man vet lite om hur den når sådana torra öar, eftersom det finns få mätningar på plats. Nästan 150 år efter att Mrs. Gill såg molnen glida ner från berget och dölja Mars försöker forskarna alltså fortfarande ta reda på hur mycket av molnen som blir vatten.