Kameran var enkel och gjord av mässing, inte mycket större än en knytnäve. Inuti fanns små bitar röntgenfilm. Framför ett litet hål i kameran fäste Rosalind Franklin och hennes student Raymond Gosling en tunn tråd av DNA. Sedan riktade de röntgenstrålar mot hålet i flera timmar eller dagar för att få en enda bild. Våren 1952, vid King’s College London, fick de den skarpaste bilden de hade sett. Men den hade ett fel. Mönstret låg inte i mitten och var avklippt i ena kanten, eftersom filmen inne i kameran hade glidit.
Bilden fick namnet Fotografi 49. Samma dag som Franklin såg den började hon ta en ny bild av samma prov. Den nya bilden blev Fotografi 51, den mest kända bilden i molekylärbiologins historia.
I mer än femtio år har man berättat att Franklin inte förstod vad hennes egen bild visade. Men en artikel som publicerades den 5 oktober 2026 i tidskriften Journal of the History of Biology säger motsatsen. Den bygger på den glömda bilden som kom först.
Den gamla berättelsen kommer främst från James Watson. Enligt honom visade Maurice Wilkins en av Franklins bilder för honom 1953, och då förstod Watson plötsligt allt. Han skrev att han tappade hakan och att pulsen började rusa när han såg bilden. I sin självbiografi Dubbelspiralen från 1968 skrev han att det svarta korset på bilden bara kunde komma från en helix, alltså en form som liknar en spiraltrappa.
Den nya artikeln är skriven av historikern Alistair Sponsel från Science History Institute i Philadelphia och kristallografen Brian Sutton från King’s College London.
Franklins anteckningar var oftast noggranna, men om Fotografi 51 skrev hon nästan ingenting. Därför läste Sponsel och Sutton vad hon skrev om den tidigare bilden. Där hittade de många anteckningar, trots att bilden hade ett fel. Forskarna tror att Franklin visste att Fotografi 49 visade en helix. Det var just därför hon gjorde en ny och bättre bild. Fotografi 51 togs alltså för att publiceras. Det var inte ett test som Franklin tyckte var oviktigt, som en del har trott.
Kristallografen Elspeth Garman säger att Franklin var en perfektionist när hon gjorde experiment. En bild med fel räckte för att Franklin själv skulle förstå något. Men den var inte tillräckligt bra för att visa för andra.
Franklin arbetade långsamt med flit. Under 1952 gjorde hon och Gosling långa och svåra beräkningar på sina röntgenbilder. Hon ville inte bygga modeller innan hon hade data. ”Vi ska inte spekulera, vi ska vänta, vi ska låta fläckarna på det här fotografiet berätta vad strukturen är”, sa hon.
Den 25 april 1953 publicerade tidskriften Nature tre artiklar om hur DNA är uppbyggt. Watson och Crick nämnde Franklin bara i en fotnot. Artiklar av Wilkins och Franklin trycktes efter deras i samma nummer. Senare sa Watson och Crick själva att det hade varit mycket osannolikt, kanske omöjligt, att ta fram deras modell utan Franklins data.
Franklin dog i äggstockscancer 1958, bara 37 år gammal. År 1962 fick Crick, Watson och Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Priset ges aldrig till någon som har dött.
Fysikern och historikern Robert Crease lyssnade en gång på en serie föreläsningar av Watson vid Brookhaven National Laboratory. Efter den första föreläsningen fanns det tid för en fråga. En kvinna räckte upp handen. ”Dr Watson, jag undrar om ni kunde säga lite mer om Rosalind Franklins bidrag till upptäckten av DNA”, sa hon. Några i publiken applåderade.